Svenska föräldrar väljer att inte välja

Svenska föräldrar väljer att inte välja

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Svenska föräldrar ska yrkesarbeta båda två. Det vill samhället och som det verkar även föräldrarna. Ett barnomsorgssystem har skapats så att alla kan arbeta även när de har små barn. Sverige anses på många sätt ligga i frontlinjen för hur det moderna samhället ska se ut, med strävan att erbjuda lika rättigheter för både kvinnor och män, i form av att ha en egen inkomst och att leva jämställt familjeliv. Det är mycket möjligt att vi utgör modellen för framtiden. Men för mig finns det några aspekter kring våra barn som tål att funderas på.

Vi lämnar de små
Den psykiska ohälsan ökar bland barn och ungdomar i Sverige. Försäljningen av antidepressiva medel till unga mellan 15-19 år har mer än fördubblats. År 2009 gick 82 procent av alla 1-5 åringar i förskola. Tio år tidigare var andelen 64 procent. Den sortens strukturella förändring får effekter på vårt samhälle.
Svensk barnomsorg är bra på många sätt. Men det finns anledning att fundera kring hur vi vill att våra barn ska ha det. Det skrivs om att barn under tre år som går på förskola har en bättre kognitiv utveckling än barn som är i hemmiljö. Men det har kommit nya rön där experter oroar sig för de yngsta i förskolan.
Vad vet vi egentligen om vad små barns långa dagar i stora barngrupper gör med barnens psykiska välbefinnande både i stunden och senare i livet? Jag kan hoppas, önska och tro att vi känner till de effekter den vardag vi idag erbjuder våra små barn eventuellt kan ha på dem senare i livet. Men gör vi det?
Små barn behöver anknytning, trygghet och bekräftelse från vuxna. Våra barn är det viktigaste vi har. I Sverige är vi väldigt bra på att prata om hur viktigt ett barns första år är, och hur viktigt ett bra föräldraskap är för barnet den första tiden i livet. Det pratas på föräldrakurser, på barnavårdscentraler, i böcker och i media, samt föräldrar sinsemellan om vikten av att barn ammas länge, knyter an till sina föräldrar, inte lämnas till barnvakt, följer vikt och längdkurvor, osv.
Men, när barn i Sverige firat sin ettårsdag händer det något. Plötsligt låter allt från de vuxnas håll så annorlunda. Närheten till föräldrarna är inte viktig längre. Barnet ska nu tillbringa mycket av sina dagar på dagis (förskola). Borta är alla föräldrarnas fraser om att barnet inte kan sova borta, inte mår bra av att vara borta från föräldrarna. Plötsligt är hela dagar borta från föräldrarna en stor del av det lilla barnets vardag. Och förändringen sker som i en blinkning.

Barnens behov eller våra behov?
Barn är fortfarande små vid ett års ålder liksom vid två, tre, fyra och fem års ålder. Även äldre barn än så behöver sina föräldrar. Många svenska föräldrar tror att barn redan i ettårsåldern behöver annan ”stimulans”. Det tror jag är fel. Jag satte mina två äldsta barn i förskola vid ca ett och ett halvt års ålder enbart för att jag tyckte att det var dags för mig att få fortsätta med mitt yrkesliv.
Många i min omgivning har prioriterat karriär. Jämställdhet anses innebära att båda föräldrarna arbetar lika mycket, och då med betoning på mycket. Mammorna vara som pappor; prioritera yrkeslivet. För mig blir det omöjligt att det skulle vara något vi föräldrar gör för barnens skull. Barnen ska inte betala priset för föräldrarnas strävan efter lika möjligheter. Argumenten om ekonomi som orsak till tidig förskolestart, ofta redan när barnet bara är ett eller ett och ett halvt år håller inte heller. Svenska småbarnsfamiljer lever generellt inte på gränsen till att inte ha mat på bordet. Många har vant sig vid och valt en livsstil där det behövs stora inkomster för att upprätthålla det liv de valt. MEN, återigen, det är inte ett val vi kan säga att vi gjort för barnen. Barnen efterfrågar inte mycket av bilar, TV-apparater, gymkort, utlandssemestrar, skidsemestrar, inredningsartiklar eller nyrenoverade kök. Men det vill vi inte prata om. För då måste vi börja tänka. Och då måste vi ju ha svar på frågan för vems skull vi gör allt det vi gör. Om det inte är för våra barn, är det då för oss själva? Någon annan? Samhället?
Varför är diskussioner rörande våra barns vardag så provocerande? Svenska föräldrar tycks inte vilja reflektera över sina barns vardag. Väl grundade beslut och val tål att diskuteras. Svenska småbarnsföräldrar tycks märkligt nog inte VÄLJA sin vardag, de bara gör som ”alla andra” gör. År av diskussioner med andra i min närhet, både småbarnsföräldrar och andra äldre och yngre, säger mig att teman som barn, föräldraledighet, karriär, vardag upprör just för att svenska småbarnsföräldrar väljer att inte välja, inte tänka.

