Kära läsare maj 2014

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email
IMG 5429 Helle
Jag började vara EG-anhängare med en kort avstickare under gymnasietiden då det var modernt att vara emot allting – även om det inte var någon form av politisk substans i det ställningstagandet. Jag gillade tanken om en gemensam marknad och om att de stora länderna i Europa fick en närmare relation efter historiens otaliga krig. Men allteftersom har EU gått och blivit en enorm politisk maskin som antar lagar som gäller för 500 miljoner människor. Genom åren blev jag en kritisk observatör och såg på sakerna med en allt mer hälsosam skepsis. Jag flyttade från ett befolkningsfattigt land i norr till ett land i söder, ett land så stort att det känns som om det är längre från Málaga till Barcelona än det är från Barcelona till Stockholm. Och här kunde jag se att EG och senare EU verkligen betydde någonting. Spanien hjälptes med raketfart ut ur kölvattnet efter många år av diktatur. Det byggdes vägar och broar, lanserades arbetsmarknadsstimulerande projekt och sjösattes storstilade handelsavtal vari Spanien var med som en Spanien partner som gynnades. Det var en fantastisk utveckling att få vara vittne till, men samtidigt var det svårt att sluka för det var ju bland annat min familj och mina vänner uppe i det kalla norr som fick betala notan. Principen om jämställdhet och social utjämning ser bra ut på pappret men de välbärgade ländernas medborgare har inte velat ge upp deras nationella identiteter för att deras ekonomiska fördelar skulle ingå i en gemensam kassa. Det är någonting som vi måste se i backspegelns olidligt klara ljus. EU som frihandelsområde var en bra idé. EU som centralistisk, byråkratisk fördelningsmaskin med obegränsad makt är däremot en annan idé.
Idag har Spanien drattat i backen. Inte minst på grund av landets inträde i euron, enligt mig. Det är dags att släppa taget om spanjorerna och andra vänner (läs: Alla), befria dem ur det järngrepp som håller fast dem i och med euromedlemskapet, som har gett den spanska regeringen lov till att slösa med andras pengar utan konsekvenser, och samtidigt dolt den konstanta utraderingen av konkurrenskraft. Tillsammans med de övriga sydeuropeiska länderna har vi ett ganska simpelt problem: ”Vår” nya valuta är tämligen övervärderad i förhållande till vad valutan skulle ha varit om pesetasen, drachmern, liren och escudosen fortfarande fanns. Om de länder som vill delta i den gemensamma valutan är redo att underkasta sig en fullständig politisk och ekonomisk union med mycket stora pengatransaktioner från de starkare till de svaga områdena, kunde euron säkert fungera bra. Men sådan är ju inte i verkligheten. För det kommer helt enkelt aldrig råda samma solidaritet mellan Spanien och Sverige som mellan Kiruna och Malmö.
Nej, idag är jag inte längre anhängare av EU-projektet och dess väg mot etablering av någonting som liknar en postdemokratisk republik, en slags övernationell makt. Det kan vara svårt att se vad som är mest mainstream – att vara pro eller kontra. Tidningarna har ett sätt att hylla de entusiastiska EU-anhängarna; mäktiga politiker, ämbetsmän och företagare, som alla har tassarna långt nere i EU-kassan. Enligt dem (och tidningarna) verkar det vara moraliskt fel, en slags EU-tabu, att sätta frågetecken vid projekten som blivit baksidan av ett ingrott underläge till USA, Ryssland, Kina och Indien. En dröm byggd av politiker. Problemet tycks bara vara att befolkningen inte delar drömmen. Inte heller vi som lät oss hotas av socialdemokratiska politiker, som en gång lovade fred och frihandel och inte suveränitet och centralt förmynderi. Nu varnas vi för allt från kanelbullar till högerpopulism. Det går nästan inte att avgöra vad som är farligast… Låt oss njuta av kanelbullar och i stället greppa det som det verkligen handlar om. Att vara högerorienterad i EU anno 2014 har inte med Gud, Kung och Fosterland i överväldigande doser att göra. Inte heller med lag och ordning utan med tolerans och bugningar för myndigheter och storkapital. Det handlar inte om protektionism och militärmakt. Tvärtom verkar det ökandet antalet medlemmar av dessa partier varken vara krigsförespråkare eller utnyttjare av de arbetande massorna. De är tillsynes ganska vanliga arbetare, landsmän, hantverkare och pensionärer som har olika syn på många saker, men som har några punkter gemensamt: Det är motståndet mot den vanliga byråkratiska EU-mastodonten och ifrågasättandet av en totalt misslyckad invandrar- och integrationspolitik.
Det finns otvivelaktigt inslag av reaktionära och främlingsfientliga element, men skulle inte en plan för att stoppa den ohämmade invandringen till Europa kunna omvandla dessa xenofober? Jag tror det. För nästan alla EU-medlemsländer kämpar idag med stora skaror med flyktingar och invandrare som inte kommer att integreras, men som inte heller besitter de nödvändiga akademiska förutsättningarna för fast arbete, och som därför placeras i getton på bekostnad av de medborgare som arbetar. Då Spanien är dörren in för väldigt många flyktingar skulle det vara härligt att se en mer aktiv insats på området från politikerna i Madrid i samarbete med dem i Bryssel, Men som med så mycket annat i EU: Det finns en hel massa mål men inga planer för hur de ska uppnås. Och ett mål utan en plan är som bekant bara en dröm.

 
Ha ett bra EU-val!
 
Helle Espensen
Av Helle Espensen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco