Gudrun Hamadeh – med tillflyktsort Sahara

Namn: Gudrun Hamadeh
Född: 1939 i Stockholm
Familj: Dotter, svärson och dotterdotter
Bor: Mijas
Gör: Trivs bäst hemma, är aktiv inom svenska pensionärsföreningen, facebookar med vänner och reser mycket – speciellt till Marocko
Hobby: Hundar

Tänk att en bil kan bli betydande för ens framtida hemort. Så är fallet för Gudrun Hamadeh. Det var faktiskt en bil, närmare bestämt en Mustang, som förde henne hit, på 1980-talet, då hon en dag satt i Stockholm och fick idén att köra den längst Spaniens saltstänkta stränder, så det bar av på semester. Det spanska livet och klimatet tilltalade henne så mycket att hon bestämde sig att flytta till de södra breddgraderna. Under årens lopp har det blivit några vändor till Sverige, men det är här på den Spanska solkusten, i det egenritade vita huset, med kupoler och valv, med utsikt över Fuengirola och havet, som hon känner sig mest hemma. Dock med resor till Marockos ökenland och dadelpalmer med jämna mellanrum.

Gudrun har under hela sitt liv rest och bott i olika länder. Ofta har flyttarna varit oplanerade resultat av semesterresor som lett till några år på platsen. Bland annat har hon bott i Libanon och Egypten, innan hon flyttade till Costa del Sol. Nu har hon dock hittat sin fasta punkt, men avstickare är välkomna.
I sitt hus i utkanten av Mijas Pueblo sitter hon helst på sin terrass, blickar ut över naturen och låter tankarna vandra.

Dagdrömmar
En av dessa filosoferande dagarna, för några år sedan, kände så Gudrun att hon ville ut och resa igen. Länge funderade hon på vart, medan blicken vandrade över landskapet. Plötsligt fann hon svaret – andra sidan Medelhavet – och hon beslutade sig för att resa till Marocko.

Förälskelse
Resans första destination blev Ouarzazate, staden som är känd för alla filmer som den utgjort skådeplatsen för, bl.a. har scener av Jan Guillous bok om Arn spelats in här. Utforskande platsen, och som alltid när Gudrun är ute och reser, kom hon i nära kontakt med lokalbefolkningen, av vilka hon fick rådet att resa till M’Hamid. Utan att tveka gav hon sig iväg. Framme i M’Hamid, en autentisk marockansk stad i början av Sahara, bodde hon på ett hotell som på svenska heter ”Tusen och en Natt”, där hela stämningen och inredningen speglade sagorna. Där i staden promenerade hon runt, satt på caféer och betraktande vardagen i all sin enkelhet. Och det var där, i denna marockanska stad, som hon blev förälskad – i livet, i människorna, i landet.

Ökenhus
Förälskelsen väckte nyfikenhet och Gudrun beslutade sig för att bege sig ut i trakterna runtomkring med en bil som hon hyrde. Det dröjde inte länge innan hon insåg att detta var en plats där hon ville ha ett boende och genast börjades det planera.
Av praktiska skäl undersöktes städerna runtomkring M’Hamid, för på grund av sin diabetes och reumatism önskade hon ha nära till bra sjukvård, vilket M’Hamid inte kunde erbjuda. Istället styrde hon kosan mot Zagora där valet föll på en 1 200 m2 exotisk tomt med 53 stora dadelpalmer. Byggmästare kontaktades och idag står det, utifrån sett, ett typiskt marockansk hus på 150 m2 på tomten, med en hög mur runtomkring och en blå välkomnande port. Innanför dörrarna förändras dock synen för trots all inspiration från landet i sig lever allt upp till europeisk standard, allt då för inte mer är 360 000 dirham (1 dirham ca 0,90 euro).

