Europa är slutmålet för flera miljoner människor som flyr från fattigdom, krig och hopplöshet. Skakande bilder från tv och internet ger ett ansikte åt de människor som inte har någonting kvar att förlora – förutom livet. Bakom kameran står personer som 52-åriga pressfotografen Juan Medina, som med sina fotografier bidrar till att skildra den historia som de flesta europeiska politiker nu bara vill glömma. Här berättar han om sitt arbete samt flyktingarna, sett ur sin egen vinkel.
Juan Medina kom till Granada i Sydspanien i slutet av 1980-talet efter att han lämnat sitt hemland, Argentina. Han är själv invandrare och ödet har lett vägen till att hans liv skulle komma att präglas av just immigranter och flyktingar. I Granada köpte han en kamera, först för att kunna skicka fotografier till familjen, men det har kommit att visa sig att Juan Medina hade en större talang för fotografering än han själv anade. I dag har fotografering blivit hans levebröd och han är en av de få pressfotografer som går i flyktingarnas fotspår och levererar fotografier i världsklass till de största spanska och internationella tidningarna. Han arbetar för nyhetsbyrån Reuters och bor på Gran Canaria, närmare bestämt på ön Fuerteventura, där han har haft sitt hem sedan 1990-talet. Det var jobbet som pressfotograf för lokaltidningen som förde honom till ön men att han skulle ta prisvinnande fotografier av världens flyktingar var inte planerat.
”Jag valde inte att bli ’flyktingfotograf’, jag täckte bara de nyheter som jag kom över. Fuerteventura är den spanska ö som ligger närmast Afrika och i slutet av 1990-talet och under 2000-talet var det många flyktingar som kom till ön i båtar. Dessa flyktingar befann sig i omänskliga situationer och det var och är en viktig nyhet att berätta”, förklarar Juan Medina.
Under år 2006 vann Juan Medina priset för världens bästa pressfoto, bilden skildrade skeppsbrutna flyktingar från Afrika som just höll på att räddas av kustbevakningen. Genom sin lins har han sett mycket mer än de flesta hinner se under ett helt liv. Han har en ödmjuk inställning till jobbet, bryr sig generellt inte om att prata om sig själv eller sina åsikter och trivs bäst bakom kameran och inte framför.
De ignorerade och anonyma människorna
År 2014 kom 288 immigranter till Gran Canaria, majoriteten med båt. Det är en ökning med 92 personer jämfört med år 2013, men trots det ett fåtal jämfört med de nästan 36 000 immigranter som kom till ögruppen 2006, varav de flesta kom från Afrika. Det är dessa människor som Juan Medina fokuserar på i sina fotografier och som för första gången, under intervjun, får honom att tala med känslorna i stället för med huvudet.
”Jag har sett många döda människor genom åren men det värsta är de personer som försvinner i sina försök att nå fram. De anonyma. Dessa är människor som har lämnar sina hem för länge sedan och vars familjer aldrig får svar. Det får mig att tänka på hur hemskt det är att dessa människor tvingas till att riskera livet för att göra någonting som alla i världen alltid har gjort – rest, funnit nya världar och nya hem. Humanitära kriser förflyttar sig med tiden och till nya områden, det är bara omständigheterna som förändras”, säger han.
Motiven i Juan Medinas foton visar vilka huvudpersonerna är i vår tids största ”immigrationskris”; Människor som ser en ynka strimma hopp i hans kamera, en möjlighet att kunna berätta sin historia och att någon kanske kommer att lyssna till det.
”Många av personerna som ses i mina bilder har ofta blivit ignorerade, så när någon visar intresse för dem så vill de gärna berätta om det som de går igenom. De vill bli sedda”, förklarar Juan Medina.
Juan Medina erkänner vikten av sitt arbete men håller inte med om att människor som han själv har ”makt” till att förändra världen genom artiklar eller foton.
”Vi journalister och fotografer är vittnen till tragedier och det är vårt jobb att dokumentera det vi ser. Men vi kan inte förändra omständigheterna och därför har vi ingen verklig makt. Det är människor som förändrar världen, inte bilder och ord”, poängterar han, och vill inte heller peka ut ett speciellt foto som har haft stort intryck på honom, varken av sina egna eller andras, då han anser att alla fotografier är lika viktiga. Han fortsätter: ”Varje enskild bild berättar en unik och viktig historia varför man inte kan säga att ett fotografi är bättre än ett annat. Alla dokumenterar de världshändelser och är alltså lika viktiga.”
Hårdhudad pressfotograf
Genom åren har det ena fotografiet efter det andra chockerat världen. Skrikande barn i krigsdrabbade områden, flytande lik i vatten, fäder och söner som förlorat armar och ben samt mödrar med tårar rinnande ned längs kinderna. Men för Juan Medina är detta inte ovanliga syner. Och även om han värdesätter priset för världens bästa pressfoto i sin tid så var det för honom bara ytterligare ett ”vardagsfoto”, som visar en liten del av den hopplösa situation som immigranterna befinner sig i.
”Bilden är taget i ett dramatiskt ögonblick men det är bara ett ögonblick av det som hänt under de senaste 20 åren. Och efter att ha sett denna tragedi utspela sig under så många år har det dessvärre blivit normalt”, förklara han.
För att komma så nära händelserna som möjligt måste Juan Medina ha tillstånd från myndigheterna och i Spanien är det bara ett fåtal pressfotografer som får lov att följa med kustbevakningen ut på havet. Det nämnda prisvinnande fotot togs 2004 och innan dess var det näst intill omöjligt att få tillstånd att ta sådana bilder då myndigheterna i flera år förbjöd journalister och fotografer att följa med polisen ut i deras arbete. Flera av Juan Medinas foton har också censurerats av myndigheterna. Ett av dessa är ett foto som visar en afrikansk båtflykting, i våra kläder, när denna kravlade upp på en strand med solande turister i bakgrunden. Fotografiet publicerades 2007 men censurerades snart av Kanarieöarnas lokalregering med motiveringen: ”Bilden verkade stötande och var opassande, speciellt för några bestämda högst sittande politiker”, som det beskrivs i ett citat av Mauro A. Fuentes Álvarez, fotograf och bloggare i Madrid, som därefter publicerade bilderna på sin blogg.
Trots alla de många obehagliga situationer och scenarier som jobbet innebär uppfattar Juan Medina inte sitt jobb som svårare än många andra professioner.
”Jag har inte ett svårt jobb. Det finns många människor som har mycket hårdare arbeten än vad jag har. Folk som riskerar sina liv för andra och som räddar liv, de gör mycket mer än vad jag gör, och mitt jobba kan inte alls jämföras med deras”, säger han.
Trots sin ödmjukhet i samband med sitt arbete och sina fotografier är Juan Medina utan tvivel en av nutidens duktigaste ”flyktingfotografer”. Han tar bilder som en del politiker helst skulle se skulle stanna i mörkerrummet, och så är han mannen bakom några av världens bästa fotografier, även om de, enligt honom själv, är vardagsarbete och inte bättra än andra foton. Juan Medina är en man med få med väl valda ord, och som aldrig svarar med det som en journalist ”förväntar” sig – men det behövs inte heller, för hans fotografier talar sitt tydliga språk.
