Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

”Det gick tack vara er”, var Obamas ord efter att det stod klart att han vunnit presidentvalet i början av november. ”Tack för att ni höll hoppet uppe hela vägen. […] Jag har aldrig varit mer hoppfull över vår framtid”, fortsatte han och manade amerikanerna till att fortsätta kämpa för bl.a. fler arbetstillfällen och fortsatt stärkt ekonomi.
Hoppas, mana på och kämpa. Ja, det är inte bara USA som lever på hoppet. Just nu känns det nästan som om hoppet är det enda vi har att leva på när vi ser de orange skyltarna ”Se Vende” och ”Se Alquila” utanför fler och fler tomma lokaler.”Hoppet är det sista som dör”, säger man, och ja, det är nog riktigt.
Att Obama vunnit har diskuterats runtomkring mig hela månaden. Trots att den nu i stor utsträckning kretsat kring vilka hopp – vallöften Obama inte hållit så tror jag att många av USA:s väljare gick till urnorna i just hopp om att Obama nu, under sin andra period, kommer att införliva sina löften.
Jag ska vara ärlig, jag har inte följt varken upptakten till, eller självaste valet denna gång, lika intensivt som jag brukar. Jag kan bara gissa vad det beror på, någonting som jag aldrig själv trott på, men som jag nu måste erkänna – jag drabbats av gravidhjärna. Inte i den grad att jag glömmer allt, jag älskar listor och kom- ihåg-lappar, men att fokus sedan i somras har förflyttats till att förbereda allt som det innebär att få en ny, liten medlem i familjen – hus, bil, jobb m.m. Jag har till och med plockat fram symaskinen, jag – som blev skickad till träslöjden i skolan då min syslöjdslärare gett upp hoppet! Men alla förberedelser, mentalt, praktiskt etc. har lett till att jag inte riktigt haft tid till annat. Men hoppas har jag haft tid till, hoppas att vår kommande familjemedlem ska födas frisk och kry.
Hoppet, ja. Tänk om hoppet kunde förena i gemensamma insatser och tänk om hoppet skulle vara överförbart i energi och benägenhet att agera, vad mycket vi skulle få gjort. Och detta är kanske någonting som vi ska börja kräva av oss själva, vår omgivning och våra politiker, att agera.
Jag har en vän som under det senaste året i stort sett levt på sitt hopp. Han har en egen bar här på kusten, en bar som en gång i tiden gick riktigt bra. Men så började gästernas plånböcker sina vilket fick hans kassa att tryta. En del hjälpte honom ekonomiskt, andra hjälpte honom genom att ibland arbeta gratis. En för alla, alla för en. Men en dag sjönk han in i sin egen värld. Svarade inte på telefonsamtal, undvek vänner, bekanta och familj. Många kvällar satt han själv i sin bar, helt ensam, inlåst och tynade sakta bort.
Så plötsligt fick han en utsträckt hand. En hand som sa: ”Vi gör det här tillsammans”. Handen födde hopp men den ställde även krav: ”Jag tar första steget om du följer efter och tar andra steget” – krav om att resa sig, krav på att själv ta ansvar och ta ett steg, krav på att tro, hoppas och agera.
Nu bara några månader senare har jag sett min vän le för första gången på över ett år. Jag har hört honom tala om vad han ska hitta på med sina två barn helgen som kommer, vad han ska göra för förändringar i sitt företag och han har börjat ringa sina vänner igen.
Så vad säger nu mitt gravidsludder? Jo, ger vi upp hoppet och slutar agera så når vi aldrig någonstans. Att komma upp kräver att vi själva reser oss, med de medel som finns att tillgå. Ingen kommer bära oss fram till någon upphöjd tron. Med gemensamma krafter kan vi komma på fötter igen – även Spanien, trots att vägen tillbaka upp ur det träsk som landet befinner sig i är lång.

Av Sara Laine

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco