På andra sidan… Nytt år – ny kris?

Kommer du ihåg hur det var på Costa del Sol åren 2009, 2010 och 2011? Hjulen hade slutat snurra och kusten var glesbefolkade – hela året runt. Finanskrisen bröt ut hösten 2008 – och den drabbade oss alla, hårt. Till skillnad från under coronakrisen, som ju bröt ut drygt tio år senare, kunde man åtminstone resa som man ville. Många hade å andra sidan varken råd eller lust att resa, för det fanns inte mycket att hurra för under de åren. Det är just det sista – lusten – som jag nu är orolig för, att just den kommer att bli början på en ny kris. Vi har akut brist på vatten, och det kan suga lusten ur allt.

Tvivlar du på detta? Ställ du dig själv följande tre frågor:

Vem vill resa till Costa del Sol om man under sommarmånaderna inte kan ta ett bad när man vill, eller om man inte kan spola på toaletten efter sig, eller inte kan tvätta händerna efter att man varit på toaletten?

Vilken byggherre startar nya byggprojekt om man inte är garanterad den mängd vatten som ett byggprojekt kräver?

Vilket industriföretag kan upprätthålla en fullskalig produktion när det råder strikta vattenrestriktioner?

Torkan har redan torrlagt stora delar av jordbruket. Tyvärr kan den även komma att snabbt torrlägga lika stora delar av vår turism, konstruktion och industri.

Tyvärr fungerar vi människor ofta så att vi först förstår hur allvarlig en situation är när det verkligen gör ont. Detta gäller i allra högsta grad våra spanska grannar. För knappt 30 år sedan drabbades Costa del Sol och Andalusien av torka efter tre år utan någon betydande nederbörd – precis som nu. Då hade man gott och väl en lösning, och sedan dess har man också varit väl medveten om att torkan mycket väl skulle återvända. Men ingen av de fyra personer som sedan dess har suttit på presidentposten i Junta de Andalucía har tagit sig i kragen och investerat i de nödvändiga avsaltningsanläggningarna, som det i dag råder akut brist på i hela Andalusien. Det uppskattas ta inte mindre än tre år att installera dessa anläggningar. Det är också därför som jag oroar mig för att vi står inför tre nya krisår – precis som under finanskrisen.

Det är helt okej att man nu börjar installerar små mobila avsaltningsanläggningar på olika platser i Málagaprovinsen och förbereder sig på att transportera hit vatten i sommar med hjälp av tankfartyg. Men det här är ”brandkårsutryckningar” som bara ger oss 20, 30… kanske 40 procent av det vatten som vi faktiskt har behov av. Det är också bra att vattenbolagen på kusten nu arbetar för fullt med att reparera och byta ut läckande vattenledningar för att förhindra förlust av de dyrbara dropparna. Likadant börjar de nu också att installera system så att avloppsvatten från hushåll, institutioner och industri ska kunna återvinnas. Det är bra och ambitiösa projekt. Men det är också långsiktiga projekt. Vattenbolaget Emasa har satt en tidsram på fem år.

Nu frågar jag mig själv ytterligare en gång, även om jag gott och väl vet att jag inte får svar: Varför började de inte detta arbete för redan 10–20 år sedan? Både när det gäller installation av avsaltningsanläggningar, avloppssystem och byte av läckande rör?

Man har inte gjort någonting alls och nu är det helt och hållet vårt problem – och bara vårt problem. Torkan har drabbat Andalusien, Extremadura och (konstigt nog) Katalonien. Till skillnad från finans- och coronakrisen orsakar inte vår torka huvudvärk i EU. Därför kommer varken någon europeisk centralbank att rädda oss ekonomiskt eller ett internationellt läkemedelsföretag med ett nytt mirakelvaccin. Det finns inga ”stormakter” som tänker på oss den här gången. Vi kan bara be till den största av dem alla att skicka oss mycket regn.

Det har hänt förr och nu har vi verkligen behov av att det händer igen. Annars kommer vattnet att ta slut helt till mars. Då handlar det inte längre om att stänga av vattnet, för då kommer det inte längre att finnas något vatten att stänga av. I slutet av mars ställer vi fram klockan en timme. Jag hoppas att det blir fram mot en fin sommartid och inte en fruktansvärd kristid.