El Caminito de la Reina – Drottningens lilla stig

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email
El Caminito de la Reina – Drottningens lilla stig

I dessa tider när El Caminito del Rey (Kungens lilla stig) vid El Chorro återigen öppnats och alla talar om den kanske det finns någon som tror att tryckfelsnisse varit i farten här. Men så är det inte – El Caminito de la Reina är en egen stig i sig, vild och härlig, som ligger ovanför staden Canillas de Aceituno. Den börjar ovanför staden och leder in i en vild ravin, där floden Almanchares löper ut i Maromas sydliga delar. Vandringen leder över några bevattningskanaler (acequias), så den är nästan helt plan och ca 11 km lång, fram och tillbaka. Så följ med på en oförglömlig vandring som är helt gratis – man behöver varken boka tid eller åka buss.
 
För att göra denna vandring börjar man med att köra till Canillas de Aceituno. Vägen upp till denna stad svänger av mot höger när man kör från Vélez Málaga mot Alhama de Granada och Viñuela sjön. Canillas de Aceituno ligger mycket vackert på Maromas västra sida vid en väldig ravin. När att man kör in i staden kommer man efter ett par hundra meter fram till en parkering. Denna ligger till höger om vägen och är stadens officiella parkering, och den är dessutom gratis. Så här parkeringar vi. Att hitta parkering längre in i staden är oftast mycket svårt.
 
När vi parkerat fattar vi våra stavar och tar på oss ryggsäckarna med vatten. För ovanligheten skull har vi i dag inte förberett någon matsäck, för vi har fått veta att det finns en alldeles ypperlig restaurang, La Maroma, i Canillas, och denna ska vi äta lunch på. Vi ska även äta frukost där då vi körde hemifrån på tom mage. Vi kommer till La Maroma kl. 10, precis när restaurangen öppnar. Den har öppet varje dag och man hittar den till vänster när man fortsätter vägen in mot stadens centrum. Det går inte att missa den. Här beställer vi kaffe och ”pan con tomate y aceite” av den flinka värden, som själv står bakom baren. Detta är en jättestor restaurang och när det är helg finns det inte ett enda ledigt bord. Dessa dagar hjälper ägarens fyra barn till att servera och göra efterrätt. Detta är ett härligt familjeföretag.
 
Precis bredvid restaurangen La Maroma ligger det en liten och alltid lika full parkering, och det är här vår vandring börjar. Man ska inte förvänta sig några skyltar med ”Caminito de la Reina”, för det är tydligen inte ett officiellt namn, utan ett namn som värden på La Maroma har hittat på. Han verkar tycka att denna stig kan jämföras med El Cominito del Ray, och han har rätt. Men ”drottningen” är mer vild, naturnära och öde än ”kungen”. Dessutom kan man alltid vandra denna stig, utan att möta en enda levande själ.
 
I slutet av parkeringen finns några trappsteg som leder upp till stadens ”parte alta”. I slutet av trappan svänger vi till höger och fortsätter sedan rakt fram, då vi tar den övre vägen i en liten gaffel. Vägen leder lite nedför några andra trappsteg och så upp igen. I slutet av sista trappan svänger vi skarpt till vänster och ser nu en skylt varpå det står Sendero Casa de la Nieve och La Rábita. Vi följer pilen men tar snart av till vänster och så upp igen. Snart kommer vi fram till en plats där vägen delar sig. Till höger står det Calle Sierrecilla, dit ska inte vi. I stället ska vi upp på en märklig betongbelagd väg, eller stig, till vänster, som snart får följe av sett träräcke. På denna betongväg går vi bara ca 30 meter tills vi står på en höjd med ett fritt svävande vattenrör, som är klätt med mursten. Här ska vi svänga tvärt till höger, och nu är vi på vår bevattningskanal som vi ska följa de nästa 1,3 km. Det går rakt fram mellan olivträdsmarker och stigen är lätt att gå. Men ta med stavar i alla fall för senare kommer det svårare partier där de verkligen kommer till användning.
 
Efter 1,3 km. kommer vi till en tom vattenreservoar och i slutet av den lämnar vi stigen och går upp mot en elmast, där det står några olivträd. Där ställer vi upp en varde. Uppe vid masten ser man två stigar och vi ska ta den översta. Här ställer vi upp ytterligare en varde. Nu leder stigen lite uppåt och när den jämnar ut sig igen ser vi några stora vattenrör i marken. Nu vet vi att vi återigen är på en acequia. Stigen går nu ganska så högt ovanför dalen och man ska vara försiktig så att man inte ramlar ned, för det är brant och långt ned på höger sida. Vi ser en ruin efter ett hus halvägs ned i en ravin och nu befinner vi oss inte längre på jordbruksmark och naturen börjar bli lite vildare. Snart passerar vi ytterligare en ruin efter ett större hus på vänster sida och därefter svänger stigen. Plötsligt står vi och tittar in i den vilda ravinen samt den fantastiska naturen. Vi är alldeles hänförda över den dramatiska naturen framför oss. Det är oerhört vacker och det blir bara allt vackrare ju längre in i ravinen vi kommer. Här är stigen stadig och helt jämn, och en bit bort kan vi se ett litet badhus. Vi styr stegen ditåt och tror först att stigen slutar där. Men icke – vid badhuset leder stigen upp över en liten höjd och sedan ned igen. Det visar sig att denna ”omväg” har anlagts för att den ursprungliga stigen spolats bort. Vi måste alltså upp och ned igen och här måste vi ha stavar, för det är brant och eländigt. Men snart är vi nere på stigen igen och vi fortsätter. Det blir nämligen allt mer spännande ju längre ut vi kommer. Vi svänger runt ett hörn och hua, här har stigen huggits in i bergssidan, tack och lov att det även satts upp ett räcke. Vi ryser lite när vi går här men oj vad spännande det är, även om det också är nervöst. Vi fortsätter över en torr flod och förbi en plats där vi tvingas klättra lite. Men det är inte så svårt och snart står vi på den plats där vår stig möter ravinen, som ju ”vuxit” nedifrån och upp.
 
Här kan vi se människor göra ”canyoning” som ju innebär att man iklädd neoprendräkt glider ned längs vattenfyllda raviner och vattenfall med hjälp av rep. Lycka till, tänker vi, och sätter oss ned vid en liten bassäng som ständigt fylls på med nytt vatten som rinner ned längs en liten brant och bildar floden Almancharnes. Detta är en härlig plats fylld med lugn och ro. Canillas kommun har satt upp en stor skylt som säger att man inte får avleda vatten härifrån. Den bevattningskanal som vi vandrat på har anlagts för att leda vatten från ravinen in till Canillas. Det är vi glada för, för här har vi en mycket fin stig som är lätt att gå, och som leder in i den vackraste tänkbara natur.
 
Medan vi sitter där hoppar en stor flock bergsgetter (cabra montés) runt omkring oss på säkra ben. En härlig syn.
 
Nu ska vi bara gå samma väg tillbaka och njuta av naturen från denna nya vinkel. Efter ca 11 km och fyra timmar är vi tillbaka i Canillas de Aceituno och vi styr stegen ned mot restaurangen La Maroma där vi slår oss ned vid ett bord, för nu är vi hungriga. Här äter man gott.
 
Det är garanterat ingen som är besviken efter denna supervandring på El Caminito de la Reina.
En GPS rute av vandringen kan laddas ned från: www.elsebyskov.com, se under hikes GPS waypoints.
Av Else Byskov Foto: Beatrice Buchser, Hanne Heiselberg och Else Byskov

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco