Kära läsare oktober 2013

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email
KL 
 
För ett tag sedan var jag på en fest där en kvinnlig gäst blev arg och ställde till en scen när hennes bordsherre reste sig upp för att dra ut stolen åt henne, så att hon kunna sätta sig bekvämt till middagen. Han skulle inte lägga sig i! Hon kunde minsann klara sig själv! Jag kunde inte tro mina ögon. Jag trodde att vi hade passerat denna alldeles absurda kvinnokampnivå. Var det inte på 60- och 70-talet som vi kvinnor kastade av oss bh:arna, rökte pipa och högg ved?
Personligen är jag av principen: sluta använda hammare, spik och borrmaskin. Ska det borras ska det till en man, medan jag bakar bullar, mal pepparkorn och faller in i en drömvärld. Jag vet ju gott och väl att jag kan göra det själv. Jag kan bo ensam i en finca uppe i bergen, hugga ved och gillra råttfällor. Byta en glasruta och foga. Jag kan byta däck på bilen och montera fyrhjulsdrift på en traktor om det behövs. Och jag är inte för fin för att gräva en grop för ett nytt dass eller städa bort döda kackerlackor från källaren. Jag kan betala mina räkningar, bygga en terrass och byta olja i bilen. Allt detta och lite till vid sidan om rollen som chef i ett företag med allt det som hör till med strategier och handlingskraft. Jag fattar mina beslut utan att blinka iförd höga klackar, dräkt och höfthållare.
Jag är mycket kvinna, även om jag hanterar en stor del av mitt liv som en man. Och jag älskar det. Det handlar om balans. Balansen mellan surt och sött. Hårt och mjukt. Jag älskar denna variation mellan ödmjukhet och aggressivitet. Jag tror på starka allianser mellan könen, utan att kvinnan behöver vara mindre kvinna och mannen mindre man. Ingen kultur kan i grund och botten ändra den biologi som har utgjort dagsordningen genom århundraden. Det är krigaren och det är bobyggaren. Härligt med dem som väljer ytterligheterna – skönt för dem som vågar byta. Till detta hör också att jag gärna vill se fler män som är stolta över sin maskulinitet, och som vågar säga nej!, om de inte tycker om att sitta på första parkett vid en förlossning eller bo i ett hem med rosa kuddar och blommig tapet. Jag är ingen anhängare av det kommande matriarkatet, som många talar om. Ett samhälle där kvinnorna sitter på alla toppositioner. Fanns det inte en idé om att överlämna det till den mest kvalificerade – oavsett kön? Låta var och en göra det man är förhållandevis bäst på? Komparativa fördelar heter det. Det innebär – särskilt om man tillför lite av Nashs teori om jämvikt, att man inte bara själv får ut någonting av det, utan att hela gruppen också får det – och så blir ”alla” glada. En ganska enkel och cool väg ut ur den överdrivna individualism som vi har sett såhär långt under detta årtusende.
Nej, ska det kämpas kvinnokamp ska den utkämpas i de länder där kvinnornas rättigheter fortfarande ligger på stenåldersnivå, där kvinnor blir brända, syrade, stuckna och stenade. Låt oss här, i vår del av världen, dyrka olikheterna och hylla könen för vad de är.
 
Bästa hälsningar från
 
Helle Espensen
Av Helle Espensen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco