Olivskörd på Casa Acequia

När vi för första gången kom till Casa Acequia på våren 2007, blev vi genast förälskade i platsen. Lugnet, fåglarna i de gröna vildvuxna snåren nere vi Rio Guadalete, den svindlande utsikten åt Grazalemas berg i söder samt det lilla vita stenhuset med sin gamla skorsten på sned. Det var rätt perfekt. Just det, det var det en sak till – 247 olivträd.

Visst ville vi ha en tomt att odla på, Karin är ju trädgårdsmästare. Visst hade vi tänkt oss några olivträd, liksom lite vinstockar och några mandelträd. Men en stor olivlund, hur gör man med den?!

Nu, tre skördar senare, vet vi en hel del. Fast svar på alla våra frågor har vi naturligtvis inte hunnit få, men det känns som att vi är på god väg att lära oss olivodlandets urgamla konst.

I början på november var det så dags för vår tredje skörd. Det skulle bli den hittills största, och tycker vi, hittills bästa. Men om vi inte ska gå händelserna i förväg bör vi stanna upp ett litet tag och beskriva det arbete som föregår själva skörden.

Olivoljeproduktionen har sitt eget arbetsår. I januari, februari är det tid för den stora beskärningen. Då ska alla träd beskäras för att släppa in luft och ljus i kronorna och för att minska risken för angrepp av olika slag. Efter att ha toppat och putsat och gallrat i över 240 träd blir det en hel del kvistar som måste samlas upp och eldas. Vi hade hjälp av Hanna, en trädgårdskollega till Karin från Sverige. Men trots det tog arbetet gott och väl två veckor.

När sedan våren och sommaren kommer måste man hålla rent under träden. Vi väljer att inte harva marken utan behåller gräset som växer och gör marken vackert grön. På så vis minskar jorderosionen och marken behåller fukten mycket bättre. Men det har en klar nackdel. Man måste klippa gräs, och man måste klippa ofta, för trots värmen växer det fort. Under sommarhalvåret skjuter träden skott på nytt och då tar vi fram de nyslipade sekatörerna och klipper bort skotten från stammarna och de grova grenarna.

Sedan kan vi i lugn och ro invänta skörden. Vi tar en runda i olivlunden lite då och då. Ser hur oliverna ser ut, klämmer lite, oroar oss för olivflugan, funderar över vädret och försöker känna in den perfekta tidpunkten för den perfekta skörden.

Vi slås av att vissa träd bär enormt mycket frukt, andra nästan ingenting, och vad det beror på är en av de saker som vi inte riktigt förstått än. De stora gamla träden, några är kanske tusen år gamla, kan ge upp emot hundra kilo oliver. En del frukter är stora som dadlar. Oliverna varierar i färg, en del är kolsvarta, andra nästan blå som druvor, ytterligare några är fortfarande alldeles gröna. Vackra frukter.

I vår olivlund finns fem, sex olika sorters oliver, men vi har mest av den milda, fina Manzanilla, den peppriga och tuffa Picual samt den eleganta Lechin.

Och så var det äntligen dags att skörda! Vi visste att vi hade ett hårt arbetspass framför oss när vi steg upp i gryningen den 10 november. Det var kyligt här uppe på 350 meters höjd. Vi tog med kaffetermosar och frukostmackor ut i lunden och började skörda så fort det ljusnat och de stora näten lagts på plats under träden. Vi var Mats, en vän och läkare vid Huddinge sjukhus, Maja som gjorde praktik i sin utbildning och hennes kompis Lina. Och så Karin och Jag. Det gör fem.

I femtusen år har man gjort likadant! Det är rätt häftigt att tänka sig hur man i Syrien och Libanon på 3000 talet f.kr tog med sina nät, korgar och käppar ut i olivlundarna för att skörda. Jag tänkte i alla fall på det när jag stod där med min käpp och min lilla ”kratta” och slog och räfsade ner oliverna på nätet på marken.

