Containerdrottningen och hennes trofasta tjänare

En Sueco har varit på besök på ett av världens största fartyg, det danska containerfartyget Ebba Mærsk, för att ta reda på hur man dubbelparkerar ett fartyg som är lika långt som fyra fotbollsplaner, och vad man sysslar med som kapten ombord på havets containerdrottning.

Det känns som man har blivit förvandlad till en liten legogubbe, placerad som statist i en liten pojkes lek. Enorma fyrkantiga klossar förflyttas fram och tillbaka och upp och ned mellan benen på trötta maskiner, maskiner som tycks kunna vakna till liv vilket ögonblick som helst ur deras dvala och göra uppror mot alla de små tyranner som har svingat piskan över dem och pressat dem till det yttersta dag efter dag.
Klossarna staplas på varandra till ett åttonde underverk; en ultraeffektiv ministad av tätt packade höghus, där det bara finns maskiner på gatorna som pustande och frustande släpar runt på fler byggklossar till det oändliga byggnadsverket.
Denna allvarliga lek äger rum på Mærsks containerterminal i Algeciras. En Sueco har tagit sig till jättarnas land för att besöka jättarnas jätte, det enorma containerfartyget Ebba Mærsk och hennes trofasta väpnare, kapten Niels V. Pedersen.
Det är 78 trappsteg för att ta sig upp till däck på den sovande jätten, som tålmodigt och med ett svagt brummande från den dåsiga motorn väntar på att lasten ska lossas, och sedan ska nästa last på igen. Efter en kort väntetid, när vi har skrivit in oss i gästboken, kommer maskinchefen och följer med oss de sista 20-30 metrarna upp till övre däck och kaptenens hytt.

Familjen utanför familjen
”Det är faktiskt den minsta hytten som jag haft”, säger Niels V. Pedersen, och hänvisar till sin kaptenshytt som är ca 60 kvadratmeter stor. I de små fönstren med rundade kanter står det blommor möblerna och lamporna i hytten, som består av kontor, vardagsrum och sovrum, är moderna. På en byrå inne på kontoret står en legomodell av ett Mærskfartyg. Inte riktigt lika stort som Ebba Mærsk, det skulle ha krävt några fler klossar och ett större kontor. Kaptenen har själv byggt modellen av fartyget.
Ovanför legomodellen hänger en världskarta med olika rutter inritade. Ebba Mærsks rutt har markerats med ett tunt rött sträck, som slingrar sig tvärs över kartan. Hon och besättningen är på väg från Shanghai i Kina till Bremerhaven i Tyskland. På kartan är det en sträcka på ca en meter, men i verkligheten tar resan lite över en månad. Denna sträcka kör Niels V. Pedersen fram och tillbaka innan det är dags att åka hem igen, 10 veckor ute på havet och 10 veckor hemma hos familjen.
Den långa perioden ute till havs gör att de 23 besättningsmännen ombord blir som en enda stor familj. På de längre turerna mellan hamn-arna i medelhavet och Kina arrangerar de grillfester, fyller på vatten i den lilla utomhuspoolen på taket, eller tar ett dopp i det kalla vattnet. Inomhus finns det underhållning i form av ett litet bibliotek med böcker och filmer, ett träningsrum med vikter och löpband och ett uppehållsrum var man kan turas om vid spelmaskinen eller titta på tv.
Lite längre ner i korridoren finns det ett litet förråd med godis, läsk och olika produkter som schampo och tvål. På ett papper skriver man sedan upp varje gång som man tar någonting från hyllorna. Efteråt, när det är dags för besättningen att lämna fartyget, är det kaptenens uppgift att samla in pengarna samt fylla på om någonting tar slut. Kaptenen har många olika uppgifter ombord, och det sociala är en viktig del av hans arbete. Det är en uppgift som har blivit alltmer komplicerad under de senaste åren med en besättning bestående av många olika nationaliteter. Kaptenen och maskinchefen kommer från Danmark, men annars är de flesta från Filipinerna, vilket har förändrat jargongen ombord. En sak är dock internationellt accepterat: det måste finnas plats för en pinuppkalender. Den kinesiska kontaktpersonen är en fast leverantör, och kalendern har sin fasta plats i verkstaden.

