Spaniens stulna barn

Tusentals spanjorer lever i ovisshet om huruvida barnet, som de fick besked om var dödfött, kanske fortfarande lever. Andra spekulerar kring om deras föräldrar verkligen är deras biologiska föräldrar.
Det som en gång har skett i ett lands historia kan plötsligt bli aktuellt igen. Så är det också med denna del av Spaniens förflutna, som nu kommit fram ur mörkret och ut bland befolkningen.
Det handlar om barn, som strax efter födseln togs från sina föräldrar. Det började under Francos diktatur, men det pågick även under åren som följde därefter.
Till mödrarna sa man att barnen var dödfödda, medan de i verkligheten adopterades bort till vad man ansåg vara mer värdiga föräldrar, eller i alla fall mer välbärgade.
En del menar att det kan röra sig om så många som 30 000 barn. En del mödrar känner till och har berättat sin historia, medan många andra fortfarande lever i ovisshet. Var mitt barn trots allt inte dödfött? Samtidigt lever många av dem som föddes, under tiden som tvångsadoptionerna pågick, i osäkerhet kring sanningen, vilket också inkluderar dem, vars tvivel är grundlös. Är jag verkligen den, som de säger, att jag är?

40 år med tvångsadoptioner
Adoptionerna började under diktaturen, i början av 1940-talet, och fortsatte även efter införandet av demokratin 30 år senare. Först var det kutym att tvångsadoption användes för att straffa kvinnor som stöttade republikanerna under inbördeskriget, men till slut drevs det som en lukrativ verksamhet, som stöttades genom lagen som äntligen ändrades 1987, lagen som tillät tvångsadoption. Partido Popular menar, att själva adoptionerna dock fortfarande ägde rum en bit in på 1990-talet. Trots att saken först nu förs fram i ljuset på allvar, började historikern Rickard Vinyes och domare Baltasar Garzón att undersöka den redan 2008. De menar att det kan röra sig om över 30 000 barn. Båda har talat med kvinnor som ger någorlunda samma historia, att man sa till dem att barnet inte levde och att begravningen redan ägt rum. Andra mödrar deltog i arran-gerade fiktiva begravningar av tomma kistor.
Det rör sig om mödrar som idag kanske är 60 eller 70 år gamla, och som under en lång tid antingen trott att barnet faktiskt dog, eller som levt med en gnagande osäkerhet.
Advokat Enrique Vila och Antonio Barroso från Asociación de Afectados por Adopciones Irregulares (Anadir), som själva adopterades bort, arbetar för andra i samma situation, och de har nu lagt fram drygt 261 fall på riksåklagare Cándido Conde-Pumpidos bord. Anadir menar, att fallen kvalificeras som kidnappning. Det förväntas vara början på en syndaflod av fall, som under kommande år kan översvämma rättssystemet, då många mödrar och adopterade först nu börjar se deras sanna bakgrund.

Sammansvärjning
Moraliska dilemman och juridiska frågor som uppstår är bland annat om föräldrarna har rätt till att söka efter sina barn, om dessa önskar att bli funna, om adoptivföräldrarna bör straffas och huruvida rättsystemet bör sätta igång maskineriet och börja undersöka och eventuellt pröva fallen.
Det var ett större, välorganiserat nätverk bestående av självutnämnda välgörare som stod bakom adoptionerna. En del tog på sig uppgiften att hitta adoptivföräldrar. Andra fann de blivande mödrarna, och bland dessa, som utförde den delen av arbetet, fanns läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, präster och nunnor, samt andra inflytelserika personer i förbindelse med kyrkan. Man ska inte heller glömma dem, som åtog sig arbetet att begrava de små kistorna – utan döda barn.
Adoptionerna ägde rum i hela landet och tyckts inte varit begränsade till att ske bara på sjukhus, utan också i kloster, var ogifta mödrar näst intill hölls inspärrade.
De inblandade sägs ha sagt att de utförde en god gärning. Ekonomisk uppmuntran tror dock de dogmatiska – det verkar som, att framför-allt läkare fick bra betalt för att medverka i de bisarra teaterföreställningarna. De stöttades också i sin övertygelse av en psykiatriker vid namna Antonio Vallejo Najera (död 1960), som arbetade för regimen. Enligt honom var marxismen en ism, som många av Francos motstånd-are trodde på, en form av mental sjukdom, som barnen skulle räddas ifrån.
Således förmodades adoptivföräldrarna vara ” psykiskt friska”, dvs. anhängare av regimen, och om frågan prövas bör de naturligtvis involveras.

Föräldrarnas synd
Många av de adopterade menar dock att man inte kan hålla adoptivföräldrarna ansvariga, då de inte var medvetna om att de stal ett barn från någon annan. De betalade, men i tron om att pengarna gick till barnets biologiska mor, som enligt deras vetskap hade gett bort sitt barn frivilligt. Barnen kostade mellan 200 000 och 800 000 pesetas, som på den tiden var stora summor. Pengarna gick inte bara till de direkt inblandade, utan också till militärregimen och till kyrkan.
Adoptivföräldrarna fick dock inga dokument som bevis på adoptionen, och de registrerade barnet som deras egna.
Det kan vara svårt att förstå varför det tagit så lång tid, att få fram detta ur Spaniens mörka historia, att få fram det i ljuset. Människor från inbördeskrigets båda sidor, men även från rättsystemet, har generellt haft svårt att acceptera det som skett.
Naturligtvis ses det bäst när man ser till fallen omkring dem som avrättades under och efter inbördeskriget. Ingen skulle någonsin stå till svars för dessa handlingar. Baltasar Garzón har försökt ändra den kollektiva verklighetsförnek-elsen, men enligt Högsta domstolen överskred han sitt mandat, blev suspenderad och arbetar idag vid den internationella domstolen i Haag.

Parlamentarisk enighet med begränsning
Kongressen har nu beslutat att frågorna kring de stulna barnen ska undersökas. Medlemmar av PSOE och ERC röstade för, medan de andra partierna uttryckte sig i solidaritet med de inblandade. PP tog förbehållet att frågorna inte kan läggas fram som att de är uteslutande från Francos tid, så som Anadir presenterar det, men att adoptionerna pågick ända fram till 1990-talet. I partiet menar man att praxisen var så ingrodd i samhället att det fortfarande idag finns spanjorer, som försöker köpa ett barn.
Fortfarande formas och arbetas verktyg fram för undersökningarna och man går försiktigt framåt. Inledningsvis ska regeringen samarbeta med en offentlig åklagare för att ge rådgivning till de inblandade och upprätta ett program, i vilket adopterade och andra berörda kan göra DNA-tester, på samma sätt som man gjort i Argentina, där man sett liknande fall. Justitieminister Francisco Caamaño har redan låtit meddela, att en person kommer att pekas ut till att samordna informationen och önskemålen från olika föreningar och det är trots allt fortfarande okänt hur många adoptioner det rör sig om.
Eventuella rättsfall kommer förmodligen hållas vid provinsdomstolarna, vid t ex Málagas domstol planerar redan domarna att påbörja de första 13 fallen kring stulna barn.

Källor: ABC, El País, El Mundo