Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Med en grotta som hem i El Chorro

Året är 1986. En pojke svingar sig från den ena klippan till den andra över det som på den här tiden är spillrorna efter den gamla gångstigen El caminito del Rey. Lite visste han då om att Caminito del Rey, många år senare, skulle bli den turistattraktion som vi känner den som i dag – en stig som varje år lockar fler än en miljon människor. Pojken hette Fali Martínez.
 
Tre decennier senare möter jag Fali vid ingången till Caminito del Rey. Med långa dreadlocks och en cigarett i mungipan står han och väntar på mig vid busshållplatsen. Fali förälskade sig i bergen vid El Chorro redan som barn och sedan tolv år tillbaka bor han i en grotta i bergen. Men det återkommer vi till. 
 
I dag arbetar han som guide på Caminito del Rey, och jag får följa med honom ut på den berömda stigen.
 
”Förr i tiden kunde man ordagrant klättra på bergsväggen”, säger Fali, när vi börjar gå på caminiton, och så tittar han drömmande upp på klätterstigarna som ses ovanför våra huvuden. Min blick söker sig upp längs den lodräta bergsväggen, som ser ut att vara omöjlig att forcera, men när jag koncentrerar mig och låter blicken söka efter detaljer ser jag små bultar som avslöjar att ivriga klättrare har använt detta som deras lekplats – långt innan turisterna intog stigen med vandringsstavar och plasthjälmar. Fali har sin egen hjälm nonchalant placerad på toppen av sitt stora hår. I dag är det på grund av säkerhetsskäl inte möjligt att klättra på den sida där folk går på stigen – vilket garanterat är en stor besvikelse för många klättrare.

Det ultimata priset för en våghals

Fali fortsätter att berätta en massa och röker cigarett efter cigarett. Det är tydligt att han kan allt om denna plats samt att han har klättrat på varenda bergsvägg. Han pekar mot en övergiven hydda på andra sidan dalen: ”Det är där jag alltid sover när jag är ute och klättrar på den sidan”, säger han och pekar förtydligande mot en spetsig klippavsats som man bara kan komma till genom att gå längs järnvägen och järnvägstunneln. På frågan om det inte är farligt att gå igenom den trånga tunneln skakar han bara på huvudet – man måste ju bara känna till tidtabellen.
 
Halvvägs längs Caminito del Rey stannar Fali plötsligt. Han vill berätta om någonting som vi kommer att komma till längre fram; för några år sedan rappellerade han tillsammans med några vänner från ravinens ena sida till den andra. Repet gick av och tre av hans vänner föll 120 meter ned i Río Guadalhorce och tvärdog. Längre fram hänger en stålvajer ned längs bergssidan och påminner om det ultimata priset som en våghals kan komma att betala.

En tvårummare med havsutsikt

Vid slutet av caminiton svänger vi till vänster och tar oss igenom ett mycket tätt snår. Här, mitt i bergsväggen, bor Fali tillsammans med sin hund och en katt i det som en uppfinningsrik fastighetsmäklare skulle kalla en tvårummare med havsutsikt, men som egentligen är en grotta. Det har satts upp en dörr till det allra heligaste men för en inbrottstjuv finns det inte mycket att komma hit för. Utan att tveka bjuder Fali in mig och låter mig gå på upptäcktsfärd med min kamera i grottans inre. Själv ställer han sig i det första rummet i grottan vilket är ett litet vardagsrum där det får plats en soffa, en bokhylla och ett soffbord, och han står där med en lite dold stolthet. På egenhand går jag in i ”köket”. Det enda som avslöjar på att det rum som jag nu befinner mig i är grottans kök är att det är här som maten förvaras – det finns ett välsorterat sortiment med burkmat och müslibars. Från detta rum går kommer man in till grottans innersta – sovrummet, som jag låter Fali ha i fred.
 
Vi sätter oss ned utanför grottan – där står några möbler och det är lite mer svängrum. Fali fiskar fram ytterligare en cigarett, från det som jag antar nu är ett tomt paket, och så berättar han att han har bott i grottan i nu tolv år. Färskvatten får han från en mer eller mindre övergiven byggarbetsplats i närheten, men han har ingen elektricitet. Badar gör han i sjön och för att hålla värmen om vintern köper han gasflaskor. Grottans andra invånare – katten och hunden (som är en schäfer) – gör oss sällskap. Det framgår tydligt att de pengar som Fali tjänar på att ge guidade turer inte spenderas på inredning för grottan är sparsamt möblerad. Men kattens matskål är full och hunden ser inte heller ut att sakna någonting. Fali bjuder generöst på en öl – jag tackar snällt nej med tanke på att jag efter vårt möte ska köra tillbaka till kusten.

Eremit – sådan

Oavsett om man kan tänka sig att bo på det sätt som Fali bor på eller ej så är det i alla fall unikt, eller det trodde i alla fall jag fram till dess att Fali berättar att det bor omkring 40 andra personer, grottbon såsom han, runtomkring El Chorro. De flesta utspridda i det stora området, men en av Falis vänner bor faktiskt bara 100 meter från Falis grotta. Och om man bortser från den något slitna och obekväma inredningen är detta ett unikt sätt att leva och bo i naturen. Och en sak är helt klar – det är oerhört vackert här.
 
”Jag tycker mest om El Chorro när det regnar, då kan jag sitta här på min terrass och titta ut över sjön i flera timmar. När landskapet blir vått förändras alla färger”, berättar Fali med ett stort leende, medan han drömmande tittar ut över sjön.
 
Från myndigheternas sida vet man gott och väl att det bor människor i grottorna utan lov. Men än så länge är det ingen som vidtagit några åtgärder, och Fali verkar inte heller ha någon som helst tanke på att flytta.
 
huleboer2
 
huleboer3
Av Louise Mercedes Frank

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco