Att förbli boende hemma

Men, så är det inte här i Spanien, långt därifrån. 60% av de arbetande spanjorerna mellan 25 och 30 år forsätter att bo hemma hos föräldrarna. Bland studerande i samma åldersgrupp är procentsatsen betydligt högre. Så vad är då orsaken? Det är inte så enkelt att det beror på en enskild faktor. För även om spanska ungdomar, precis som svenska, tycker det är väldigt bekvämt att komma hem till färdig middag, betalda räkningar och nytvättade kläder, så är det inte detta som nödvändigvis håller dem kvar hemma efter att de blivit vuxna. Verkligheten är att detta är en komplex fråga där traditioner, ekonomi och religion spelar en avgörande roll.

Låt oss börja med de ekonomiska faktorerna. Studier finansieras inte med hjälp av statliga studiemedel som i Skandinavien. Än mindre man har föräldrar med mycket bra ekonomi, har man begränsade möjligheter till studier i andra städer än sin egen hemort och därmed förblir man boende hemma. Det är heller inte någon hemlighet att det är tufft att ta sig in på arbetsmarknaden i Spanien. Ytterst få hittar ett fast arbete direkt efter avslutad utbildning, utan får vara tacksamma för tidsbegränsade kontrakt som inte bara innebär en mycket osäker framtid, utan också är dåligt betalt.
Minimilönen i Spanien är 624 euros per månad och det är inte få som tjänar runt denna summa. Och många företag sätter det i system att anställa nyexaminerade på korttidskontrakt med mycket lägre lön. I det här sammanhanget betyder det att många blir boende hemma länge hos sina föräldrar.

En annan mycket viktig ekonomisk faktor är bostadspriserna i landet, med ett högt kvadratmeterpris, som här i området, är det svårt att komma in på bostadsmarkanden utan ekonomiskt stöd. Det är också mycket svårt för många med låg lön att hyra en lägenhet och närmast intill omöjligt för dem som inte har ett fast arbete. Dessutom vägrar flertalet av spanjorena att hyra lägenhet. De flesta vill flytta direkt in till en köpt lägenhet, även om detta i praktiken innebär att man blir boende hemma längre än vad man räknade med. När de äntligen får en fast anställning köper många lägenhet i projekt som ännu bara är i planeringsstadiet, något som betyder att det kan gå 4-5 år från man betalat första inbetalningen på lägenheten till den är färdig. Under tiden bor man hemma i sitt pojk- eller flickrum

Några försöker likväl att frigöra sig från sina föräldrar och flyttar till eget boende. Statistiken säger att ungdomar under 30 år som bor själva använder 80% av lönen till boendekostnader. Det är något som självklart inte är praktiskt möjligt om man inte får någon annan ekonomisk stöttning, antingen från föräldrar eller eventuellt dela lägenhet med någon annan. Fortfarande är det få spanska par som är sammanboende, i varje fall om man följer statistiken. Men spanska ungdomar håller mycket dolt för omvärlden. Däribland samboskapet, så statistiken är knappast helt tillförlitlig inom detta område. Föräldrar och familjer som har tillräckligt ekonomiska medel hjälper ofta sina barn med att köpa lägenhet och inte helt oväntat blir flertalet av dessa köpta i närheten av barndomshemmet. Det att spanska ungdomar bor hemma länge och/eller bosätter sig i närheten av föräldrarna bekräftar också myten om att spanska familjeband fortsätter att vara starkt knutna. Att bo i föräldrarnas omedelbara närhet betyder för många både trygghet och uppbackning vilket gör det enkelt att handskas med praktiska problem, som exempelvis barnpassning. Och bo hemma… det betyder i stort sätt att mamma fortsätter tvätta dina kläder och lagar din mat, trots att du kanske förlänge sedan fyllt 30. Varför flytta till en standard som är lägre än den man är van vid, när man lever som en kung hemma? Så även om familjebanden är viktiga, ska man inte sticka under stol med att många spanska ungdomar blir uppassade och bortskämda av föräldrarna, mest av mamman, tills de har nått en ålder där det är långt mer naturligt att kalla dem vuxna än ungdomar. Och att spanska män forstätter vänta med att flytta hemifrån till de gifter sig och funnit ett substitut till mammans hushållstjänster, är heller inte någon hemlighet.
Genomsnittsåldern för giftemål är 31 år för män och 28 år för kvinnor i Spanien.

Något främmande för många av oss nordbor är hur skilsmässor hanteras i en del spanska familjer. Vid en separation är det faktiskt inte ovanligt att man flyttar hem till sina föräldrar igen. Och har man barn, då tar man såklart dem med sig! Att en familj består av pensionerade föräldrar, ogifta och frånskilda barn samt barnbarn låter surrealistiskt, är det också en realitet. Just därför är starka familjeband viktiga samt förmågan till att ignorera/undvika en del faktorer, som vi också nämnde i förra numret.

