Det händer mycket och ingenting in om den spanska politiken på en och samma gång. Men efter flera månaders förhalningar och gräl om det katalanska självständighetsvalet, socialistpartiets partiledarval och avsaknaden av en budget kan våren bli tiden när den tickande bomben, som länge lurat under spansk politik, sprängs.
De spänner musklerna och menar på fullt allvar att katalanerna ska till valurnorna igen senast i september. Och denna gång ska de valet avgöra om Katalonien ska förbli en spansk region eller om de ska frigöra sig och bilda en ny nation. Det är stora ord från den katalanska regionalregeringen, som leds av separatistpartiet. Men det ses samtidigt stora armrörelser från en grupp män som gärna vill vara stora men som i verkligheten har en tendens att gömma sig i ett hål, liksom möss.
De rebelliska rödstrumporna
Artur Mas avgick inte självmant utan blev nedtvingad i ett mushål. Vad som är bäst, ja, det kan man diskutera.
Artur Mas är ett utmärkt exempel på det politiska klimatet i Katalonien. Han stod i spetsen för partiet Convergéncia (som nu har bytt namn till Partido Demócrata), som tillsammans med ERC (Esquerra Republicana Catalunya) satsade mycket på att nå absolut majoritet i det senaste regionalvalet. Men det lyckades inte. De sista mandaten skulle nämligen hämtas hos partiet CUP, ett parti av en mycket okonventionell storlek, som kallar sig antikapitalistiskt och leds, i första hand, av en grupp livliga, rebelliska kvinnor som inte tar illa upp över att kallas rödstrumpor. Och CUP stöttar mer än gärna en nationalistisk regionalregering men de ger inte sitt stöd till Artur Mas, som har flera fall med olagligt finansierande av sitt parti mot sig. Så till slut tvingades lille Artur ge sig inför de starka kvinnorna för att på så sätt, på det yttersta mandatet, säkra ”sin” regering och undvika ett nyval.
Ny president för det katalanska parlamentet, och därmed frontfigur i kampen för katalansk självständighet, har i stället blivit Carles Puigdemont. Han följer i sin föregångares fotspår, men så överraskade han alla när han förra månaden lät meddela att han tänker dra sig tillbaka från politiken i samma ögonblick som han lyckats genomföra sitt självständighetsval.
Om det är det pågående rättsfallet mot Artur Mas, för brott mot grundlagen genom att utlysa det halvdana självständighetsvalet 2016, som skrämmer honom, eller om det är de allt hetare omständigheterna i parlamentet, som har fått honom att tappa modet, det får vara osagt. Men saken är att han redan har en fot i mushålet.
Frågan är nu om det kommer att finnas plats för honom, för ledaren för ERC, Oriol Junqueras, tycks också redan ha bokat sin plats i mushålet. Under den pågående rättegången mot Artur Mas har det nämligen framkommit att Junqueras, som alltid hört till dem som hörs mest i självständighetskampen, aldrig skrivit under de dokument som regionalregeringen utformade inför det ”självständighetsval” som hölls 2015, och som stred mot grundlagen. Junqueras är fysiskt stor – men visar sig också vara en stor mus.
Det splittrade folket
Inga fler män eller möss i detta stycke. Faktum är att katalanerna står splittrade i två stora grupper gällande frågan om deras tillhörighet.
De nationalistiska partierna, med stöd från CUP, sitter på 72 av 135 platser i det katalanska parlamentet – alltså en pytteliten majoritet. Skulle man däremot basera det senaste regionalvalet på röster i stället för på mandat röstade 51 procent av katalanerna på de vanliga, nationella partierna, som vill se ett enat Spanien.
En objektiv titt i historieböckerna gör det förståeligt att många katalaner känner sig lite annorlunda jämfört med andra spanjorer. Det samma kan sägas om baskerna och galicierna. Men lika objektivt kan man fråga om lösningen är självständighet. Lägger vi till en smula förnuft till objektiviteten kan man bara le lite vid tanken på hur de tre nationalistiska partierna skulle lyckas få en (hypotetisk) ny katalansk stat att fungera.
Partido Demócrata är mycket liberalkonservativt. ERC är socialistiskt. Lägger vi också till en grupp rödstrumpor från CUP får vi onekligen en underlig blandning. Eller kanske en ny tickande bomb, om man så vill.