”Det blir ju vardag”
Uppe på bryggan har man en fantastisk utsikt över de små legomännen som arbetar med att lossa fartyget. Plötsligt kommer en av dem körande in framför bryggan i en styrhytt med fönster åt alla håll. Det är minst 30 meter ner, så här är det inte tal om att vara höjdrädd, men trots ett arbete som kräver att han ska hålla ögonen på den tontunga containern som dinglar i tjocka stålvajrar under honom, släpper han ändå joysticken och vinkar till oss.
Det är svårt att förstå hur en sådan enorm kloss metall kan flyta, men Niels V. Pedersen imponeras inte längre:
”Jag tänker inte på det. Det blir ju som allt annat, vardag. Men jag vet gott och väl att om jag rammar hamnen så kommer jag att orsaka lite skador”.
Man får säga att det är en liten underdrift, för med 200 000 ton last gäller det att hålla tungan rätt i munnen när man ska navigera ut från bryggan, i toppen av vad som motsvarar ett 12-våningshus.
På en display i myllret av skärmar och knappar kan man se hur långt det är ned till botten i hamnen. 1,3 meter står det. Där vi står och tittar på siffrorna säger Niels:
”Ja, för ögonblicket kan du inte ens stå raklång under fartyget. Det är upp till mig att besluta om det är djupt nog för oss att komma in, och ibland är det ganska tajt”.
Det finns många beslut att ta när det stora fartyget ska lägga till vid en kaj och Niels är ansvarig för allt. Hans lugna och vänliga personlighet sprider sig i hans omgivning, och även om de är mitt uppe i arbetet med att lossa och lasta på båten, så är lugnet totalt på bryggan. Man hör bara ett konstant brummande från hjälpmotorerna, som förser fartygets hytter och kylcontainrar med elektricitet.
Vi går ut på bryggans ena sida. På båda sidorna och i mitten är styrmekanismer placerade så att man kan kontrollera fartyget med bästa möjliga sikt. Det ser ut som om det finns en hel del teknik att hålla reda på.
”Ja, man ska nog vara tekniskt intresserad, det är ju inte som det var förr i tiden, men många av principerna är de samma”, säger Niels.
Även om fartyget är enormt stort, är det fortfarande känslig teknik som får det hela att fungera, och det är inte alla som har förståelse för det:
”En gång när vi hade besök var det en av gästerna som frågade: ’Vad händer om jag gör såhär?’ och så tryckte han med våld ned handtaget (gasen, red. anm.) i botten. Då får man lite panik”.

Inspirerad av färjor
Niels V. Pedersen började med att segla optimistjolle, och det var här hans passion för seglarsporten började. Kaptensnyckerna kom från ett annat håll: ”Jag var ofta ute med min far på bryggan vid färjorna, och det var nog genom att stå där som min dröm om att bli kapten började”.
Sedan dess har det passerat många liter vatten genom Öresund, och nu blickar Niels ut över fören på ett av världens största fartyg.

På väg ned för de 78 trappstegen, ned till verklighetens små legogubbar, och medan de små legoklossarna växer sig till stora containrar, har allting blivit lite mer handgripligt. Fruktan för att överfallas av de enorma maskinerna har skjutits åt sidan, och nu sprider en känsla ut sig, ända ut i fingerspetsarna, att så länge som de kolossala containerfartygen är i rätta händer, så kan nog de stora maskinerna tämjas. Kort därefter övergår fruktan till begeistring, och en helt annan tanke slår En Suecos utsände: Det skulle faktiskt vara rätt okej att vara kapten.