Det går återigen relativt bra i Spanien. I grova drag har landet tagit sig helskinnat genom krisen som slog undan benen på hela Europa, och speciellt Medelhavsländerna, för exakt 10 år sedan. Men Spanien tog sig upp över ytan på ett så bra sätt att landet, i hela det fina EU-sällskapet, fortfarande framställs som en förebild för att ta sig ur en kris och skapa tillväxt. Förtroendet för Spanien har återupprättats och Spanien har fått tillbaka självförtroendet. Tron på sig själv och framtiden speglas bland annat i spanska familjers besparingar, som i dag bara utgör 5 procent av hushållens inkomst. Det är mindre än någonsin. De senaste siffrorna från det ekonomiska rådet (IEE) visar också tydligt att tillväxten i den spanska ekonomin, 2,5 procent under 2018, primärt skapats genom nationell efterfrågan. Detta trots att arbetslösheten fortfarande ligger på 15 procent och den allmänna lönenivån i landet fortfarande är bland de lägsta i EU.
Precis som det finns anledningar för att lyfta på hatten finns det också orsaker till att se lite skeptiskt på framtiden, för det har hänt oerhört mycket på allt för kort tid i den stora omvärlden. Spänningarna mellan USA, Kina och Ryssland är inte bra för någon. Samma sak är det med det stundande Brexit. Än värre för Spanien är den hotande lågkonjunkturen i Italien, Frankrike och Tyskland, som är tre av Spaniens viktigaste exportmarknader. Den ekonomiska situationen i Tyskland överraskar och bekymrar alla – inte minst den spanska bil- och motorindustrin som förra året såg exporten till Tyskland minska med inte mindre än 35 procent. Och det berodde inte på att andra sprang iväg glada med ordrarna. Sanningen är att det inte fanns någon efterfrågan från tyskarna till att köpa.
Samma trender ses inom turistsektorn. De positiva siffrorna för Costa del Sol är ett undantag för nationellt sett har Spanien förlorat mellan 4-5 procent under förra året. Och återigen är det just tyskarna och fransmännen som inte är så reslystna längre.
Med den stora osäkerheten och nolltillväxten som i dag präglar stora delar av Europa kan man med all rätt fråga sig om Spanien kommer att klara av det och fortsätta den positiva utvecklingen? Och det hjälper bestämt inte att det gamla loket inom spansk ekonomi, Katalonien, fortfarande är helt urspårat – både ekonomiskt och politiskt. Det är just därför som parlamentsvalet den 28 april är så viktigt för Spanien. Nationen har behov av ett starkt, hållbart och ambitiöst projekt. Landet behöver bara lite politisk stabilitet och en smula kol för att få upp ångan.
Spanjorerna förtjänar det, för de har viljan. Spanjorerna är ett starkt och hårt arbetande folk (observera att jag skriver spanjorer och inte andalusier). Det finns inga som spanjorerna, som längtar efter att börja jobba och accepterar en 40 timmars arbetsvecka till en av EU:s lägsta löner – och endast fyra veckors semester per år på det. Det hade aldrig gått i norra Europa.
Den spanska ekonomiministern är säker på att det kommer skapas massa nya arbetstillfällen de närmaste åren. Nadia Calviño är säker på att Spanien har en stark ekonomi och står inför en ny tillväxt på 2,2 procent i år. Men det lyckas inte sänka mitt blodtryck. Tvärtom väcker det skrämmande minnen om hennes partikamrater och den tidigare statsministern José Luis Zapatero, som våren 2008 gick till val på löfte om full sysselsättning. Året efter stod han med en arbetslöshet på inte mindre än 20 procent. Varken han eller någon annan i PSOE hade sett att krisen låg och lurade. Det var det ingen som gjorde.
Det hoppas jag innerligt att den kommande regeringen kan, oavsett vilken färg den än må få. Både Spanien och spanjorerna förtjänar det.
Av Henrik Andersen, henrik@norrbom.com
