Kvinnor i andalusiska byar – från analfabet till universitetsutbildad på tre generationer

Kvinnor i andalusiska byar – från analfabet till universitetsutbildad på tre generationer

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Vi bor i en by i de andalusiska bergen. För bara en eller två generationer sedan jobbade de flesta av lokalbefolkningen med jordbruk och djurhållning, men efter explosionen inom byggbranschen i slutet av det förra århundradet jobbar nu de flesta inom service- och turistindustrin. Vårt område, Barrio San Francisco, är ett typiskt flergenerationsområde med nästan lika många 80-åringar som nyfödda. Medan hela 99 procent av barnen som växer upp i Andalusien i dag börjar skolan när de är 3 år, lärde sig många av den gamla generationen, speciellt kvinnorna, aldrig läsa och skriva. 

Jag ville veta mer om utbildningen på landsbygden i Andalusien och andalusiska kvinnors förändrade roll under de senaste decennierna, så jag tog en pratstund med en lokal familj där tre generationer bor under samma tak: mormor 85-år, hennes dotter 52-år och dotterdottern 19 år. 

Mormor

Namn: Antonia 

Ålder: 85 

Yrke: Sömmerska

Utbildningsnivå: analfabet, men kan skriva sitt namn och enstaka siffror.

Antonia föddes i byn Alpandeire (nuvarande antal invånare 260) 1936 i början av det spanska inbördeskriget.

”Min pappa dog när jag var bara 3 månader gammal, så min mamma var själv med min bror och mig”, berättar hon. Mamman hade fött fem barn, men de tre första överlevde inte, vilket inte var ovanligt här på den tiden. Som änka med två små barn tvingades hon ta alla jobb hon kunde för att kunna servera mat på bordet hemma. Hon brukade gå nästan 19 km till Ronda för att jobba som gårdshjälp ett par dagar. Därefter gick hon hela den långa vägen tillbaka igen, i hennes Alpargatas-sandaler, de typiska lokala sandalerna flätade av espartogräs.

”Vi gick överallt. Vi hade inget annat val”, säger Antonia.

Även om det fanns skolor i de flesta byar samt en resande läromästare, så behövde mamman resa runt så mycket för att hitta jobb så barnen gick aldrig i skolan. När Antonia var 4 år flyttade de in i grottan Cueva del Abanico, som ligger vid den gamla stigen mellan Alpandeire och Ronda. Vid denna tidpunkt hade mamman mött en änkling som hon senare kom att gifta sig med. Antonia kommer ihåg sin styvfar som un buen hobre(en bra man). Han hjälpte dem att bygga en brödugn utanför deras grotthus. Styvpappan jobbade för en gårdsägare och fick delar av aveln som sin enda lön. Livet var allt annat än lätt, men de hade i alla fall mat på bordet. 

”Hela familjen gick till gården där han jobbade och arbetade hela dagen. Det fanns inga maskiner, så allting skulle göras för hand…”

Några år senare flyttade de till Ronda där Antonia började som lärling hos en sömmerska. Från att hon var 12 år tills hon blev änka när hon var 62 år, sydde Antonia kläder till familjerna i grannskapet. De flesta betalade henne bara när plagget var färdigt, och en del betalade inte alls. Trots att hon inte kunde skriva hade Antonia lärt sig att plita ned enkla nummer och bokstäver. Med det utvecklade hon ett slags kodsystem så att hon kunde komma ihåg kundernas mått. Om kunden inte kunde låna henne sin symaskin tog hon med sin egna gamla symaskin under armen. Antonia kommer aldrig glömma dagen när hon hade sparat ihop tillräckligt för att kunna köpa en symaskin med manuell fotpedal – en enorm förbättring! Bara flera årtionden senare kunde hennes dotter äntligen köpa en elektrisk symaskin.

Antonia gifte sig med en fotbollsspelare och snickare 1961 och de fick tre barn.

”Jag hade gärna haft fler, men vi hade inte plats”, förklarar hon. Hela familjen på tolv personer – hennes mamma som återigen blivit änka, hennes bror med fru och fyra barn samt Antonia med hennes man och barn, bodde i ett litet tvåvåningshus. Broderns familj hade det enda badrummet, så hennes familj fick använda utedasset på baksidan med en gardin som dörr. 

Då det mesta av makens inkomst gick till cigaretter och alkohol var det huvudsakligen Antonia som försörjde familjen. Liksom hennes mamma jobbade hon hårt. Hon försörjde familjen och köpte ett hus med egna sparpengar. När hon blev änka 1996 slutade Antonia tillslut att sy och flyttade in med sin dotter och familj.

Jag frågar henne vad hon tycker om att göra nu.

”Ingenting. Jag sydde så mycket och jag är trött”, avslutar Antonia, som nu när hon är 85 år äntligen kan tillåta sig själv att slappna av.

Medan vi är inne på vila så dog Antonias mamma av ålder när hon var 93 år gammal – under hela sitt långa och svåra liv hade hon aldrig någon allvarligare sjukdom.

Mamma

Namn: María del Mar 

Ålder: 52

Yrke: Egenföretagare med smyckesbutik hemma

Utbildningsnivå: Grundskola 

Sådan mor sådan dotter, sägs det, och det är i alla fall tillfället när det kommer till Antonia och María del Mar. Hon föddes 1969, när Spanien fortfarande styrdes av diktatorn Franco. Trots att turismen hade börjat på Costa del Sol var livet fortfarande hårt i det Andalusiska inlandet.

