Maro - en by med sevärdheter i världsklass

Maro ligger 4 km öster om Nerja i Axarquía och ligger därmed i Costa del Sols östliga del. Byn har bevarat mycket av sin ursprungliga charm, men det är inte byn i sig själv som är det stora dragplåstret. Det är de jättelika droppstensgrottorna som upptäcktes för ca 50 år sedan, och som sedan dess har lockat turister från när och fjärran. Grottorna rymmer världens största droppsten och dimensionerna är helt fantastiska.

Med anledning av 50-års jubileet av upptäckten av grottorna har man byggt en gångbro över motorvägen från Maro till grottornas ingång. På bron har man rest ett monument så att man blir uppmärksammad om grottorna när man kommer körandes på motorvägen. Gångbron står öppen och i och med det har Maro fått ännu en sevärdhet, som tillsammans med den fina gamla akvedukten över Maroravinen, de enastående grottorna, den fantastiska ravinen som man kan vandra i, för att inte tala om naturparken precis bakom byn, gör Maro till ett perfekt resmål.
Det var i januari 1959 som fem pojkar från Maro var ute på fladdermusjakt i det som på den tiden var känt som Las Minas del Cementerio de Maro. De hade sett hur stora flockar med fladdermöss försvann in i några sprickor i jorden och nu hade de tagit med sig utrustning och lyktor för att utforska fladdermössens bostad. De hackade ned ett par stalaktiter och stalagmiter och kunde snart tränga sig in i en smal passage. Efter några meter kom de plötsligt till en avsats och när en av pojkarna vågade att hoppa ned, såg han, att det var fantastiskt högt i tak och att han befann sig i ett rum som var så stort att ljuset från lyktorna slukades av mörkret. När alla pojkarna till slut hade tagit sig ned från avsatsen vågade de sig längre in och där hittade de till sin förvåning några skelett som låg vid sidan av några kärl och krukskärvor. Förskräckta flydde de grottan, sprang hem och talade om vad de hade funnit. Några dagar senare besökte de återigen grottorna, men denna gång tillsammans med en läkare och en fotograf. Det var först när fotografierna offentliggjordes några månader senare i tidningen ”El Sur” som det gick upp för omvärlden att det här var tal om ett ganska ovanligt fynd.

Man säger att grottorna bildades för omkring 5 000 000 år sedan, och även om det rör sig om flertaget mycket stora grottor, är endast en liten del av det enorma grottkomplexet tillgängligt för allmänheten. Grottorna sträcker sig inåt land i riktning mot Granada. Hos föreningen som förvaltar grottorna kan man ansöka om att få följa med på en av de expeditioner som då och då arrangeras till okända delar av grottorna. Se: www.cuevadenerja.es – här finns det information om grottorna, det finns en virtuell rundvandring, man kan se en animerad film om hur grottorna kom till och där finns kontaktinformation.
De skelett som pojkarna hittade visade sig härstamma från neolitperioden (omkring 8 000 år f.Kr.), då grupper av stenåldersmänniskor bodde i grottornas övre del. Man har hittat krukor och verktyg från den tiden, och på grottornas väggar kan man se ett par grottmålningar. Allt detta kan beskådas i grottornas översta rum.
Det mest imponerande vid Marogrottorna är storleken. Det är någonting som man upplever när man lämnar det översta galleriet och längs en trappa går ned i La Sala de las Cascadas. Här öppnar sig ett enormt rum – större än någon katedral – och det är här man varje år håller den berömda Festival de la Cueva de Nerja, var kända konstnärer inom musik och balett uppträder.
Akustiken i grottan är enastående vilket har fått myndigheterna att arrangera konserter där, hela symfoniorkestrar har spelat därnere. Med anledning av 50-års jubileet av upptäckten hade man i juni 2009 arrangemang med stora namn som José Carreras och Joan Manuel Serrat på programmet. Det är en enastående upplevelse att sitta därnere i det lite kyliga djupet på fina, bekväma stolar och lyssna på musik, som kan omfatta både klassiskt, opera, flamenco och pop.
Efter rummet som används vid konserterna fortsätter grottorna längre in, där fin belysning avslöjar den ena fantastiska droppstensformationen efter den andra. Som besökare ser man grottorna längs en 1 kilometer lång rundtur, som längst ned leder runt världens största kända stalaktit. Det är förbjudet att fotografera med blixt inne i grottorna, så foton där ifrån är sällsynta. Men åk dit och upplev det själv.
Om man befinner sig på Costa del Sol och ännu inte har besökt Marogrottorna har man snuvat sig själv på en spännande och gränsöverskridande upplevelse. Ett besök kostar 8,50 €. Vintertid är öppettiderna 10-14 och 16–18.30, och under sommaren 10–19.30.
Ett besök i Maro kan till exempel börja med att man parkerar vid parkeringen som ligger precis efter den sista rondellen, när man har tagit avfartsväg 295 från motorvägen och följt skyltarna till byn. Härifrån kan man sedan promenera längs Calle San Miguel och gå förbi baren La Entrada. Precis efter baren viker man av till vänster in på Calle Virgen de las Maravillas, och strax innan slutet av vägen når man fram till den nya bron. En ramp leder upp till bron och därifrån är det en väldigt fin utsikt över kusten och bergen. Bron är bara 64 meter lång, så kom ihåg att njuta av tanken att du nu promenerar på en bro som har kostat 1,3 miljoner euro att bygga. Passa också på att beundra den 46,5 m höga ”tandpetaren” som pryder bygget, när du promenerar på bron.
När man kommit över på andra sidan följer man den nya fina stigen de resterande 200 metrarna upp till ingången till grottorna. Ett grottbesök är ett måste och avsätt gärna 1-2 timmar till det.
Efter den instängda känslan i grottorna längtar man efter frisk luft i den fria naturen, även det kan Maro bjuda på. Precis vid parkeringsplatsen närmast grottorna finns nämligen ”ingången” till östra Costa del Sols jättestora och helt fantastiska naturpark: Parque Natural de la Sierra de Tejeda, Almijara y Alhama. Parken är 406 km2 stor. Den är enorm, vild och outforskad, och här kan man mätta sina begär efter orörd natur.
Idag tar vi oss ett litet smakprov på härligheten. Vi går ned och korsar parkeringsplatsen till grottorna och svänger av mot höger vid en liten lund, precis efter parkeringen. Här ser vi skylten till naturparken. Vi fortsätter in och börjar vår vackra vandring på 6 km. En grusväg tar oss in mot bergen och på höger sida ser vi bland annat Cielo resa sig med sina majestätiska 1509 m ö.h. Vägen går på den högra sidan av Maroravinen, som från början inte ser så mycket ut, men som senare visar sig vara både brant och djup.
Redan efter ett par 100 meter känner man hur man liksom blir uppslukad av naturen i takt med att det storslagna landskapet breder ut sig runt omkring en. Vägen är jämn även om den har en viss stigning, och efter 3 kilometer kommer man fram till ett vägskäl där det står Área recreativa El Pinarillo till vänster. Vi tar den vägen och efter ca 200 meter ser vi en stig på vänster sida som markerats med gula prickar som leder ned till ravinens botten. Det är hit vi ska, men det är en bra idé att ta med sig gåstavar då stigen kan vara lite medtagen pågrund av väder och regn.