Strax gick solen upp och med den kom värmen. Vi fyllde back efter back och vid lunchtid hade vi säkert samlat ihop 400 kilo oliver.

Vi åt en välförtjänt snabblunch på grillad kyckling i skuggan under ett av de största och äldsta träden. Men vi var inte klara än. På morgonen dagen därpå hade vi en tid bokad på den lilla kvarnen uppe i vår grannby Zahara de la Sierra. Och till dess skulle vi hinna få ner så mycket oliver som möjligt. Vi fortsatte vårt arbete, och nu siktade vi in oss på de mindre träden som bar mycket oliver. Mer lättplockat, utan stegar. Maja och Lina plockade nu för hand och fyllde den ena efter den andra av skördesäckarna de hade hängande runt halsen. Mats började sakta krokna, ovan som han är vid fysiskt arbete.

Vi skördade det sista framåt åttatiden på kvällen. Staplade våra lådor, samlade in våra verktyg. Skymningen kom, och med den fukten och dofterna från den varma jorden. Med trötta ryggar och slitna händer belönade vi oss själva med en flaska Cava.

Tidigt nästa morgon plockade vi ett hundratal kilo till innan vi for upp till kvarnen i Zahara. Det är en härlig känsla att se de egna oliverna åka upp på transportbandet och in i kvarnen. Efter bara en halvtimme faller de första dropparna jungfruolja, eller ”aceite de oliva virgen extra” som den heter på spanska, ner i det rostfria uppsamlingskärlet. Och efter någon timme är det klart. Så står vi där med frukten av ett års slit. Knappa 155 liter. I vita plastdunkar.

– Inte mer? sa Karin. Men det blir över 300 flaskor, sa jag.

På kvällen den 11 november doppade vi brödet i den nypressade oljan. Vi tittade på färgen – grönare än förra året. Vi luktade – gräs! Vi smakade – kraftfull, fruktig och härligt pepprig. Nöjda.

Om du som läser också vill smaka oljan från Casa Acequia kan du komma förbi och hälsa på någon dag, för vår lilla produktion räcker än så länge bara till gårdsförsäljning.

Du hittar oss på; www.casa-acequia.se 

Faktaruta:
Vid sidan av vinet är olivträdet Medelhavsregionens äldsta och viktigaste kulturväxt. Oliven är odlad i regionen sedan mer än 4000 år.

Till Andalusien kom olivodlingen för ett par tusen år sedan med Fenicierna. Under romarriket producerades stora mängder olja som gick på export till Rom. Men det var framförallt under den arabiska (moriska) perioden, från 700-talet och framåt, som olivoljetillverkningen utvecklades i Andalusien. Och det var araberna som gav oliverna dess spanska namn Aceitunas (från Zaitum), och likaså namnet på olja – Aceite (az-http://y-internet.com/wifi/internet-for-your-home/zait).

I sammanhanget kan det vara intressant att berätta att det var morerna som lät bygga de många bevattningskanalerna som löper genom stora delar av Andalusien. Dessa bevattningskanaler heter på arabiska ”acequia” – och det är den acequia som rinner genom vår olivlund som gett gården sitt nuvarande namn.

Trädet, Olea Europea, är släkt med ask, syrén och jasmin och kan bli flera tusen år gammalt, men en mer normal livslängd är omkring 200 år. Hur bra skördarna blir varierar kraftigt och beror bland annat på jordmån, klimat, pollinering och sjukdomar. Det finns hundratals olika sorters oliver. Här i Andalusien är Picual, Manzanilla, Lechin, Hojiblanca och Picudo några av de mest förekommande sorterna.

Ett olivträd ger normalt mellan 5 och 50 kg frukt/år. Kvaliteten på oljan blir bäst om man skördar oliverna innan de är alltför mogna, samt att man pressar dem så fort som möjligt efter att de plockats.

Spanien är idag världens största producent av olivolja – och Andalusien står för merparten av de spanska oliverna.