Kära läsare - maj 2010

Tiden flyger iväg. Då jag som barn beklagade mig över detsamma, sa min farmor alltid: Vänta bara till du blir äldre så skall du se hur snabbt tiden går. Och där hade hon rätt! Även om det för närvarande inte är så modernt att leta efter meningen med livet, så gör vi alla det ändå till och från, särskilt på dagarna, när vi känner oss lite deppiga. Vad är egentligen meningen med det hela? Om det inte är någon mening med livet, så är det kanske livet som är meningen. Livets upplevelser och livserfarenhet. Ganska enkelt. Den tanken är faktiskt ganska trevlig. Den ger ro, men kräver också att man orkar leva här och nu – utan att bekymra sig i onödan om framtiden eller älta det förflutna. Goda minnen skall man självklart ge sig själv lov att få njuta av och det gjorde min kompanjon och jag nyligen. Vi tog en gemensam tur down Memory Lane – till den gången vi lämnade hemlandet och busskortet till fördel för Spanien och en gammal, skranglig Polo: På grund av en framförvarande bils tvära uppbromsning, låg kofångare med nummerplåt inne i bilen. En opraktisk förvaring/åtgärd, som inte desto mindre blev permanent. Nyinflyttade till kusten lät min kompanjon och jag oss inviteras av några leverantörer som befann sig på en lite annan nivå på den sociala stegen. På den tiden hade jag inte helt koll på läget och hade därför heller inte använt mina sista pesetas på att hyra en passande bil i sammanhanget. Efter middagen skulle vi på kasino. Vi startade Polon och med gasen i botten hastade vi efter kortegen bestående av fyra x Mercedes 500 SL – det var stort på den tiden. De andra körde upp framför huvudentrén och deras pälsklädda fruar gled ut på den röda mattan och räckte scenvant bilnycklarna till portiern med ett: parkera den! Okey – vad gör vi nu?, frågade kompanjonen, som lyckligtvis hade stora fötter nog för att trycka ner alla tre pedaler på en gång. Det var ”bara” ett litet aber med Polon, nämligen att om man inte tryckte gasen helt i botten när man kopplade, så dog motorn – och bromsas skulle det ju också (kofångaren med nummerplåt blockerade handbromsen). Föreställ er hur det lät… Medan vi övervägde vårat nästa drag, var de andra på väg in på kasinot. Bara ge honom nycklarna, beslutade jag. Om de inte höll på att dö av skam då vi lämnade bilen, ja så var de det i varje fall när vi skulle hämta bilen igen – för det fanns ju liksom inget annat att göra än att be om att få bilen framkörd. De måste ha dött av skratt.
Ja, det var – och är en härlig tid.
Ha’ en underbar maj månad!

Helle Espensen