Längst ned i ravinen väntas oss en fascinerande vandring på ca 3 kilometer mellan de branta bergssidorna. Vandringen här nere är spännande och annorlunda. Emellanåt får man nästan klättra lite för att komma över en del stenar, men det är inte så farligt så det är någonting som alla klarar av. Så småningom närmar vi oss havet och då blir ravinen bredare och stigen blir jämnare och lättare att gå på, nästan som en ”bädd” av småsten eller sand. Vi går nu, i ordets rätta bemärkelse, på en ”rambla”, och ordet rambla härstammar just från det arabiska ordet för sand. Efter en stund ser vi ett rös på vänster sida och här går det en stig som tar oss ut ur ravinen. Stigen är ganska brant, men den tar oss snabbt upp på den grusväg som vi gick på när vi kom till dalen. Om man skulle bortse från allt ras i ravinen skulle man kunna fortsätta att gå i den tills man ser ytterligare några rös vid sidan av en väg som leder ut ur ravinen på höger sida. Den vägen kan man också gå, då kommer man upp till en plats som ser ganska skräpig ut. Därifrån kan man sedan följa en stig som leder igenom en tunnel, under motorvägen och så står man plötsligt mitt i ett jordbruksområde täckt av plast. Det är inte världens vackraste syn, och man börjar fundera över hur man ska ta sig härifrån. Stigen går utmed avtagsvägen som går upp till motorvägen, och plötsligt ser man ett uppklippt hål i staketet till höger. Här får man lov att gå igenom för att komma ut och sedan får man följa vägrenen ca 100 meter tills man kommer till motorvägsavfarten.
Så kommer man fram till en av de rondeller som vi körde förbi när vi var på väg in till byn och där är det bara att korsa vägen så är man över på andra sidan vid trottoaren. Nu passerar man bron som går över till Maroravinen och här kan man passa på att beundra den gamla akvedukten, El Puente de Águila, på vänster sida, som i forna tider transporterade vatten över ravinen, från källan i Maro till sockerfabriken på andra sidan. Akvedukten är inte så gammal som många tror, den byggdes i slutet av 1800-talet. Den byggdes för att transportera vatten till den stora socker-fabriken som under 1800-tal betydde mycket för områdets ekonomi, vars ruiner man kunde se på höger sida medan man gick längs vägrenen. På 1800-talet skördades det stora mängder sockerrör i Maro och det mesta av jorden tillhörde på den tiden, liksom nu, familjen Larios som var en av Málagaprovinsens största markägare. De ägde mark hela vägen från Maro till Málaga. De boende i Maro var på den tiden arrendebönder, vilket betydde att de skulle arbeta på familjen Larios mark, i gengäld fick de lov att behålla en del av grödorna och bo i byn.
Fortfarande idag präglas Maro av dessa villkor. Då La Marquesa de Larios (som bodde i Maro) dog i början av 1990-talet fick bönderna lov till att behålla rätten till att arbeta på marken. La Junta de Andalucía fick se till att markerna runtomkring Maro inte kom ut på marknaden till marknadspriser. Idag skyddas bönderna av en särskild lag som ger dem rätt till att arbeta på marken mot betalning. Husen i Maro är sällsynta på marknaden, och kanske är det just därför som byn har bevarat en speciell ursprunglig och diskret charm. Ta en promenad längs med Calle Real och ta en kopp kaffe på kyrktorget. Titta in i den fina lilla kyrkan från 1700-talet, se palmerna som reser sig upp från trädgården omkring Markis-
innans hus mellan kyrkan och havet och beundra utsikten över markerna och klippkusten med Cerro Gordo i öster.
Om man, när man kör ut ur byn, kör mot öster och svänger av första till vänster efter rondellen kommer man ner till Marokällan: Parque Natural de la Sierra de Tejeda där något av det renaste och bästa källvattnet i provinsen forsar ut för att njutas av alla. Jo, Maro har mycket att bjuda på.