25 år efter valsegern år 1991 - Jesús Gil på gott och ont

Han pratar öppet. På tv, på radio och på stadens torg. Oavsett var du möter honom så pratar han. Och därav har han fått öknamnet Jesús Gil tal y tal (bla, bla bla…). Men han kunde mer än att bara prata, för på rekordtid lyckades han ta Marbella till toppen – och till botten. 25 år efter hans historiska valseger och tolv år efter hans död finns det fortfarande massor av spår efter Jesús Gil i Marbella.

I dag strömmar eleverna till och från byggnaden där The British School of Marbella ligger. Annorlunda var det för 20 år sedan. Då var det politiker, företagare, vänner och familjemedlemmar till Jesús Gil som hade sin plats i det lilla palats som just Jesús Gil, i ett romantiskt ögonblick, lät uppkallat efter sin fru, Angeles. Vad som skedde bakom dörrarna till palatsets var dock inte lika romantiskt. Jesús Gil hade slagit ihop kommunfullmäktige, sitt företagande och sin privata bostad och gjorde precis vad som föll honom in.

”Villa Angeles” står det fortfarande på porten, som vetter mot huvudgatan Avenida Ricardo Soriano, och detta är bara en av många byggnader som för tankarna till Gils tid i Marbella.

Den stora segern
Det är svårt att föreställa sig hur vardagen såg ut 1991. Datorer var ingenting man använde hemma. En mobiltelefon var så stor att man tvingades transportera den i en mindre väska. Och filmer såg man på VHS. På samma sätt är det svårt att föreställa sig hur Marbella såg ut. Smutsiga gator, öppen prostitution och flera fallfärdiga byggnader skapade en bild av en förfallen stad. Efter tio år med lokalpolitisk instabilitet i kombination med en hård nationell kris var Marbella en skugga av sitt forna jag på det gyllene 60- och 70-talet. Och det var bara ett fåtal som trodde på att en överviktig fotbollsklubbägare, som tidigare suttit i fängelse i Madrid, anmälde sin borgmästarkandidatur inför kommunvalet 1991. Men det förändrades snabbt. De tre bokstäverna i Jesús Gils efternamn skapade ”Grupo Independente Liberal”, som snabbt hamnade på allas läppar.

Till hushållen distribuerade Jesús Gil ett självpromoverande videoband med en lång rad vallöften. Dessutom bad han Marbellaborna spara det till efter valet för att kontrollera att han uppfyllde alla sina löften. På samma sätt gjorde han en stor sak av att inte kalla sig politiker utan i stället affärsman, som skulle sälja bostäder och samtidigt göra det bästa för staden. Det var tydligt och Jesús Gil använde sig av ett språk som alla kunde förstå. Detsamma kom att gälla valresultatet. Med 20 531 röster (64 procent) fick GIL-partiet 19 av de 25 platserna i kommunfullmäktige. Och så kunde festen börja.

De många byggnaderna
På rekordtid lyckades Jesús Gil få liv i stadens städfirma så att Marbella återigen blev en ren stad, och kommunens trädgårdsmästare och landskapsplanerare arbetade på övertid med alla blommor, rabatter och palmer som den nya borgmästaren hade beställt. Han lyckades driva ut de prostituerade och ficktjuvarna ur stadens centrum och öppettiderna begränsades för de många stökiga barerna i stadens centrala delar. Han fick också fart i byggmaskinerna. Flera sociala byggprojekt startades upp de sämst ställda i staden, strandpromenaden byggdes ut och de mycket uppseendeväckande bågarna vid infarten till Marbella stad invigdes. Bara ett år efter valsegern kunde invånarna i Marbella bocka av hälften av Jesús Gils många vallöften.

”De flesta visste att han inte var guds bästa barn men folket tyckte om honom för att han gjorde någonting för staden”, säger Finn Wissenberg, som arbetat som fastighetsmäklare på Costa del Sol sedan slutet av 1980-talet. ”Ett bra exempel på det är den blå glasbyggnaden ’Marina Marbella’ som står där man kör in till staden. Där stod den som ett byggnadsskelett i över tio år, som ett skrämmande exempel på hur fel det kan gå när politiker och rättsväsendet kommer på kant med varandra. Men Jesús Gil tog saken i egna händer och gav byggherren lov att färdigställa projektet med två våningar i mutor till kommunen”, berättar Finn Wissenberg, som inte kan låta bli att le lite.

Men den mångåriga konflikten var löst, fastigheterna byggdes färdigt och det skickades ut en tydlig signal till världens entreprenörer. Och signalen blev inte missförstådd och snart utgjorde byggkranarna en del av stadsbilden. Men Finn Wissenberg betonar att det inte bara var privata byggen och investeringar och startades.
”Det var speciellt under 1990-talet som Gil stod bakom expansionen och förbättringen av vägnätet i Nueva Andalucía och San Pedro, som vi i dag har stor nytta av. Även idrottshallen i San Pedro är Gils verk”, berättar den danska fastighetsmäklaren, som även ger Gil-styret äran för de många golfbanor som växte upp under 1990-talet. ”Costa del Sol blev även ’Costa del Golf’ – en av världens bästa golfdestinationer”, avslutar Finn Wissenberg.

Baksidan av framgångarna är alla de 20 000 bostäder som byggdes utan fullständiga bygglov och som har lett in boende, kommun och Junta de Andalucía i ett virrvarr av juridiska dokument. Lägenhetskomplexet ”Banana Beach”, som ligger vid havet mellan Marbella-bågen och den blå glasbyggnaden, som i dag heter SingleHomes, är ett av de mest omtalade objekten. På samma sätt blev det under de sista åren med Gil stort fokus på att bygga nya skolor, förskolor och andra offentliga byggnader, vilket det fanns ett stort behov av till följd av det växande antalet invånare. I stället byggdes privata bostäder, vilket Marbella lider av i dag. Det samma gällde grönområdena. Ett exempel är den park som skulle ha legat runt kongresscentret, som i stället fick ge plats åt det mycket omstridda Hotel Senator Marbella.