Egentid och barnens tid
Vi lägger helg efter helg på att leta rätt soffa, renovera hemma, och letar ”egentid”. Vi pratar om barns behov av yttre stimulans som vi inte tror att vi kan ge barnen. Så snart barnen blivit några år pratar vi om barnens behov av fritidsaktiviteter. Allt det pratar vi om. Men vi pratar inte om att vi efter barnets första år väljer att vara så lite med våra barn. Det är som en outtalad pakt, som vi inte ens får andas om. De flesta gör likadant så vi bestämmer att det är så det ska vara. Nåde den som tar upp det och ifrågasätter vår slentrian.
Helst tar föräldrar första bästa förskola. De skolar in barnet när förskolan vill, mest på hösten när ”nytt skolår” börjar, även för ettåringar. Föräldrar låter bli att ha barnen hemma en förmiddag – förskolan talar om att sådant stör förskolans rutiner, barnen ska gärna komma på morgonen när alla kommer, inte droppa in under dagen. Barnomsorgen vet jag inte om den någonsin var det; omsorg om barnen. Barnomsorgen innebär mest att föräldrarna snällt går och jobbar när barnen är små. Om låginkomstfamiljer kan skjuta upp förskolestarten borde ju medel- och höginkomstfamiljer kunna göra så ännu mer. Är jobb och karriär viktigare än tid med barnen för större delen av svenska småbarnsföräldrar? OM alla aktivt verkligen valt så lika som det ter sig, innebär det ju att det måste vara så att de vuxna hellre VILL vara på jobbet än med sina barn. Ja, det kan vi ju tycka vad vi vill om, men en sak måste då till: vi måste erkänna att det är så det förhåller sig, erkänna både inför oss själva och inför våra barn.
I Spanien börjar en del barn på dagis redan vid fyra månaders ålder. Sådant kan vi svenskar förfasa oss över. Vi förfasar oss också gärna över hemmafruar och kvinnor som jobbar deltid; det är en sådan kvinnofälla. Kanske är det dags att småbarnsföräldrar i Sverige också börjar förfasar sig över att de snällt gör som alla andra och tillbringar allt mindre tid med sina barn, utan att göra ett aktivt val. Annars tycker jag inte att vi ska prata om att barnen är det viktigaste vi har. Om de vore det viktigaste skulle väl fler röster höras från föräldrar som vågade välja att sätta mer tid för barnen och familjen först?

Sverige duktigt
En praktisk sköld att gömma sig bakom för svenska småbarnsföräldrar idag är jämställdheten mellan mamman och pappan. Jämställdheten anses innebära att båda måste jobba. Lika mycket. Om så är så är ju det helt möjligt. Båda föräldrarna kan ju jobba mindre. Att valet att jobba mindre inte är populärt inom åtminstone en del genrer av svenskt arbetsliv vet vi. Att dagens föräldrar inte tycks göra noggranna övervägningar och ta egna beslut rörande hur de vill ordna sin och sina barns vardag ter sig sömngångaraktigt och skrämmande. Hur kan vi inte förfasa oss över det?
Sverige ligger i frontlinjen. Länder i övriga världen blickar mot Sveriges modell av väl utbyggda strukturer för barnfamiljer. Alla har möjlighet att gå ut och jobba. Aldrig tidigare har så många små barn i Sverige tillbringat så stor del av sin tid på förskola. Om barn upplever ökad stress och vi har ökande psykisk ohälsa bland tonåringar i Sverige idag, bör vi inte fundera kring det faktum att vi inte har facit på vad det gör med en hel generation barn att de till så stor del växer upp på institution med för få vuxna omkring sig? Häromdagen började vi prata med två äldre spanska damer på ett café. De tittade med glädje på våra barn och tyckte att det var fantastiskt att vi hade tre. Vi konstaterade att vi tycker mycket om barn. Då sa en av damerna att ja, men det är inte bara barnen, det är hela sammanhanget, familjen, det är ju det som är det verkligt underbara.
Barn behöver kvantitetstid, inte kvalitetstid. Jag har inte svaret på hur det perfekta samhället ser ut för oss alla. Dagis ÄR bra på många sätt. Jag bara undrar om vi inte ska fundera några varv till om hur vi vill att våra barn ska ha det i den, deras barndom, som pågår nu.

Av Emelie Andersson Adamovic

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco