Kära läsare september 2013

Snåljåpar är något av det värsta som finns och jag har fått uppleva en riktig en under den gångna sommaren då en bekant valde att sommargästa min stad. Hon kom tillsammans med två andra väninnor och tillsammans hade de bokat ett trevligt men billigt hotellrum. Trots att jag hade riktigt mycket att göra på jobbet gjorde jag allt jag kunde för att göra deras semester till en minnesvärd upplevelse. Det är ju så man gör! – trots att hon egentligen inte är en väninna, utan bara en bekant. Sett i backspegelns olidligt starka ljus skulle jag nog ha lagt min tid på mina vänner och väninnor istället.
Nåväl, efter att de tre damerna hade varit på middag på min takterrass med mojitos under stjärnorna samt grillad tonfisk och gott rödvin, efter att jag hade kört dem en runda till Ronda och visat dem Málagas centrum, ja, då skulle hon bjuda på middag – trodde jag. När vi hade ätit våra pizzor och delat på en flaska av husets vin kom notan in på bordet. Och så delades den mellan fyra. Okej! Inte för att jag inte kan betala för mig själv, vilket jag normalt också föredrar att göra, men jag trodde det faktiskt (förväntade, att det handlade om att bli bjuden, nu när jag hade bjudit dem på middag och kört dem på utflykter…). Det var i detta ögonblick som jag skulle ha dragit i handbromsen, men nej, snälla Helle lovade att köra de tre damerna till Puerto Banús nästa kväll. ”Ja men, nu när du betalar bensinen (!) så kan ju vi betala motorvägsavgiften”, föreslog min bekant när vi kom fram till betalstationen. I baksätet började nu gästerna att kalkylera hur mycket 7,10 euro blev dividerat på tre. Då höll jag inte ut längre, och jag exploderade. I alla fall inuti. ”Glöm det!”, sa jag och betalade avgiften själv. Helt ärligt, kom igen!
It takes one to know one, lyder ett engelskt ordspråk, och jo, jag har väl också en inre snåljåp, för nej, jag vill inte bli åtlöje för mina egna pengar. Och även om jag tycker om att ge så finns det gränser. Därför är det vanligtvist lättast att dela notan rakt över. Eller är det verkligen det? Det är på ett annat sätt också glädjelöst och nitiskt, är det inte det? Så hellre att man turas om att bjuda istället för att dela på notan. På så sätt delar man glädjen genom att ge och ta – varje gång.

Njut av livet!

Helle Espensen