Vardagen
Huset i Spanien är fortfarande hemma och när Gudrun vill komma iväg njuter hon av vardagen i Zagora. Skulle det inte vara för att sjukvården är bättre i Spanien säger hon att hon skulle vilja bosätta sig i det roströda huset bland dadelpalmerna. I Zagora låter hon tiden gå, drickandes te på caféer och studerandes stadslivet. Hon hälsar på förbipasserande och många känner henne och stannar för en pratstund. Ofta blir hon inbjuden till bröllop och fester och hon har lärt sig kulturen; män och kvinnor firar separat. Som västerländsk gäst blir hon inbjuden till männens fest, även om hon vid enstaka tillfällen deltagit vid kvinnornas fest. Skillnaderna mellan män och kvinnor förklarar hon kan ses även under vardagar; dagtid umgås hon bara med män för då förväntas kvinnorna ta hand om hemmet. Det är först senare, kl. 18.00, som livet i staden förbyts och alla kvinnor träffas för att promenera tillsammans. När sedan solen går ned går alla går hem till sig, och Gudrun njuter av de lugna och tysta kvällarna.

Räds ej
Trots att hon oftast reser ensam är Gudrun aldrig rätt, det har hon aldrig varit under sina utlandsvistelser. Faktum är att hon känner sig tryggare i Marocko än hon gör i både Stockholm och på Costa del Sol. En anledning är att marockanerna tar väldigt hårt på samhällets regler varav en av dem pekar på att det är förbjuden för en man att vara med en kvinna han inte är gift med. Med en mycket nära manlig vän har hon till och med upprättat ett kontrakt hos turistpolisen i landet, som säger att de är vänner, inte för egen skull, utan för att han inte ska få problem med rättsväsendet.

Hjälper
Som bekant är tillgången på hjälpmedel av olika slag samt t ex kläder ofta bristfällig i dessa delar. Så för att bidra lite grann, till det samhälle som välkomnar henne öppenhjärtligt, samlar hon ofta in och fyller bilen med kläder, skor och glasögon när hon beger sig till sitt ökenhus. Artiklar som kommer behövande väl till hands.

Marocko?
Det som lockar Gudrun och det som gör att hon kommit att älska detta land på andra sidan Medelhavet är dess, som hon själv säger, skönhet, enkelheten att ge sig ut på utflykter till små orter och gästvänligheten, den goda maten, samt inte att förglömma den trygghet hon känner där.

Stort djurintresse
Gudrun har alltid tyckt mycket om djur, vilket många gånger i livet har präglat hennes vardag. Här är ett urplock, hon har:
• drivit en kennel i Stockholm
• arbetat som ormtjuserskan ”Flickan från Marrakech” på Gröna Lund i Stockholm
• arbetat som djurskötare av bl.a. lejon och elefanter på Cirkus Scott
• rest till Barcelona med en hund och papegoja som sällskap
• haft ett lejon som husdjur
• har en tik som precis har fått en valp (valpen var 9 veckor gammal när En Sueco träffade den).

I korthet
Efter en charterresa 1973 till Libanon beslutade hon sig att flytta dit. I Beirut drev hon en pub som blev stambar för personalen från den svenska och tyska ambassaden. Där träffade hon mannen som hon gifte sig med (separerade idag). När inbördeskriget bröt ut, hon såg bomberna falla över staden från sitt sovrumsfönster, beslutade hon sig för att lämna landet. Idag kan hon av säkerhetsskäl inte återvända på grund av sitt efternamn, hennes f.d. man arbetade inom regeringen när de träffades. Idag bor även han i Spanien.

I mitten av 2000-talet bodde Gudrun i Egypten under 2 år och 7 månader. Från Hurghada tog hon med sig möblerna som idag pryder hennes hem utanför Mijas Pueblo. Inredningen präglas av sniderier i guldfärger.

Gudrun tror på reinkarnation och att hon tidigare levt i ett arabiskt land. Redan som barn älskade hon att lyssna på arabisk musik på radio och när hon var i Luxor första gången kände hon igen sig.

Fem snabba:

Vad gör du helst när det regnar?
Fortsätter livet som vanligt med TV, Facebook, lunchar på svenska pensionärsföreningen.

Vad är din marockanska favoriträtt?
Vegetarisk couscous.

Senaste lästa bok?
Senast lästa bok är nog ”Gömda” av Liza Marklund. Jag ser mer film, speciellt libanesiska.

Vad får dig att njuta av livet?
Resor och djur.

Vad är en utmaning för dig?
Jag ser inga direkta utmaningar. Men någon annan skulle kanske se min resa till Marocko i oktober som en utmaning när jag kommer att köra över de snöklädda Atlasbergen helt själv.