Tack – Tanmirt

I mars reste jag och min son Lucas, 11 år, på ett äventyr med ett mål – att hjälpa barnen i öknen, i Sahara nära Zagora, i södra Marocko. En resa där jag ville visa och berätta för Lucas om livet jag lärt känna i Marocko nära inpå. Också en resa där vi kom att utöva entreprenörskap på sin yttersta spets, där vi hade några få dagar på oss att hitta en väg framåt för människor vi lärt känna som en familj, människor som visat mig mina rötter och människor som har de finaste hjärtan.

Vår vän och ekoguide Brahim Elaabdouli, Caravane Desert et Montagne – som känns som en familjemedlem, är med på detta do-good-uppdrag och berättar för oss om Tanmirt: “Den sanna innebörden av Tanmirt på berberska är ‘tack’. Men för oss betyder det ‘för mig och mitt team’. Vi använder ordet tanmirt för de tysta sanddynerna och platser, den sanna Saharaöknen som ger dig den sanna bilden av Sahara.”

Lucas skriver:
”Marocko är ett fantastiskt land, alla är så vänliga och barnen är bra fotbollsspelare. Öknen är en av de mest fantastiska platser i Marocko, där det faktiskt inte är sand överallt. Det mesta av Sahara är bara stenar och normal mark. Nomadmänniskorna som lever i öknen är mycket vänliga. Alla nomadfamiljer har åtminstone tre-fyra kameler, eftersom de inte har hästar, grisar … De använder sina kameler för allt, som våra bilar.”

(I Zagoraöknen finns det dromedarer. Alla nomader vi träffar väljer dock att kalla dem kameler, så det gör vi också.)

Joakim, min man, och jag kom hit ett par magiska dagar över julen som gick. Ensamma på resa utan barnen för att söka efter fred och lugn. Vi mötte en värld som vi både kände oss starkt delaktiga i. Jag hittade hem där bland den yrande sanden, mitt i en vacker solnedgång vid oändligheternas hav, vid sanddynerna.

Dag två på vår eko-vandring i julas mötte vi Mustafa och Aicha, ca 4 år, glada nomadbarn där livet riktigt är på riktigt, kargt men ack så vackert. De är ca 300 nomader som bor i det här området. De går inte i skola, den ligger flera dagars vandring bort. De har inte heller en tradition av att kunna läsa, skriva och räkna. Deras mamma och mormor är med dem i lägret, liksom de nyfödda killingarna som nyfiket kommer fram och hälsar. Männen är ute med kamelerna och getterna och kommer tillbaka vid solnedgång, fullastade med ved för kvällen. Här är livet precis som för tusen år sedan.

När Lucas och jag nu återvänder till deras nomadläger, som består av enkla, vindpinade tält, som är lagade av det som funnits över – gamla kläder – är vår Jeep fullastad med återvunna kläder, skor, skolmaterial, leksaker samt Lucas egeninköpta fotbollar. Vi har försökt fördela det vi har med oss i olika påsar.

Aicha är den som nyfiket kommer fram först. Vi ser genast att hon denna dag inte har några skor på fötterna. Vi letar i påsarna för att försöka hitta några som kan passa henne. Ni kan kanske ana den enorma lycka när vi hittar ett par som är lite för stora. Vi hittar sedan ett par till som passar perfekt och har inte hjärta att ta tillbaka det andra paret då vi ser de stora ögonen gnistra av enorm lycka, av två nya par skor att bära på det kantiga ökenlandskapet som är hennes hem. Även hennes bror Mustafa skiner och kramar ömt ett litet gossedjur han nyss fått. Mormor Fadma utbrister i en välsignelse om allt gott till oss, vår familj och de vänner som hjälp till: ”Må gud giva er allt ni behöver och önskar.”
 
Hon är rörd, jag är berörd. En tår trillar nedför min kind under mina solglasögon och jag kramar ömt hennes hand. Vi är del av samma familj.

Lucas skriver:
”De såg att ha det mysigt, inte helt lyckliga. Jag hoppas att de blev lite lyckligare när de fick kläder, fotboll m.m. Jag hoppas att de kan använda det för att civilisera sig. T ex djuren, borsta dem ibland, hitta grenar bygga upp runt sig.

Lycka/glädje behöver inte vara något dyrt. Det räcker med någonting simpelt för att få människor glada.”

Sista dagen besöker vi Nomadskolan, ca 100 km rakt ut i öknen, som i dag har 16 inskrivna barn. En skola som flyttar sig med nomaderna. Två lärare är volontärer under ett år. Rachid Harmach, den magisterstuderande läraren jag pratar med berättar att åtminstone två av barnen har goda möjligheter att kunna läsa vidare på secondary level/mellanstadiet i M´hamid på en internatskola som är öppen för alla som har möjlighet och viljan, utan kostnad.
Under tiden har Lucas tagit fram en av bollarna han sparat till skolan och är redan supersvettig ute på fotbollsplanen, som är kantad av prydligt lagda stenar för att avgränsa planen, med de andra nomadgrabbarna. Vi hade skor till nästan alla och vi bjuds på härliga leenden, precis som på vilken skolgård som helst i världen.

Tältet i skolan har stora hål och vi anar att både solen steker igenom och regnet forsar in här, med risk att förstöra skoldagarna och de få böcker de har tillgång till. Lucas, Brahim och jag utbyter blickar och lovar alla där och då att hitta en lösning.

Fotbollen öppnar gemensam mark varthän vi har rest med Lucas den senaste veckan. Lucas skriver:
”Nomaderna älskar också att spela fotboll. När vi var på vårt andra läger, där vi sov, spelade jag och en nomad lite fotboll. Jag var Real Madrid och han var Real Nomad.”

Att resa med Lucas ensam, bara han och jag, i över tio dagar, är en av mina kanske bästa idéer som jag genomfört. Ren lycka att få rå om sin son under mina vanliga dagar på jobbet som jag kunnat dela med honom. Jag upptäcker Marocko på nytt genom hans ögon. Lucas vänder sig mot mig när vi rullar ut på den asfalterade vägen:
”Det här har varit den bästa resan för att jag har varit uppe sent och varit supersmutsig. Jag tänker inte duscha i Zagora.”

Du kan läsa mer om ökenprojektet ”Common Ground Tanmirt” på Vilostradas hemsida: www.vilostrada.com. Vi är på god väg att få igång en positiv cirkel av entreprenörskap, utbildning och storytelling i öknen med och för nomaderna.
13 maj-10 juni kan ni se fler av Vilostradas fotografier på en utställning på Etual, Calle Acuario 9. Local 2, Torre del Mar.

Live to Love the Road.