Intervjuer:

Jesús Requena (33), Málaga, lärare.
Jag bodde med mina föräldrar tills jag var 27 och jag är glad över att ha bott för mig själv ett bra tag. I mitt fall har det varit svårt att bo hemma. Jag ville flytta hemifrån då jag var 16 och jag flyttade faktiskt tre gånger när jag fyllt 18. Det gick någon månad men sen var det alltid något, antingen bristen på arbete eller att sommaren kom med sin skoningslösa prisdiktatur. Det är vanligt att man måste betala mer från juni till september, upp till det tredubbla, och då var det kört. Av 500-600 elever jag har haft de senaste 5 åren är den en som har flyttat och bor för sig själv när han fyllde 18. Det är en låg procent!

Det är tufft att vara ung i Spanien och kanske tuffare här på kusten. Turismen är nog väldigt bra för ekonomin, men den sätter en otrolig press på hyresmarknaden, vilket är den enda möjligheten för att flytta och bo för sig själv. Prata inte om möjligheten att kunna köpa sig något, det är så att säga något helt i det blå.
Lyckligtvis stödjer föräldrarna alltid sina barn, även om det kanske blir lite för mycket av det goda. Många föräldrar, kanske mer mödrarna är fäderna, är överbeskyddande och vill inte att barnen ska flytta hemifrån. Mödrarna låter inte gullgossen göra något i hushållet och det är en del som medger att de inte har lust att flytta hemifrån. Jag tycker det borde vara obligatoriskt att flytta. Alla behöver den erfarenheten. I Spanien har man en väldig stark familjesammanhållning. En av mina grannar har en barnrik familj och det har slutat med att de köpt en hel fastighet så föräldrar och alla barnen kan bo i närheten av varandra.

María Hernández (21), Nerja, förnärvande fabriksoperatör och kontorsanställd.
Jag bor med mina föräldrar och det är jag än så länge nöjd med, under rådande omständigheter. Jag har också bott hos en faster i centrum då jag hade ett arbete där. För mig, och i stort sätt alla mina vänner, är det omöjligt att flytta och bo för sig själv, även om det är det jag vill och drömmer om. Min verklighet är att jag brukar tjäna runt 800 euros i månaden och den billigaste lägenhetshyran jag kan hitta här ligger runt 500 euros, vilket ger 300 euros kvar till alla andra utgifter. Ekvationen går alltså inte ihop. En möjlighet är att flytta ihop med andra, men då måste man känna varandra bra eller flytta ihop med sin käresta, på så sätt klarar man sig någorlunda på två inkomster. Av alla mina vänner är det bara dessa som bor i egna lägenheter. Alla andra bor hemma hos familjen och vi träffas på barer, parker eller hemma hos de par som har hus. Man har en väldigt inskränkt möjlighet till ett eget liv.

Jag tycker staten gör det svårt för oss ungdomar. Jag tänker mycket på att vara oberoende, komma och gå när jag vill, ta med vänner hem osv. Men man måste vara realistisk. Jag har ett bra förhållande till mina föräldrar, men det är klart man grälar mycket med dem man bott ihop med hela sitt liv. Framtiden ser lite mörk ut, för min situation kommer nog inte att ändra sig nämnvärt i framtiden och jag vill inte vara beroende av att ha en käresta för att kunna bo för mig själv.

María Aguilar (36), privatlärare, Marbella.
Jag bor återigen med mina föräldrar, efter att jag separerade för nästan tre år sedan. Jag gör det självklart för att jag är tvungen till det. Även om jag har två jobb och två intäkter, så räcker det inte långt. Jag började bo för mig själv rätt tidigt. 18 år gammal drog jag till Málaga för att gå på universitet och där hade jag en lägenhet, så som de flesta från städer lite ut i periferin. Sen drog jag till Sevilla och fortsatte studera med lite jobb vid sidan om i fyra år till. Även om det inte kan kallas att vara självständig, när man får pengar av föräldrarna är det en vanligt sätt att komma hemifrån. Jag flyttade tillbaka till min föräldrar när jag var klar på universitetet och gick rakt in i arbetslösheten. Jag använde tiden till vidarutbildning och hade några arbeten men ingen med tillräcklig inkomst för att klara alla boendekostnaderna ensam. Under de exklusiva åren jag var tillsammans med min man bodde jag med honom i en egen lägenhet. Då det tog slut var det för mig och min dotter att flytta hem igen till mina föräldrar. Om jag får någon statlig eller kommunal draghjälp? Det är bara en dröm, där finns ingenting att hämta. Och jag tror det är något staten tar för givet att det är normalt att bo med föräldrarna, och föräldrarna ställer alltid upp för barnen.

Med den lönen jag kan förvänta mig finns det ingen möjlighet för mig att hitta någonstans att bo. För några år sedan var det möjligt att hyra för 180-200 euros. Idag, efter det att Coín och området här omkring blivit så populärt för utlänningar, är det omöjligt att finna något under 500 euros. Då får man ha en bra inkomst och det är det inte lätt att hitta. Jag ser att mina chanser är att göra en test för offentligt anställda, och därmed få ett bra betalt, och inte minst ett arbete. Av dem jag känner bor alla antingen i egna hem med deras make eller hemma hos föräldrarna. Så att säga, utan undantag, kommer kvinnorna från hemmet när de gifter sig. De har kanske ett fast förhållande, men lever var och en för sig under flera år för att spara till insatsen till en lägenhet.