I senaste numret av En Sueco berättade jag om de första 40 km av den nya långdistansvandringsleden GR 242 från Periana till Maro. I detta nummer fortsätter vi med de sista 40 km som tar oss med från Salares till Maro. Denna sista del av leden är utan tvekan den vackraste, så det är någonting att se fram emot.
Eftersom vi gör denna vandring i två delar börjar vi med att köra dit i två bilar, den ena parkerar vi Canillas de Albaida varefter vi tillsammans kör i den andra till Salares, där vi parkerar nedanför byn.
Vandringen börjar vid den kända och mycket vackra arabiska bro som man kommer till när man går upp i byn och vidare till springbrunnen, som ligger precis nedanför kyrkan med den mycket vackra arabiska minareten som torn. Här ser vi en skylt som visar mot ”Puente”. Bron är vacker och ligger mitt i apelsinplantagen. När vi har passerat den ser vi en GR 242 skylt som pekar mot Canillas samt visar att det är 8 km dit. Det är ju ”lätt som en plätt” så oförtröttade ger vi oss iväg längst stigen som leder österut och upp mot passagen som skiljer Salares från Canillas.
Här är det lätt att gå för vi behöver bara hålla utkik efter de röd/vita markeringarna. Först går stigen åt höger, därefter svänger den lite åt vänster och så kommer vi till en stor gårdsruin. Bakom denna ruin kommer vi sedan upp på en bred grusväg som går lite uppåt. Efter en liten stund kommer vi sedan upp på en slags sadel som ligger mellan byarna och här ska vi gå över och sedan lite tillbaka västerut och ser vi en skylt som visar vägen till Canillas. Just nu befinner vi oss Fogarate, en lite byggd med fina villor.
Vi fortsätter och nu går det utför ned mot Canillas och eftersom denna vandring är ganska kort så kan vi inte klaga över ömma ben. Däremot finns det många anledningar till ömmande ben efter vandringens nästa etapp. Denna nästa del är nog vandringens vackraste, men den är tämligen lång. Om man följer anvisningarna från vandringsledens webbsida, www.gr242.wordpress.com, ska man gå från Canillas de Albaida till Frigiliana i ett sträck, men trots att sidan säger att vandringen är 24,9 km lång är vi övertygade om att det är över 30 km. Då denna del av vandringen även kräver att man övervinner en del höjdmeter vill jag gärna träffa den person som klarar av denna etapp på en dag. Det må vara en maratonlöpare eller en sherpa.
Hur det än är så kör Erik oss till Cómpeta när vi ska ta oss an denna etapp. Väl framme släpper han av oss vid fotbollsplanen som ligger högst upp i Cómpeta och härifrån följer vi bara skyltarna som visar vägen till Campo de fútbol som man ser precis innan man kör ned till staden. Framför fotbollsplanen finns det en stig och det är den vi ska följa. Stigen börjar med att svänga till höger upp till planens mur och så snart vi är uppe ser vi GR 242 markeringarna.
Nu går det inte att gå fel för vi ska bara följa markeringarna. Den första biten går det ganska brant uppför så det tar oss drygt en timme att gå de 2 km men därefter kommer vi upp på en bergskam varifrån utsikten sagolik. Vi kan se hela horisonten i 360 grader; kusten i söder med Afrikas Rifberg i fjärran, berget Maroma som är pudrat med snö i nordväst, Sierra de las Nieves i sydväst och de pyramidformade berget Lucero i öster. Det är nog något av det vackraste jag någonsin har sett i Spanien.
Nu följer vi bergskammen mot öster, gör en liten vändning bakom en kulle och kommer ut på den södra sidan. Här svänger stigen till höger och bland alla stigar jag gått får denna fem utav fem möjliga stjärnor. Det är en smal och fin stig och utsikten är alldeles fantastik, särskilt mot Lucero och bergen runt omkring. Och nej, det finns överhuvudtaget ingen orsak till att resa till Nepal eller andra exotiska platser för att uppleva dramatisk och vacker natur. Jag ger min högra sko på att det inte blir vackrare än så här någonstans i hela världen.
I detta paradisiska landskap vandrar vi i drygt en timme. Stigen leder förbi åtskilliga gårdsruiner – bl.a. en stor med en era (loge) men trots skönheten funderar vi över vad som har fått människor att bosätta sig på dessa avlägsna platser. Hur fick de tag på livets förnödenheter? Säkert med hjälp av mulor och åsnor gissar jag, men i alla fall.
