Småfiskarens yrke - på utdöende?

Äter de fisk varje dag? Hur är livet som fiskare? Och kan man leva på det? En Sueco har varit på besök i Fuengirolas hamn för att få veta vad som händer bland de andalusiska fiskarna.

Ett liv på havet. Känslan av frihet när man på morgonen startar motorn, styr ut på det blå öppna havet, omgiven av skrikande måsar och med en doft av saltvatten i näsan. Förväntningens glädje när man på eftermiddagen vänder hemåt med lasten full av sprattlande fisk som man snabbt säljer till gynnsamma kilopriser, så man kan komma hem till familjen med fickorna fulla med sedlar. För bra för att vara sant? Ja, det kan man lugnt säga.

Ovanstående starkt romantiserade beskrivning är kanske den uppfattning många har, eller i varje fall har haft, om livet till havs. En uppfattning som ligger miltals från den verklighet som de flesta fiskare möts av dagligen. Den hårda verkligheten går upp för oss efter att ha tillbringat ett par förmiddagstimmar på kajen.
Fiskebåtarna är ute på havet under dagen, vilket förklarar den bristande aktiviteten i hamnen. Vi möter ändå fem – sex fiskare som var för sig håller på att reparera de långa nät som spänns efter trålen, vilka kan gå ner på över 400 meters djup.
"Jag hoppas alltid att näten blivit lite trasiga, för annars har jag inget att göra innan vår båt kommer i hamn", säger 23-årige Miguel Angel, som lider av epilepsi och därför inte får gå med ut.

Miguel Angel och vännen Santi 37, sitter och lagar nät med en rulle slitstarkt garn då vi lägger märke till dem. Bland buntar av färgglada nät som minst mäter 20 meter på längden ser arbetet minst sagt tämligen oöverskådligt ut. Santi och Miguel Angel kommer båda från stora och lokalt kända fiskarfamiljer i Fuengirola.
"Familjen Aros och familjen Cagaros, känner ni inte till dem?" frågar Santi med förvåning.
Vi skakar på huvudet och förklarar att vi har kommit hit för att samla material till en artikel om fiskemiljön och varnar för att vi är rena analfabeter på området.
De säger nästan samtidigt att livet som fiskare är mycket hårt. Det finns inga pengar i det längre och var det inte för marockanerna, som tagit över några av de mindre båtarna, ja, då var det bara de äldre kvar.
"Vi är en utdöende ras", säger de vemodigt.

Miguel Angel förklarar att det tidigare, för fem – tio år sedan, fanns mycket pengar i fisket, men förutsättningarna har ändrat sig mycket under de senaste åren.
"Båtarna har blivit större, de kan gå fortare och det har förbättrat deras fångstkapacitet väsentligt. Men havet har inte vuxit på motsvarande sätt. Tvärtemot, som en följd av lantbrukens stigande föroreningar, har det blivit mindre fisk och det märks," säger han och berättar att familjebåten av och till går flera dagar utan att fånga något. "Problemet är också priset på bränslet, vi måste verkligen fånga mycket för att få ett överskott."
Santi gör oss uppmärksammade på ett annat väsentligt problem som bidrar till fiskarnas dåliga ekonomi.
"Kilopriserna är allt för låga. I genomsnitt får vi 50 centimos per kilo beroende på fisksort och årstid. De vanligaste fisksorterna som fångas längs med kusten i Málaga är sardiner, ansjovis, räkor, sjötunga, blåmusslor och kummel. Fångsten blir ofta såld på marknaden till ett kilopris på 5- 6 euro så förtjänsten ligger på ett annat ställe. Det mest frustrerande är när vi inte får sålt vår fångst, antingen för att vi har fått för mycket eller marknaden är fylld med billig fisk från utlandet. Då är det inget annat att göra än att kasta fisken överbord", säger Santi, som flera gånger har varit med om att kasta 40 – 50 kassar, med 7 – 10 kilo i var, ut i havet.
"Under de perioder vi får kasta bort mycket fisk, gör vi ofta ett internt avtal med de andra fiskarna om hur mycket vi får fånga och under sommaren griper Fuengirolas lokala fiskeförening in med tillfälliga begränsningar."
Vid sidan om Santi ligger ett häfte med lotter från de blindas förening, ONCE. "Jag fick konstaterat att jag hade diabetes för några år sedan och måste därför sluta med fisket", säger Santi som nu går runt och säljer lotter, ett jobb som ger honom ett par tusen euro i månaden. "Jag tjänar bättre nu än jag gjorde som fiskare, men ändå så saknar jag det. Jag saknar livsstilen, kamratskapet och havet."

