Röstar vi ihjäl demokratin?

Det är väl en fråga om humör men jag håller mig allt mer till det sista. Söndagen den 2 december kallas andalusierna nämligen till regionalval. Det ska röstas till det andalusiska parlamentet (Junta de Andalucía), som är det styrande organet för hela Andalusien. Så det är ett viktigt val – skulle man kunna säga. Vid förra valet valde 60 procent av de röstberättigade andalusierna att rösta. Om du frågar mig är detta ett bekrymrande lågt valdeltagande från en befolkning som för bara 41 år sedan, under jubel, fick deras första, helt demokratiska val.

 

Frågar du frågar mig handlar det inte bara om folkets rätt, jag ser det även som en plikt att rösta. På samma sätt är det också politikernas plikt att sköta deras arbete ordentligt – eller i alla fall så gott de kan. Och de ska också avsluta deras arbete. Det kan inte vara rätt att man kan utlysa nyval (läs: kasta in handduken) bara för att man inte kan nå en långsiktig överenskommelse. Det är ju det som är politikernas jobb. Det är ju det som de har valts till att göra. De har inte valts till att ”besvära” oss med nyval i onödan. Det stundande regionalvalet är det tredje på bara sex år. Under denna period har det även hållits två regeringsval och ett kommunalval. Kanske börjar det bli lite väl mycket? Vägen till valurnorna kan också bli monoton.

 

Nu när vi fortsätter kan jag inte låta bli att fråga mig själv om vägen till lösningarna på Andalusiens problem över huvud taget går förbi Junta de Andalucía i Sevilla? Samma tvivel gäller de övriga av Spaniens 17 regionalregeringar. Det är en känslig och komplicerad fråga – men låt oss titta lite närmare på det, nu när det snart är dags för val: Junta de Andalucía grundades som institution år 1981. Efter 40 år med diktatur och centralt styre fanns det efter det första fria valet år 1977 en bred politisk önskan om mer decentralicering och större närhet. Det var långsamt och opraktiskt att en kommun i Galicien, Katalonien eller Andalusien skulle till Madrid för att få tillstånd att genomföra ett större projekt. Därför fick landets 17 regioner varsitt eget parlament, med egen regionalregering och egen budget. Kommunernas, regionalregeringarnas och centralregeringens behörigheter står tydligt angivna i lagen.
De flesta spanjorer jublade över denna utvecklingen – då. För i stället för att bli ett smidigt och närvarande organ har Junta de Andalucías huvudsäte i Sevilla utvecklats till en administrativ mardröm och en Berlinmur som man varken kan ta sig igenom, över eller runt.

 

Även om det politiska partiutbudet har blivit bredare under de senaste åren är landet, grovt sagt, fortfarande delat i ett rött och ett blått block. Och de två ”folkgrupperna” har inte bara svårt att samarbeta, de rent ut sagt trakasserar varandra. Om det kan förklaras med att demokratin fortfarande är ung eller om spanska politiker generellt bara är barnsliga, det låter jag vara osagt. Men faktum är att det är mycket svårt för en blå kommun i t ex Málaga att få igenom några förslag alls hos den röda Juntan i Sevilla. Och vice versa. Det är bland annat därför som tunnelbaneprojektet i Málaga är så försenat och byggandet av det nya sjukhuset inte ens kommit igång. Det är också därför som Fuengirolas kommun inte har någon busstation. Det är ju helt sanslöst att en stad med över 70 000 invånare + ett par hundratusen turister om sommaren inte har en ordentlig busstation. Det, som man i dag kallar busstation, är ju inte mer än en större busshållplats med plats för två-tre bussar. Kommunen har i över tio år presenterat ett nytt projekt för Juntan och även gett förslag på mark som skulle kunna användas för att bygga en ny busstation på, i närheten av shoppingcentret Miramar. Men den röda Juntan ger inte klartecken bara sådär, utan vidare, till en blå kommun. Det är bara så det är. En ny busstation är ”offentlig transport och infrastruktur” och det ligger på Junta de Andalucías bord, varför kommunen inte kan göra någonting.
Det är pinsamt och skamligt – för alla. Men så kan politik och demokrati också vara. Naturligtvis har Juntan och de övriga regionalregeringar gjort en massa bra saker för ”folket”. Det är bara inte alltid så lätt att se vad de har gjort. Så i stället för att rösta om vem som ska ta plats i de fina stolarna i det andalusiska parlamentet skulle vi kanske rösta om vi överhuvudtaget vill behålla det.

 

Innan vi fick regionalregeringarna kunde en kommun göra i stort sett som den ville med sina kommunala skatter och årliga bidrag. Det gav frihet och handelskraft.
Innan vi fick regionalregeringarna var det långt till Madrid. Men det är det inte längre. Nu för tiden har transport- och kommunikationsmöjligheterna gjort både Spanien och världen mycket mindre.