Vid en tidspunkt kommer vi till en plats där det står en stolpe med en pil som pekar ned mot höger. Den ska man INTE följa, och till råga på allt finns det ingen GR 242 markering här. Så här långt har skyltningen varit oklanderlig men här brister den verkligen. Här ska man alltså fortsätta rakt fram och det finns ett uppbyggt stenrös på vänster sida av stigen som säkerligen är där för att visa att man ska gå rakt fram. Härefter går det lite uppåt igen men sedan går det nedåt och så kommer vi ut på den långa grusvägen som leder från Frigiliana, via Acebuchal (den övergivna byn lite väster om Frigiliana) och via Casa de la Mina (ett ruralt hotell), till Cómpeta. Denna grusväg, som man även kan köra på, svänger både till höger och vänster och är väldigt lång. Vi kommer ned till vägen precis vid Cortijo del Daire och nu känns det lite som en ökenvandring, för varje gång vi tror att vägen tar slut svänger den ännu och gång varefter den fortsätter och fortsätter. Efter en dryg timmes tid kommer vi så till Puerto Peaz Blanca där vägen delar sig i tre. Vi ska ta den i mitten, som leder till Frigiliana. Nu går det brant nedåt och snart passerar vi ruinen efter Venta Cebollero, som ligger i en liten smal dal. Efter detta går det återigen lite uppåt och efter ca 400 m leder vår stig, nu fint markerat, till höger, mot Acebuchal. Stigen går i en lite flodbädd och är mycket intressant.
När vi kommer till Acebuchal, där vi blir hämtade, är vi trötta och vi får konstatera att vi har spenderat lite mer än sex timmar på de 16 km som det är från Cómpetas fotbollsplan till Acebuchal. Det ska nämnas att det, trots att vi gick leden i januari, var megavarmt, så svettiga, törstiga och med ömmande ben kommer vi till Acebuchal och vi är mer än glada över att vi inte behöver gå de sista 6-7 km ned till Frigiliana.
Nu krävs det ett par dagars vila innan vi ger oss ut på vandringens sista etapp, den från Frigiliana till Maro.
Även denna etapp är väldigt vacker men återigen, det är en massa höjdmeter att övervinna, så man bör vara i ganska god form för att gå de 15 km. Vi parkerar en bil vid grottorna i Maro och kör till Frigiliana. Vandringen börjar precis nedanför El Ingenio där vi ser en GR 242 skylt som visar att det är 14,6 km till Nerja. Det stämmer inte och istället borde det stå Maro, för det är där GR 242 slutar – inte i Nerja.
Vi börjar med att gå längst den vilda stigen längst den karga sluttningen lite öster om byn. Precis till vänster om huset Los Tajos går stigen in och den ska vi bara följa (men man bör ha nerverna i ordning) tills man kommer ned i botten av Higueróndalen. Om man känner att det är lite för utmanande kan man istället följa cementvägen ned till botten av dalen och sedan gå till vänster och upp längst med floden. Det är skyltat mot Fuente del Esparto och det är inte svårt att hitta.
Nu går det uppåt igen och det är 250 höjdmeter som ska övervinnas så det är ingen söndagspromenad. Tillslut kommer vi upp till kammen mellan floderna Higuerón och Chillar. Här är det helt öde, vi ser endast träd och makí, torra vattendrag och ett par boskap. Stigen är fantastisk där den slingrar sig fram längst bergets konturer. I fjärran ser vi ned till Nerja och det är sällan jag upplevt någonting mer orört och vackert. Stigen går både upp och ned så den är inte helt enkelt att gå. Efter en uppförsbacke kommer vi till passet där stigen går ned till Chillarfloden. Nu går det brant nedåt i ca en halv timmes tid innan vi kommer till Chillarfloden, som har fått utmärkelsen som världens vackraste flod en gång i tiden. Och den är vacker där den ligger mellan de branta bergssidorna, omgiven av den vackraste och mest orörda naturen. Floden brusar fram men som tur är finns det några ”stegstenar” utlagda så att vi kan komma över torrskodda. Väl över njuter vi av en vila och vår medhavda matsäck i denna paradisiska idyll.
Nu är det dags att övervinna nästa stora stigning upp längst bergssidan från Chillardalen och upp mot Marodalen. Det är en mycket brant stigning och det tar oss hela 50 minuter att komma upp. Phuu. Väl uppe går vi muntert till passet mellan Chillarfloden och Marofloden, vilket även kallas Barranco de la Coladilla. Nu går vi lugnt nedåt på en cementerad väg. Vid ett tillfälle svänger stigen av till höger och här är kommer det en sträcka med mycket ojämnt underlag tills vi når ned till flodbädden. Härifrån går en stig upp till picnic-platsen El Pinarillo och nu har vi som tur är övervunnit dagens sista höjdmeter. Och det blev också omkring 950 höjdmeter på en dag, och det är inte så lite det.
Från El Pinarillo följer vi bara grusvägen, som går att köra på, ned till parkeringsplatsen vid grottorna i Maro. De sista fem km tar bara en timme att gå och det går jämnt nedåt och vi kan riktigt sträcka ut.
Totalt har denna vandring tagit oss lite mer än sex timmar och själva anser vi oss vara väl förtjänta av en fika uppe i grottornas cafeteria. Hurra, nu har vi gått GR 242. Det är en mycket vacker vandring som förtjänar att bli känd över hela landet.