Den stora kvinnan
Krut finns det även en del av i det stundande valet kring partiledarposten hos PSOE. Pedro Sánchez har nämligen anmält sin kandidatur officiellt och skulle han vinna är det den ”gamla” partiledaren som återvänder.
Man kan tycka att det skulle vara lite tragikomiskt om Pedro Sánchez skulle komma till makten en gång till efter att han var stod bakom PSOE:s genom historien två sämsta val, det var år 2015 och 2016. Men han tror på sina åsikter – och står för dem. Och det gillas i så många kretsar att Pedro Sánchez verkligen kan ha chans att vinna partiledarvalet.
Detta vet det tillfälliga verkställande utskottet, som har starkt stöd av partiets gamla tunga gossar, utmärkt. Och de ryser vid blotta tanken på att han skulle återvända, för om partiet ska resas igen krävs det andra ljud i skällan.
Och förändringen heter Susana Díaz. Hon är ung, kvinna och inte har någonting i bagaget. Dessutom utstrålar hon hopp, precis som partiet behöver. Hon har också lyckats hålla ihop sitt PSOE i Andalusien under en tid då hälften av de äldre i ledningen sitter i domstolsförhör anklagade för bedrägeri med offentliga medel.
Och visst är det så att hon är bra material när det kommer till ”politisk kompromiss” efter att hon förra året behövde hjälp med att komma till makten i Sevilla. Men det är också det enda som hon har levererat. Absolut det enda. För efter snart fyra år på tronen är Andalusien fortfarande ett bottenlag i den spanska division 3 när samtalen kommer in på arbetslöshet, produktivitet samt bidrag till statskassan.
Ska hon vidare har hon behov av en bra valkampanj. Och kanske också lite tur. Och spetsa öronen: medvind får hon från den tillfälliga ledningen och de gamla partibaronerna, som vänligt bett Patxi López presentera sin kandidatur.
Efter tre katastrofval i rad och en halvering av rösterna på under tio år, är en stilig gråhårig herre, bara några år från pension, helt klart inte det som kan ge de revanschhungriga PSOE-medlemmarna hopp om att återvinna den svunna storheten. Någonting som både Patxi López och partiledningen vet. Men samtidigt vet de också att han kan få de 10-15 procenten av rösterna från dem som fortfarande har svårt att se en kvinna kliva upp som partiledare, och som annars skulle rösta på Pedro Sánchez, om han skulle vara det enda alternativet. Det vet även att López kan locka röster från Sánchez i Baskien, där han ju tidigare var mycket populär president för regionalregeringen.
När rösterna senare räknas är det kandidaten med flest röster som vinner. Man kan inte ingå i en koalition. Den vägen runt får Susana Díaz den hjälpande hand som kan komma att visa sig vara avgörande. Och som tack för hjälpen får Patxi López naturligtvis en bra plats i det nya PSOE.
Tiderna är nya men väntjänster lever fortfarande.
Landet utan statsbudget
Medan katalanerna slåss för deras självständighetsval och socialistpartiet kämpar för att komma tillbaka jobbar statsminister Rajoy vidare på att få statsbudgeten för 2017 godkänd.
Det låter som ett billigt aprilskämt men faktum är att Spanien fortfarande den 1 april inte har någon statsbudget.
Partido Popular och stödpartiet Ciudadanos har för länge sedan kommit överens om hur siffrorna för året ska se ut men det duger bara inte till så mycket när man har ett passivt socialistparti som inte kan eller vill ta beslut om någonting alls. Det är nämligen så att utan PSOE kommer inte PP och Ciudadanos någonstans, och hos Podemos finns det ingen som helst att hjälp hämta.
Men så låter det som ett ännu större skämt när man säger att Spanien inte behöver någon ny statsbudget. Men inte heller det är ett skämt. Man fortsätter bara på förra årets budget, alltså med budgetsiffror från 2015, för förra året hade vi bara en tillfällig regering, efter som det var (ny)val.
Men går det så går det och storebror EU har bara en klapp på axeln och vänliga ”very good, amigo”-kommentarer att ge till den spanska ekonomiministern när de springer på varandra i Bryssel. Så länge som Spanien växer mellan två till tre procent om året, samtidig som arbetslösheten minskar med en procentenhet eller två samt att landet bara befinner sig ett stenkast ifrån att reducera budgetunderskottet till de av EU bestämda tre procenten, så är alla glada.
Från Bryssel skickas inga bomber söder ut i år. Men inom landets gränser kan det nog förväntas att det sprängs några stycken.