Politiskt avund
Jesús Gils bedrifter passerade inte obemärkt förbi i grannkommunerna. Inte heller i Mijas där danskfödda John Frank ställde upp som borgmästarkandidat för Partido Popular 1995. För John Frank är Jesús Gil ett skrämmande exempel på hur man inte ska sköta en kommun på lång sikt, men det kommer vi tillbaka till lite senare. Innan dess erkände han att Gil lyckades skaka liv i de gamla partierna och gjorde någonting som andra politiker kunde lära sig någonting av.
”Jesús Gil kunde konsten att kommunicera och få med sig väljarna. Han var opolitisk och talade bara om att skapa värden. Och när han hade levererat ett resultat så visste hela staden om det”, berättar John Frank, som själv inte misstänkte några oegentligheter under Gils första mandatperiod mellan 1991-1995. ”Allting såg bra ut. Speciellt i staden som fick en ansiktslyftning utan motstycke. Stadens invånarantal ökade dramatiskt, från 60 000 till 100 000 personer, och alla företagare ville öppna i Marbella. Och det under en period när varken Spanien eller Costa del Sol lyckats ta sig ur dåtidens kris. Vilket naturligtvis skapade avundsjuka”, erkänner den tidigare borgmästarkandidaten, som dock började tvivla på den pratglade borgmästaren redan tidigt under dennes andra mandatperiod. ”Gil ville inte redovisa varken budget eller bokföring, vilket ledde till misstankar. Under debatter fick han ofta en hotfull ton, och för mig är det ett svaghetstecken”, berättar John Frank, som även minns hur Jesús Gils personliga advokat, Pedro Román, backade ur samarbetet under denna period. ”Jag är säker på att han gjorde det för att han visste att han inte längre kunde försvara Gil. Román hade på känn att Gils korthus förr eller senare skulle falla.”

Och korthuset föll, men först i början av 2000-talet, efter nästan fyra mandatperioder med absolut majoritet. I gengäld blev fallet gigantiskt. För första gången i nyare spansk historia upplöstes en kommun och hamnade under statens administration.
”Jesús Gil skapade mycket men han glömde bort att betala. Han lämnade Marbella med en skuld på mellan 500-600 miljoner euro, varav 300 miljoner i obetalda skatter och Seguridad Social. Det kan ta flera generationer för staden att bli av med den skulden”, säger John Frank och fortsätter: ”Vi får aldrig glömma bort att Gil, Roca och Muñoz var en mycket korrupt treklöver som systematiskt tömde kommunens kassa samt spelade huvudrollerna i ’Caso Malaya’, som är historiens största kommunala korruptionsskandal”, avslutar John Frank.

Efter en långdragen rättssak sitter i dag hela det gamla GIL-kommunstyret bakom lås och bom.
Jesús Gil fick en hjärtinfarkt 2004 och dog, och hann aldrig ställas till svars inför domare.

_____

Atlético de Madrid
Fotboll och fastighetsbyggen var Jesús Gils stora laster. Som fan av Atlético de Madrid ställde han upp till presidentvalet i klubben 1987, vilket han vann med ett löfte om att få den portugisiska storspelaren Paulo Futre till klubben. Han vann även kampen om att få klubben omvandlad till aktiebolag så att han kunde köpa aktierna och säkra sig kontroll. Kontroverserna fanns där kring Jesús Gil redan från första matchen, och han fick snabbt in en vana att byta tränare två-tre gånger under en säsong. Atlético de Madrid var alltid ”lite efter” de stora inom spansk fotboll fram till säsongen 1995/1996 när klubben vann både mästerskapet och pokalturneringen.
”Den säsongen kunde jag dansa med änglarna”, citerades Jesús Gil. Tiden skulle dock visa att det skulle gå som med hans politiska karriär. Han flög högt och föll hårt, för år 2000 rök klubben ned i 2:a division. Klubben lyckades dock ta sig tillbaka upp två år senare och är i dag en av de bästa klubbarna i Spanien och Europa.

Atlético de Madrid leds i dag av Jesús Gils son Miguel Ángel Gil och klubbens president Enrique Cerezo. Klubbens ägs av både familjen Gil, den välhavande filmproducenten Enrique Cerezo och en kinesisk investerare, som tillkom i samband med en kapitalökning förra året.

______

Familjen i dag
Jesús Gil Marín är den äldsta av fyra syskon. Han var mycket politiskt aktiv under de första åren under GIL. Därefter ställde han upp som spetskandidat för partiet i Estepona, där han vann valet och besatt borgmästarposten mellan 1995-1999. Därefter förlorade partiet sin majoritet sin majoritet och en pakt mellan de övriga partierna ställde GIL utanför makten i Estepna.
Vid sidan om sin politiska karriär drev han en fastighetsmäklarfirma, GilMar Inmobiliaria, i Madrid och Marbella, som fortfarande är aktiv och ser ut att gå bra. Jesús Gil Marín har aldrig anklagats för någonting av betydelse och lider i dag inte av sitt ”nedsmutsade” efternamn.

Miguel Ángel Gil har haft en mycket framträdande roll i fotbollsklubben Atlético de Madrid sedan 1990-talet, till vilken han fortfarande dedikerar sig fullt ut.

Míriam Gil och Óscar Gil är de två yngsta i syskonskaran och har alltid haft mindre roller i deras fars företag, och aldrig hamnat i medias strålkastare. Båda lever i dag mycket anonyma liv.
Det samma gäller deras mor, María de la Ángeles.