Kära Läsare april 2014

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email
helle

Under den gångna månaden tog jag mig äntligen tid till att ta en sväng ut på landet. Äntligen, för under de senaste två åren har det varit fullt upp med massor av spännande arbete, vidareutbildning och stadsliv. Och jag åkte långt ut på landet, för det når en ända in i själen när man möter den storslagna spanska själen där ute, där krisen är någonting som kör förbi på motorvägen. Där ute där självaste UGT ger folk ett break. Det är där ute där IVA och Seguridad Social inte fyller någon funktion. Där ute ger man inte mycket för den gemensamma kassan. Nej, man spenderar inte heller så mycket. Kräver inte så mycket. På en sådan plats blir man liksom en bättre version av sig själv. Där ute är servicen fortfarande i toppklass och människorna anstränger sig för att göra en extra insats, de bryr sig om att plocka upp en bit papper från marken, gör sig besväret att göra sin egen yoghurt och att ta initiativ till att klara sig själva. En sådan människa ropar på mig när jag går på en lite krokig gata mitt inne i en bergsby, som ligger vit som en klick vispgrädde på toppen av ett vårgrönt berg. ”Entra! Vista!”, säger damen med mustasch och förkläde, som bär tecken på att en gång ha blomstrat. Att byn har en otrolig utsikt, det har jag sett, men kanske har denna lilla dam någonting alldeles utomordentligt bra att erbjuda från sin balkong, tänker jag och kliver in genom hennes dörr. Och här slutar det med vista:n, för väl innanför dörren har damen byggt upp en slags butik med korgar fyllda till randen med all världens färska, lokala produkter; citrusfrukter, vitlök, honung, färskost och membrillo… ”Allting kostar 1 euro”, säger hon med sin hesa stämma och får mig att förstå att jag ska köpa någonting. Inne bakom ett draperi kan jag skymta en handikappad man, kanske är det hennes bror, kanske hennes man. Jag tänker snabbt om till att detta ju är ojämn konkurrens jämfört med butiken lite längre ned på gatan, som ju måste betala hyra, skatt och IVA. Här står nämligen en människa som gör allt hon kan för att överleva och för att försörja mannen i rullstolen, katterna som åmar sig i fönstret och hunden på baksidan. Hon har lagt sin stolthet år sidan för att locka in mig med en vista för att sedan pressa mig till att handla. Hon tittar på mig med en fräck glimt i ögat när hon stoppar in en bit gräddmjuk ost med membrillo i munnen på mig. ”Cuantos kilos?”, frågar hon och börjar skära upp den ost som jag ska köpa. Jag köper så mycket som jag själv kan bära ned till bilen, som står parkerad lite utanför byn, och ger henne några euro extra. Hon skrattar hest och vaggar tillbaka in bakom draperiet till mannen i rullstolen. Jag undrar om hon inte är lika glad som jag är över dagens handel? Upplevelsen inspirerar mig till att göra ännu mer omak med livet, för här ute tas succé och respekt inte för givet. Man måste göra en insats, det måste man.

Jag klarar mig ganska bra med att gå helt analog under några dagar åt gången. Jag är nämligen varken Facebook-junkie eller online-narkoman. Jag använder dock min iPhone, surfplatta och Google tillräckligt mycket varje dag för att märka skillnaden när det trappas ned på elektroniken. Tänk vad man upplever mycket. Man använder sina fem fysiska sinnen mer, för att inte tala om det sjätte sinnet: Intuitionen. Medan jag går där långt uppe i bergen tillsammans med min hund och tittar på några ruiner av det som tydligen är Spaniens äldsta byggnad märker jag inte så mycket av historiens vingslag som av lugnet som sänker sig över mig. Jag blir helt stilla inuti, lyssnar till fåglarnas vårkvitter, doftar och smakar på lavendeln och rosmarinen som växer vid mina fötter. Jag känner vinden i håret och jag ser tydligt, inte bara med ögonen utan även med sinnet. Medan jag masar mig upp längst berget med hunden skuttande framför mig ser jag att solen börjar gå ned medan månen långsamt vandrar uppåt på himlavalet. Wow, ögonblicket är stort och jag känner mig ganska liten. Men en liten del av någonting stort.
Under utflykten till landsbygden besökte jag även en restaurang som var så bra att jag var avundsjuk på de gäster som kom när jag gick. Den låg långt ute på landet och det var ett helt överdrivet genialt ställe, utan att vara någon venta på något sätt, och ni kommer säkert att höra mer om den en annan gång. Och så träffade jag förresten en räv
som heter Oscar, som är så cool att
han kissar istärningar.
 
Njut av naturen i den spanska våren!
 
Helle Espensen
Av Helle Espensen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco