Bobby och Pixie - vänner för livet!

Jag har två hundar som jag älskar och som jag ser som ”vänner för livet”. När väckarklockan ringer på morgonen kl. 6.00 lägger de båda glada hundarna sina huvuden på min sängkant medan svansarna glatt viftar fram och tillbaka, och mycket tydligt visar de att det är dags för en morgonpromenad. Fortfarande lite mosig slänger jag benen över sängkanten, skvätter kallvatten i ansiktet och tar på mig ”morgonuniformen” för den dagliga promenaden.

 

Mina två hundar är båda två gatuhundar. Den ena heter Bobby och har varit hos mig i ca elva år. Han kom till mig som valp och liknar nu en stor, svart krullig nalle. Och han är lika go’ som dagen är lång. Den andra heter Pixie. Hon valde mig för ca tre månader sedan. Hon ser ut nästan som en liten hyena med underbett, vackra ögon och har ett snällt sätt.

 

För ungefär sju månader sedan förlorade jag, till min stora sorg, min älskade och mycket intelligenta pudel Sylvia, som stilla somnade in efter en lång tids sjukdom, under vilken hon trots allt hade haft ett bra och värdigt liv. Därefter dröjde det inte länge innan Bobby snabbt fann sig i livet som herre på täppan. Bobby hade under flera år varit underordnad den lilla prinsessan, som vi kallade Sylvia. Nu fick han plats till att göra precis som han ville, utan att någon nafsade efter honom.

 

En av mina kollegor i butiken tar på fritiden hand om herrelösa hundar. Ibland händer det att hon tar med en hem till sig tills den är psykiskt redo för ett nytt hem. Och det var så Pixie hittade vägen hem till mig. Min kollega hade visat mig en bild av Pixie samtidigt som hon frågade om denna lilla hund verkligen inte var någonting för mig. Jag sa direkt nej. Jag hade tillräckligt med en hund och tyckte då att Pixie var ful med sitt underbett och sin märkliga päls.

En kväll ringde grannen på dörren med en liten ulltott till valp i famnen och frågade om det var min hund som de hittat i sin trädgård. Vänligt men bestämt svarade jag nej men just som jag skulle stänga dörren bröt frun ihop. Hon kunde helt enkelt inte förstå vad hon skulle göra med valpstackaren. Jag tog hunden och sa att jag skulle se till att den fick tak över huvudet. Därefter, i min nöd, ringde jag till min kollega. Tillsammans med sina egna hundar och sin fosterhund Pixie kom hon, och ja, den sistnämnda visste direkt att hon ville bo hos mig, för när min kollega skulle hem vägrade Pixie att följa med.

 

Historien om den lilla valpen fick ett lyckligt slut. Två timmar senare ringde nämligen två förtvivlade ”föräldrar” på dörren och frågade om någon hade sett deras lilla valp som hade tagit sig ut under staketet. När jag så räckte fram deras lilla ulltott blev de överlyckliga.

 

Det var mitt första möte med Pixie. Dagen efter kom min kollega tillbaka hem till mig för att hämta Pixie, för hunden kunde inte vara själv. Och historien upprepades. Pixie vägrade att följa med. Fantasi eller ej – hade hon visats till huset i en dröm, var det min gamla intelligenta hund Sylvia som hade skickat henne? Svar på det får jag nog aldrig och egentligen spelar det ju heller ingen roll. För den dagen flyttade Pixie in i mitt hem och blev en del av familjen. Pixie är en treårig tik och har redan haft en kull valpar, innan hon kom till mig.

Dessvärre blev Bobby mycket olycklig och kunde överhuvudtaget inte finna sig i sin nya roll tillsammans med Pixie. Han ignorerade henne, vände henne ryggen och visste inte vad han skulle ta sig till. Vilken roll han skulle ha till Pixie när hon tog hans sängplats, köttben m.m. Jag iakttog dem noga och var säker på att det skulle lösa sig. Och det gjorde det, men på ett mer oväntat barskt sätt än jag förväntat mig.