"När man är tillsammans med samma människor 12 timmar om dagen, från klockan 6 – 18, sex dagar och på mindre än 10 m² utvecklar sig en speciell vänskap mellan oss tre – fyra fiskare som är ombord. De stridigheter som det ofta är mellan människor på land förekommer sällan till havs. Man är helt enkelt tvungen att komma överens för annars fungerar det inte.

Miguel Angel håller med om att vänskapen är något helt speciellt, vilket kanske också är förklaringen till varför han överhuvudtaget har lust att arbeta med något som är så olönsamt. Att vänskapen och inte minst traditionen har avgörande betydelse hos unga fiskare märks tydligt i kommentaren "Vad skulle jag annars göra, det är ju det här jag har vuxit upp med? " Som om fiskandet närmast var ett ödesbestämt kall, den enda existerande vägen till en meningsfull sysselsättning.

Inte lång ifrån de två unga fiskarna sitter Manuel, en äldre gråhårig herre som också håller på att laga ett nät. Kombinationen av nystrykta kläder och tunga guldkedjor om hals och handled ger oss signaler om att det en gång fanns pengar i att vara fiskare.
"Jag hjälper bara till lite med underhållet av utrustningen nu när mina två söner har tagit över båten", säger han med en karaktäristisk hes stämma, typiskt för spanska män över de 60.
Manuel kommer också från en äkta fiskarfamilj där de manliga medlemmarna har varit fiskare så långt tillbaka i tiden som generationerna kan spåras. "Tiderna har förändrats och inte nödvändigtvis till det bättre. Även om vi har fått GPS, radiosändare och bättre teknisk utrustning än för 20 år sedan är själen i och omkring fiskarmiljön på väg att försvinna. "Los Lobos", vargarna, har fått smak för pengarna och är på väg att konkurrera ut oss alla små fiskare med sina gigantiska fartyg och avancerade utrustning. Investeringsfolk som bara fiskar för pengarnas skull," säger han.

Manuel berättar för oss att hans söner har svårt att få det att gå runt, då utgifterna till Seguridad Social, bränslet och skatt vissa gånger överskridit den genomsnittliga månadsinkomsten på under 1000 euro som var och en av sönerna tjänar.
"Mina söner har vuxit upp i miljön," förklarar han. "Varje lördag tog jag dem med mig ut tidigt på morgonen för att fiska och under åren har de blivit mer och mer bitna av det. Det enda de ville efter folkskolan var att fiska".
Dock understryker han att hade barnen varit små idag skulle han ha uppmuntrat dem till att välja en annan utbildning. Som "utbildad" fiskare krävs det bland annat en genomförd navigationskurs och en speciell fiskarlicens, som utfärdas av Junta de Andalucia.
Regeringen kontrollerar på det sättet hur mycket som fångas och vem som ska beskattas. För att kunna köpa nyfångad fisk direkt från båtarna ska inköparna – saluhallar, restauranger, stormarknader, chiringuitos osv. skaffa sig en inköpslicens, som ger dem rätt att handla till inköpspris.

Det råder inget tvivel om att det är hårt att vara fiskare idag. Men, frågar jag, är det inte samma situation för många andra spanjorer, bland annat för dem som är anställda inom lantbrukssektorn? Det har väl närmast blivit ett internationellt personlighetsdrag hos jordbrukare att beklaga sig, om inte över den dåliga förtjänsten så över för mycket regn eller sol. Nej, situationen kan inte helt jämföras, säger fiskarna. Enligt dem är lantbrukarna privilegierade för att de konstant mottar "saltvattensinsprutningar" i form av de så omdiskuterade jordbruksstöden ifrån EU, en ekonomisk hjälp som är långt mycket större än fiskeristödet. Men där utöver, kan de faktiskt ge mig lite rätt i att tendensen generellt i samhället går från små familjeverksamheter
till storindustri.

Innan vi lämnar hamnen kallar ett par fiskare på oss "Chicas". Vi fick veta sådär off-the-record, att är vi sugna på färsk fisk eller skaldjur, kunde vi titta förbi vid 18-tiden.
"Det smakar bäst när det är nyfångat", sa de, och bedyrade att man som fiskare äter fisk varenda dag, utan att bli trött på det.
Fiskare är ett osedvanligt släkte, tänker jag, medan vi lämnar en snart försvunnen värld och kör in i Fuengirolas kaotiska sensommartrafik.