Det är inte mycket som skrämmer mig men några av världen statsledare gör emellertid det. Putin är en av dem. Och honom har vi haft otaliga tillfällen att studera under det nyligen avslutade och helt sjukt dyra vinter-OS, som hölls i Rysslands varmaste stad på den ryska Rivieran. Man får verkligen leta länge om man ska hitta en plats i Ryssland där det inte snöar, men det lyckades. Kreativ visualisering kallade IOK själv valet av Sotji… Ja de må man säga. Under dagarna inför OS sprang stadens borgmästare runt och snackade om att han var strandidrottsentusiast och älskade det subtropiska klimatet. Kanske hade någon glömt att ge mannen hans piller…
Jaja, tillbaka till presidenten. Å ena sidan är Putin så otroligt fascinerande. Han är en sådan där som man skulle sitta och stirra på i bussen. Å andra sidan är han despotisk på ett hårresande lugnt sätt. Han är mannen med janusansiktet, trots att just hans ansikte har kommit att likna en halvglad smiley. Jag vet inte om det är botox eller kortison – kanske en kombination. ”Is he for real?” är en klockren fråga.
Å ena sidan visar han oss alla hur modern och fredlig han är (till och med de homosexuella fick en paus under vinterspelen), och hur han ville fortsätta att öppna upp mot västvärlden när han kom till makten efter fyllisen Jeltsin. Både Bush, Schröder, Berlusconi, Chirac och Blair var med i den begeistrade hejarklacken i Väst när Putin återvaldes 2004. Men, och det är nog janusansiktet som politikerna i Väst inte kan eller vill se, KGB-officeren förnekar det inte, om man ska tro en verklig kännare av det ryska samhället, journalisten Anna Politkovskaja. I själva verket verkar det som att hon kände till så mycket att hon dog av det. Jag kunde inte låta bli att sakna henne dagarna inför och under vinter-OS. Jag hade så gärna läst hennes Sotji-krönikor. Jaja, men det behövs inte jättestora studier i ryska samhällsförhållanden för att förstå att Putin å den andra sidan är symbolen för en nästan gränslös makt, arrogans och cynism. Efter Gorbatjovs perestrojka och glasnost hoppades många hårt pressade sovjetmedborgare på frihet och utveckling, men precis så blev det inte. I alla fall inte i Putins Ryssland vari befolkningen verkar ha tagit ett kollosalt steg tillbaka mot Stalintidens cyniska maktkoncentration, till omfattande mutor och korruption (nästan öppet i samband med OS) och till likvidering av politiska motståndare och kritiker som Politkovskaja. Det låter alldeles sovjetryskt, och man kan också dra många paralleller. När Rysslands nationalsång spelades i vardagsrummet med full surround sound under öppningsceremonin kröp kallakrigetkårar i alla fall längs min rygg. Hela den ryska kultureliten bar in fanan. Vi saknade i stort sett bara nyryska Gerard Depardieu och Edward Snowden. Båda spelar de bara små obetydliga roller i Putins maktspel mot Väst.
Borde vi inte ha bojkottat OS? Nej, men vi borde kanske ha tagit tydligare avstånd från det paradnummer för en enväldig rysk president som detta OS utvecklades till. Jag menar, vad ska en liten Svartahavetstad med 24 000 hotellrum till? Långt fler än det finns i Moskva. OS i London var storslaget, men kostade, sägs det, bara en tredjedel av priset för Sotji-spelen. Frosseri! Vart tog bärkraften i OS-sammanhang vägen?
Att Putin gav de homosexuella tre veckors ledighet förändrar inte det faktum att mannen är läskigt homofobisk och helt iskall inför demokrati och mänskliga rättigheter.
Och ja, jag anser också att vi ska ha varit något tydligare i vårt avståndstagande till hans arroganta metoder. Även om han säkerligen är helt likgiltig inför det.
Grattis till medaljerna Sverige!
