Trummorna dånar dystert. Duvor flaxar runt öronen på mig. Ku Klux Klan-liknande huvklädda människor kommer långsamt emot mig. Ibland stannar de, och de mörka ögonen ser på mig med en hotfull blick genom springorna. En del av dem bär på jättelika stearinljus, vars sken kastas som ekon mellan murarna. Andra sprider rökelse. I alla processioner ingår naturligtvis en tron med en religiös figur, antingen en av de många, uppenbara versionerna av Jungfru Maria eller Jesus, som ännu en gång ska korsfästas, symboliskt förstås. Legionen har seglat över från Melilla, och soldaterna, som i början bestod av en grupp legosoldater är, i detta religiösa sammanhang lite obegripligt, en av höjdpunkterna. Atmosfären bland människoskarorna runtomkring är intensiv, hos en del närmast euforisk. Katedralen i bakgrunden utgör en del av scenariot, och har för detta tillfälle gjorts ren, och för första gången ser jag att den har andra färgnyanser än de gråbruna.
Till min förvåning låter jag mig ryckas med, blir glad, och samtidigt får jag gåshud.
Det var många år sedan jag senast såg påskprocessionerna i Málaga. Ett medvetet val eftersom jag minns processionerna som dystra, och så tyckte jag inte om den vämje-liga påminnelsen om den katolska kyrkans gränslösa rikedom. Mitt intryck var dessutom att generationerna efter 1950-talet inte deltog i processionerna på grund av kulturella, än mindre religiösa skäl, utan för att det var ännu en anledning till fest – som en feria med Jungfru Maria och Jesus i huvudrollerna istället för hästar och flamencokjolar.
Förra påsken bestämde jag mig i alla fall för att delta, trots min skepsis, eller kanske på grund av just den. Jag åkte dit med en stor portion fördomar och ett par vänner, varav den ena själv genom åren varit med som nazareno, en av de huvklädda, i confradías processioner. Denne menade att jag var helt ute och cyklade, och att också de yngre spanjorerna, alltså de födda efter 1950-talet, 1960-talet och ännu senare, har ett djupt religöst förhållande till påsken.
Denne hade rätt, och jag hade haft fel. Jag såg malagueñorerna jubla över processionerna – ¡Guapa!, ropade de efter jungfrun, och jag såg dem också gråta över henne. Många var med båda dag och natt.
Att jag hade haft fel, är kanske inte så förvånande, men jag är fortfarande häpen över att jag rycktes med. Kanske var det bara de spektakulära omständigheterna, eller så är jag kanske en av dem, som låter sig ryckas med av massorna, och som har ett omedvetet, men djupt rotat behov av gemenskap, som tillfredsställdes. Vad jag däremot förvånades över är spanjorernas fortsatta ambivalenta förhållande till religion. Till vardags är det bara ett fåtal som dyrkar deras religion, de förklarar sig själva som ateister eller agnostiker, de gifter sig hellre borgerligt än i kyrkan, majoriteten är för abort och för en mängd andra liberala saker.
Speciellt i dessa tider då den katolska kyrkan kritiseras för prästers pedofili, för mörkandet av en lång rad saker kring dessa övergrepp mot barn, och uppenbart utgår ifrån en filosofi om att dubbelmoral är dubbelt så bra som god moral, är det intressant att det är så många som under minst en vecka väljer att se mellan fingrarna med hela rättskaffenheten.
Påsken, säkert landets viktigaste högtid, firas alltså fortfarande med inlevelse, så markera påsken i kalendern denna månad. Och glöm allt om processionerna i de mindre städerna; processionerna i Málaga är inte bara de största, utan det är också här som denna mytiska och mystiska tradition verkligen levs ut till fullo.
God fortsatt läsning,
Helle Espensen
Centro Idea
Ctra. de Mijas km. 3.6
29650 Mijas-Málaga
Tlf.: 95 258 15 53
norrbom@norrbom.com
PUBLICERAD AV:
D.L. MA-126-2001