Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email
Demokratin både segrade och förlorade när de katalanska väljarna strömmade till vallokalerna strax innan jul. Valdeltagandet var högre än någonsin. Detsamma är nu ovissheten kring vad som kommer att hända i det konfliktdrabbade Katalonien.
 
Katalanerna fick inte sitt självständighetsval. I stället fick de ett ”vanligt” regionalval, som endast kom att handla om den katalanska tillhörigheten. Och precis som regionalvalen 2012 och 2015 visade resultaten ingen klar segrare. Valresultatet visar nämligen återigen, samt solklart, att folket är splittrat i två lika stora läger. Men den stora splittringen kommer att kosta alla dyrt. Och kanske börjar det redan i år.
 

Galet i valkampen

Man kan välja om man ser det komiskt eller bara tycker att det är tragiskt, men faktum är att de två stora självständighetspartiernas valkamp var mycket atypiska. Stora delar av JUNTSxCAT:s valkamp koordinerades nämligen från Bryssel, där partiets spetskandidat Carles Puigdemot fortfarande håller sig undan det spanska rättsystemet. På liknande sätt tog delar av ETC:s valmaterial vägen förbi fängelset i Madrid där partiets ledare, Oriol Junqueras, sitter häktad. Den något underliga koordineringen gick varken bra eller dåligt för de två partierna, för de fick nämligen precis samma resultat som senast och måste – precis som senast – vända sig till CUP:s mandat för att nå upp till de 68 vilket krävs för majoritet. Tillsammans har de tre separatistpartiernas 70 mandat. Separatismen är i stort sett det enda som de borgerliga från JUNTSxCAT, de vänsterorienterade från ERC och de starkt antikapitalistiska från CUP är överens om. Det är onekligen en snygg treklöver, men frågan är om de pro-spanska partierna i det katalanska parlamentet; Ciudadanos, PSOE, PP och Podemos skulle kunna bilda en finare bukett? De är glada över att tillsammans ha fått 52 procent av rösterna, eller med andra ord; 52 procent av de katalanska väljarna har röstat på ett parti som önskar ett samlat Spanien.
Glädjen blev dock kortvarig, för mandatfördelningen, som beräknas provins per provins, ger som sagt separatistpartierna en liten majoritet. Sådana är demokratins spelregler.
 

Det höga priset

Faktum nu efter valet är att ingen riktigt har rollen som varken vinnare eller förlorare. Dessutom är det inte någon som på allvar tagit initiativ till att bilda ny regering. Ciudadanos, vars valresultat blev bra, dock på bekostnad av andra pro-spanska partier, menar att bollen ligger hos separatistpartierna. Men inte heller de gör speciellt mycket väsen av sig, för de vet inte om deras ledare kommer hem respektive blir frisläppt, eller vem som annars ska axla rollen som deras nya spetskandidat.
 
Det låter helt galet men det är så läget är i dagens Katalonien, och alla tvingas betala priset för den stora osäkerhet som råder. Fortfarande ses företag lämna regionen och det är naturligtvis inte gratis. På kort sikt kostar det inga arbetsplatser då flytten av huvudkontor eller adress bara är en administrativ detalj, men i det långa loppet kommer det snart att ses i den katalanska skattekassan då en mycket stor del av det som ett företag betalar i skatt stannar i den region där företaget håller till. De börsnoterade (nu före detta) katalanska företagen som har valt att lämna Katalonien omsatte förra året inte mindre än 90 000 miljoner euro, vilket motsvarar nästan hälften av Kataloniens BNP. Det är stora summor pengar, vilket katalanerna utan tvivel kommer att känna av ekonomiskt – många år framöver. Den stora osäkerheten som råder i och omkring Katalonien börjar ge regionen dåligt rykte. Under det sista kvartalet 2017 sjönk turismen med inte mindre än 20 procent och bland Barcelonas restaurang- och hotellföreningar vittnas det om samma minskning. Även besökarantalet till FC Barcelonas hemmamatcher och fotbollsklubbens museum har minskat med 20 procent. Och det är turisterna som uteblivit.
 

Orsak till funderingar

Det är inte lätt att veta om det var ett skämt, allvar eller bara en snabb, röstfiskande kommentar som år 2012 fick Kataloniens dåvarande ledare, Artur Mas, att börja tala om katalansk självständighet. Men ”leken” blev i alla fall snabbt allvar, för medan det talades om det gick det mångåriga och stabila samarbetet med PSOE i krasch vilket fick ut Katalonien på hal is både politiskt, socialt och ekonomiskt.
 
Med OS 1992 fick Barcelona och Katalonien en fin placering på världskartan och har sedan dess varit den spanska ekonomins flaggskepp och symbolen för det moderna Spanien. Regionen har haft 20-25 mycket bra år – på alla fronter. Men de senaste fem åren har det bara gått utför. Katalonien har förlorat sitt skimmer och det kommer ta många år att vinna tillbaka förtroendet som regionen haft samt förlusterna som nu ses.
Regionen har blivit ett katalanskt dårhus.
Av Henrik Andersen, henrik@norrbom.com

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco