Kära läsare feruari 2011

År 2009 hamnade Sverige sammanlagt på en 22:a plats i OECD:s kunskapstest för 15-åringar, kallat PISA, Program for International Student Assessment. Det offentliggjordes i slutet av 2010. Resultatet för Sverige hamnade något under genomsnittet för OECD-länderna. Alltså, sedan förra undersökningen, 2006, har Sverige tappat placeringar, då låg Sverige över genomsnittet. I den följande debatten är det de svagare eleverna som sänker resultatet – läs: tvåspråkiga elever samt de elever från lägre sociala klasser, som sänker resultatet med kunskaper motsvarande upp till två årskurser lägre. Men vi ska låtsas som om att det är ett strukturellt problem, eller ännu bättre – att det är regeringens fel? Who are we kidding? Sanningen, i grova tag, är, att de svaga ska bidra med mer än de gör – inte bara i skolan, utan även till välfärdssamhället. En arbetslös kostar samhället miljontals kronor genom hela livet. Det finns det helt enkelt inte pengar till, när det blir allt vanligare att man blir 100 år (…). Vårt välfärdssamhälle kollapsar, om det samtidigt finns så många som inte kan bidra, då de inte har de förutsättningar som är nödvändiga, så blir det fel. Om man vill ha ett välfärdssamhälle baseras det på en balans mellan vad som sätts in på det gemensamma kontot och på vad som tas ut. De bredaste axlarna bär de tyngsta bördorna, visst, men inte mer än de kan bära. Vad kan vi göra? För det första – om man har grävt ned sig i ett hål så gäller det först och främst att sluta gräva, och skulle det inte vara befriande, om all uppståndelse kring uppfattningen om de svagas situation kunde vara bara lite mindre ståhejig, och skulle det inte också vara befriande om opinionsskapare började tala om att de svaga också måste bidra? För det andra – att de bredaste axlarna ställer vissa krav på de svaga. Om t ex elever inte kan räkna och läsa i årskurs sju, så bör de gå om sjunde klass. Framgång och lycka är nämligen inte någonting som vi har rätt till. Lättja har smugit sig in, och det går ut över karaktären – både den nationella och den individuella. Och karaktären, oavsett om det är karaktären hos en person eller en nations karaktär, formas alltid i motgång. Amerikas nationella karaktär är formad av fattiga immigranter, som gick i land på Ellis Island, sökandes efter en bättre tillvaro. Av slavar, som kämpade för frihet. Av Rosa Parks, som inte ville ge upp sin plats på bussen. Historien lär oss, att storslagna handlingar alltid sker i motvind, inte med vinden i ryggen. Men under de senaste åren har det varit vindstilla. Vi har haft högkonjunktur och vi har shoppat oss till en grad av materialism som övergår även den mest optimistiska varuhuschefens vildaste fantasi. Det är egentligen inget fel med det. Men, vi har samtidigt börjat uppfatta lycka som någonting, som vi kan kräva. Lättjan har smugit sig in, och det går ut över karaktären. Både den nationella och den individuella. Vi har kort sagt blivit snorbortskämda. Hur kommer så denna bortskämdhet till uttryck? Olyckligtvis har den trängt in i vårt utbildningssystem, vårt arbetsliv och hotar självaste sammanhållningen i samhället. Utbildning har alltid setts som vägen till ett bättre liv. En möjlighet till att bryta det sociala arvet, att förflytta sig både andligt och ekonomiskt. Det är det fortfarande. Men är vi villiga att kämpa för det? Eller orkar vi bara med om utbildningen blandas in i en förmildrande blandning av studiestöd, oändligt tålamod och särskilda villkor? Gratis utbildning är inte tillräckligt, vi ska också ha pengar för det, annars bryr vi oss inte. Och om någon skulle våga föreslå att studenterna bör sträva efter att slutföra sina utbildningar snabbare, så bryter helvetet ut. Om det inte är lätt att lära, är det mer bekvämt att förbli okunnig. Medan andra länders unga piskas framåt, står vi liksom vid sidan av utbildningsracet. Och det är självklart regeringens fel – för det skulle naturligtvis vara helt omöjligt, att det skulle vara vi, som måste skärpa oss mer…

Fuerza!