”På den tiden fanns det inga sociala trygghetssystem. Vi hade inte pengar att betala för läkare och mediciner, så vi kunder helt enkelt inte bli sjuka”, berättar hon.

María del Mar tvingades sluta skolan efter grundskolan för att hjälpa till och bidra till att försörja familjen, medan hennes bröder hjälpte pappan i hans snickarverkstad. 

”Jag hade gärna fortsatt studera till sekreterare, men det gick inte”, säger hon.

Som 13-åring fick hon jobb i en av de typiska, gammeldagsa småbutikerna som hade absolut allt från färsk mat till målarfärg. Hon jobbade från kl. 9 på morgonen till kl. 23 på kvällen, med bara en kort lunchrast på eftermiddagen. Men trots att dagarna var långa älskade hon att hjälpa kunderna. Som tur var, var chefen en rättvis man som till och med betalade hälften av hennes bröllopsklänning när hon skulle gifta sig. På morgonen innan jobbet hämtade María del Mar alltid en hink mjölk åt familjen, och för att tjäna några pesetas extra hjälpte hon också till med att göra i ordning sonen till grannskapets doktor inför hans skoldag. 

”Vi köpte bara det vi behövde den dagen – om vi hade pengar. Vi åt vad vi hade och INGENTING kastades.”

Varenda peseta hon tjänade gick direkt till familjen.

”Jag hämtade mjölk varje morgon tills jag var 21 år, och även då kom den direkt från kon.”

”Va!”, säger jag.

”Jag menar att mjölken kom direkt från juvret och ned i hinken framför mina ögon”, förklarar hon.

Livet var väldigt annorlunda i Andalusiens inland jämfört med norra Europa. Detta var på 1980-talet, då vi unga skandinaver största bekymmer var att lära oss de senaste disco-dansstegen. 

María del Mar gifte sig 1992 och fick två barn, men hon slutade aldrig jobba och tog alla jobb hon kunde få. Om dagarna gick hon mellan grannbyarna och sålde smycken och därefter sydde hon tygleksaker, som betalades per enhet, till långt in på natten. Genom hennes och makens sparsamhet fick de råd att köpa sig ett hem och en tomt på landet, där de nu odlar oliver.

”Folk köper inte lika mycket smycken som förr”, säger hon, men hon fortsätter ändå, nu 25 år senare, att sälja, tillverkar och reparerar smycken. När maken blev arbetslös för ett par år sedan och tvingades skola om sig, blev María del Mar, då 50 år, ensam försörjare i familjen.

Dotter

Namn: María del Mar 

Ålder: 19

Yrke: Student

Utbildningsnivå: Andra året på Universidad de Sevilla

När María del Mar den yngre föddes 2001 var tiderna i Andalusiens inland helt andra än förr. Skolan i Spanien hade blivit obligatorisk och både pojkar och flickor fick samma utbildning och hade samma möjlighet att komma in på universitetet. Precis som andra barn i trakten började María del Mar i skolan som treåring. Även om hon alltid hjälper sin mamma med smyckesförsäljning på sociala medier har hon aldrig behövt jobba för att försörja familjen. 

Jag är inte orolig för vår unga granne. Hon är lika flitig som sin mamma och mormor, med den enda skillnaden att hon ägnar sin tid till studier. Hon gick ut gymnasiet, eller bachillerato, med toppbetyg och pratar både engelska och franska, utöver att hon studerat klassisk grekiska och latin. På grund av sina fina betyg och då mamman är ensam försörjare täcks delar av hennes studiekostnader av stipendier. Nu går hon andra året på universitetet i Sevilla, där hon läser till en kandidatexamen i engelska. Även om hon aldrig rest till ett engelsktalande land är hon den enda i sin klass som valts ut till ett Erasmus-stipendium för ett års studier vid Bristol University till hösten. 

Med en analfabet men mycket duktig mormor och en mamma som bara gått i grundskolan vill María del Mar vara den första i familjen att ta en universitetsexamen. 

”Jag har många gånger erbjudit mormor att lära henne läsa och skriva, men hon säger att det är för sent. Mormor tycker mest om att sitta och njuta av en måltid med hela familjen samlad, för hon hade en så tuff och svår barndom.”

María del Mar är inte ensam om att söka högre utbildning. 45 procent av unga spanjorer når i dag en högre utbildningsnivå än sina föräldrar. Spanien är ett av de länder i Europa med störst uppgående generationsmobilitet när det kommer till utbildning, speciellt när det gäller kvinnor. 75 procent av María del Mars kurskamrater från gymnasiet ville studera vidare på universitet, speciellt flickorna. Det har blivit mindre vanligt att se hemmafruar, även i Andalusiens småbyar. De flesta av hennes kompisars mammor jobbar utanför hemmet, trots att könsrollerna är ganska traditionella på landsorten. Medan papporna många gånger arbetar inom bil- och transportindustrin eller med försäljning och inom restaurangbranschen, jobbar mammorna med utbildning, städning, som sekreterare eller inom sjukvården.

María del Mar har alltid velat blir lärare. Jag frågar om det faktum att hon växt upp med en mormor som inte kan läsa och skriva har någonting med hennes karriärval att göra.

”Kanske…”, ler hon blygt. Hon är trots allt bara 19 år.

Av Karethe Linaae

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco