Kära Läsare juni 2013

Häromdagen satt jag och njöt av en katten-Gustaf-tupplur framför tv:n. Ni vet sådär när man sitter tillbakalutad med halvslutna ögon och glor på det som händer på skärmen utan att notera vad som egentligen sker. Plötsligt reagerade jag på två ord, som innan jag hann analysera det som sades och få in det i rätt sammanhang, fyllde mig med en känsla av ledsam ensamhet. Precis där, mitt i mitt egna vardagsrum, omgiven av mina gamla, trygga saker och min lilla, härliga familj. Orden var Splittrade Relationer. Inslaget handlade tydligen om alla de splittrade relationer som utgör en del av ungdomars vardag i vår moderna tid; föräldrar som skiljer sig, bonusmammor- och pappor som kommer med tillhörande bonussyskon, bonusmor- och farföräldrar, bonuskusiner och andra människor, tills dess att även dessa blir exmammor och expappor osv. När jag gick i skolan var skilsmässor fortfarande så ovanliga att det diskuterades under Klasstimmen när en klasskamrats föräldrar skilde sig, som de första. Jag upplevde bara två skilsmässor under hela min skoltid och jag trodde att dödsfall var det enda som på allvar kunde splittra en relation. Efteråt har jag förstått att så inte är fallet, för dödsfall splittrar inte relationer. Min mamma är fortfarande min mamma även om hon dog för snart åtta år sedan, och trots att vi inte längre ses är relationen osplittrad.
Jag tror mer på att de Splittrade Relationerna, som naturligtvist inte bara drabbar barn, är ett resultat av den individualiseringsprocess som vi människor har gått igenom, det stora fokuset på självförverkligande, egna behov, personlig utveckling, ambitioner… Av rädslan att erkänna att man kan göra fel, att våga dela sina fiaskon med andra och inte minst äran med andra – nämligen med dem, låter det som, man inte är i behov av för att nå sina mål. Missförstå mig inte. Jag förespråkar inte klassisk solidaritet och grupparbete, för givetvis ska var och en följa sina mål, drömmar och ambitioner. Nej, det är mer på det personliga planet som jag gärna vill se en större vördnad för relationer.
Det har blivit för lätt att bryta upp på ”vill-du-inte-som-jag-vill-ha-det-kan-du-bara-försvinna-ut-ur-mitt-liv-för-att-jag-kan-minsann-klara-mig-själv”-sättet. För det kan vi ju. Klara oss själva alltså. Frågan är bara, vad gott för det med sig? För klarar vi av att bryta relationer om och om igen? Jag tror inte det.
För de flesta människor är förhållanden fortfarande någonting med samtal ansikte mot ansikte och fysisk kontakt, och när man ser på hur svårt det är för oss att bevara relationer nänns jag nästan inte tänka på hur svårt det troligtvist är för våra barn och ungdomar som kan avluta deras relationer med ett knapptryck på tangentbordet. Vi andra måste då mer eller mindre göra en aktiv insats för att ta oss ur relationerna till makar, flick- eller pojkvänner, vänner, föräldrar, syskon och barn.
Slutet gott allting gott, säger man. Jag undrar om det även gäller motsatsen. Alltså om slutet är skit, är allting skit då? Jag tror det. Jag har sett de mest hopplösa förhållandena sluta i antingen en tårdrypande handskakning eller ett varmt farväl, varefter det har blivit ihågkommet för just det sista ögonblicket. I gengäld har jag aldrig sett en respekt- och kärleksfylld relation sluta i slagsmål, glåpord och skada för att därefter bli ihågkommen som bra.
Jag tror att Splittrade Relationer är farliga för oss – både fysiskt och mentalt, och jag vill uppmana alla att tänka på vem som står oss nära innan vi med småaktig bitterhet vänder ryggen till.
Det finns naturligtvist människor som är utrustade med en så utpräglad rövhålsgen att ett uppbrott är oundvikligt. Man ska bara inte undervärdera smärtan i samband med förlusten – oavsett vad.

Glad midsommar!