Kära läsare - oktober 2009

ABBA-Frida hade på 70-talet verkligen läckra kläder. Okej, Agnethas var häftigare, men henne hade en av mina väninnor (hon hade långt ljust hår, så jag fick ge mig och ta rollen som Anni-Frid), "lagt beslag på".
Alltså kopierade jag Frida och sjöng i handtaget på hopprepet både Money Money Money, Fernando och Waterloo.
Under nästföljande årtionde var Melanie Griffith min hjältinna som Working Girl, där hon smart arbetade sig upp helt från botten. I mina drömmar blev hon tillsamman med Michael Douglas, klädd som Gordon Gekko i Wall Street. Ett perfekt par! Sen kom 90-talet med Julia Roberts som Pretty Woman, klampande runt på en pologräsplan iförd brun klänning med halterneck och vita prickar. Där var hon snygg.
Jag kopierade alltihopa.
Både hatten och klänningen – tillåt mig i det här sammanhanget få upplysa om att det är svårt att se Julia-Roberts-snygg ut, med hår som är knappt en cm långt – heter det högt när det är så kort? Men färgen hjälpte L’Oreal mig med.
I vart fall fanns det inga riktiga Richard Gere-typer på Disco Maxy i Fuengirola, som såg sig nödsakade att förära mig ett diamantcollier i en röd ask eller låna mig deras kreditkort för den saken skull. Jag har annars alltid önskat att få skrida ut ur en butik som vägrat ge mig en bra service med orden: "Jag hade annars tänkt spendera ett oanständigt stort belopp här i butiken, så: Big mistake!" Och Richard, han skulle nog inte haft något emot att ha mig gående hemma som desperate housewife.
Då och då levde jag i verkligheten iförd overall och gummistövlar (eftersom jag jobbade på en bondgård), militärbyxor och waistcoat (gymnasie-hippie som låtsades inte bry sig om materiella värden), och leggings och stora sweatshirts (det var då jag trodde att jag skulle till universitetet för att läsa teologi. Ja, jag ville bli präst, Believe it or not).
Om sanningen ska fram, så ser det inte mycket annorlunda ut idag – med mina stiländringar förstås.

Helt säkert är bondgården, gymnasiet och teologistudierna utbytta mot redaktionen på En Sueco. Även här låter jag mig omges av inspirerande människor, som jag dock inte ser mig nödsakad att kopiera. Jag har nämligen funnit min egen – skiftande – stil.

Mycket nöje med oktobernumret av En Sueco!

Helle Espensen