Helt plötsligt blev Bobby mycket sjuk. Om söndagarna hade jag till vana att ta ledigt från vår dagliga morgonpromenad, Bobby fick klara sig ute i trädgården. Men så en söndag vid frukosten, som åts på terrassen medan Bobby slappade i solen som vanligt, förvånades jag över att han inte följde efter mig in i köket för att få sig en godbit. Jag gick därför ut i trädgården och fick till min bestörtning se att Bobby var mycket dålig, nästan medvetslös och med svår smärta. Vi fick tag i en veterinär som sa att hon skulle åka in till sin klinik på en gång. Bobby undersöktes, tömdes för lite urin och fick dropp. Men han mådde fortfarande dåligt. Veterinären var bekymrad och sa att hon skulle stanna på kliniken med honom hela natten. Under ett ögonblick funderade jag över om detsamma skulle hända i vår människovärld. Det skulle ju verkligen revolutionera hälsosektorn, så att patienterna helt plötsligt hamnade högst upp i hierarkin.

 

Efter två dagars observation och massa undersökningar fick Bobby komma hem igen. Det visade sig att de nedersta ryggkotorna var inflammerade och att det inte fanns brosk kvar mellan dem. Och han mådde fortfarande mycket dåligt, han var slö och hade svårt att gå. Han ordinerades en massa medicin och han fick inte heller gå någon längre sträcka och inte i några trappor – men det sade ju sig själv. Bobby var helt enkelt för dåligt och dåsig.

 

Medicinen som Bobby fick tålde han inte och jag kom att ha tät kontakt med veterinären medan vi justerade medicinen några gånger, utan märkbar effekt. Och utan att förstå mig på hundmedicin kunde jag se att jag var tvungen att chansa och blanda den allopatiska medicinen med den komplementära medicinen. Han pep, när han skulle ställa sig upp, och hans gång var långsam och smärtsam. Det var jobbigt att se.

 

I samråd med veterinären trappade jag ned på hans piller. Tog bort den antiinflammatoriska medicinen som gjorde honom illamående, orsakade kräkningar och tog bort hans hungerkänslor. Tillslut var den enda medicinen som han fick antibiotika, som jag inte vågade ta bort.

 

De kosttillskott som Bobby fortfarande får dagligen är:
1 tablett glukosamin med kondroitin och MSM
1 kapsel musselolja
1 tsk. Flytande hundvitamin
3 öljäst tabletter
3 st. probiotikakapsel
1 droppe cbd 8 %.

Jag kontaktade min väninna, som talar med djur, och frågade vad det hela egentligen handlade om. Hon fick sig ett litet snack med Bobby, som inte hade hittat sin nya roll i förhållande till Pixie, varmed han var under henne, som han varit med Sylvia. Någonting han var mycket ledsen över.

 

Jag var lättad över att höra det och han fick direkt veta att han nu var den hunden som stod högst. Jag tog bort Pixie från hans sovplatser. Hon hade själv några egna bra sådana. Vänligt och bestämt fick hon veta vilka sovplatser som var hennes, att hon fortfarande var älskad men nummer två i hundhierarkin.

 

Nu respekterar Pixie det. Bobby får mat först och han är först till kvarn m.m. Och stilla men säkert går det framåt med honom. Nu, efter snart tre månader uppför han sig som en ung hund igen. Han följer med ut på promenader, springer upp och ned för trapporna, leker och springer efter bollen på gården, sitter fint och hoppar upp på mig. Precis som när han var ung. Förhållandet mellan honom och Pixie är också mycket bättre. De känner varandras roller, någonting som båda mår bra av.

 

Detta är en solskenshistoria som jag är oerhört tacksam för. Ingen vet hur lång tid Bobby har kvar. Han är en äldre herre. Varje dag är en gåva.

 

Våra husdjur för med sig glädje och sorg, de får oss att le och öppna våra hjärtan samt sinnen. Någonting som jag upplever varje dag under promenaderna tillsammans med Bobby och Pixie.

 

Jag tror att glädje är viktigt och med varje frö till glädje som du planterar tillintetgörs oceaner av negativitet.

Titta in till Anni’s Vitalshop i Fuengirola, Los Boliches eller Elviria, där jag och mitt team med duktiga kollegor kan tipsa dig om bra kosttillskott till dina fyrbenta vänner.