La Cascada de los Bolos – en vild och oförglömlig utflykt upp till floden Dúrcals vattenfall

Denna vackra vandring måste vara den bäst bevarade hemligheten i området, för kommunen Dúrcal (30 km söder om Granada) har inte gjort någon som helst ansträngning för att sätta upp skyltar eller berätta om vandringen på deras webbplats. Varför är det så månntro? Själv gissar jag att leden är så vild och potentiellt farlig att ingen offentlig myndighet skulle rekommendera den, av rädsla för ersättningskrav vid olyckor. Själv hörde jag talas om vandringen via listiga omvägar, och det krävdes också lite detektivarbete för att hitta starten.

Vandringen upp till vattenfallet är totalt 10 km – fram och tillbaka, och det är nästan inga höjdmeter alls att tala om. Mer exakt handlar det om cirka 150 höjdmeter, men dem märker man knappt av. Leden utgörs först av en helt oskyldig grusväg, som leder fram längs med en stängd vattenkanal. Därefter fortsätter man på en smal kant längs en nu öppen vattenkanalen och på ett ställe måste man klämma sig igenom en smal korridor, och därefter kommer man ner i själva floden, och så får man gå i vatten de återstående cirka 2,5 km. Här finns det gott om stenar som man måste ta sig över och det är en utmaning, för även om vi är här i mitten av september, så finns det mycket vatten som forsar ner. Därför kan det vara svårt att få ordentligt fotfäste, så se för guds skull till att ha med gåstavar. Den här vandringen är förbjuden för barn under 7 år och små hundar, säger jag. När vi är här ser vi flera gråtande barn som är rädda för det forsande vattnet och små hundar som står helt förtvivlade i vattenmassorna. Större hundar och större barn å andra sidan älskar det.

Med det sagt, detta är en fantastisk vandring som passar bra att planera till sommaren, då man ju går i vatten hälften av sträckan och därmed får skön svalka. Man kan gå nere i botten av en ravin, och hela landskapet är oändligt vackert. Med en rast för lite medhavd matsäck tar hela vandringen cirka 4 timmar. Kom ihåg din matsäck och vatten. Se till att ha skor som sitter ordentligt på foten, som t ex gympaskor eller sneakers. Det är omöjligt att gå i flip-flops och liknande lösa sandaler.

Vandringen börjar på parkeringsplatsen som tillhör skolan “El instituto de Enseñanza Secundaria del Valle de Lecrín”. Adressen är: Camino de las Arenillas s/n 18.650 Dúrcal (Granada), så är det lättare att mata in de uppgifterna i sin GPS. Infarten till skolan är från den gamla huvudvägen N323a.

Vi gör denna utflykt en lördag, och det är ganska mycket folk, men det är bara bra, för då finns det människor som man kan fråga, och som man även kan be om hjälp, om man skulle behöva det. Alla vi möter är trevliga och vänliga. Väljer man att ge sig ut på den här utflykten en vardag kommer man förmodligen att stöta på färre homosapiens.

Från skolans parkeringsplats går man ner längs asfaltvägen, förbi skolan och direkt därefter, vid en brun port (med orden: por favor no aparcar) på en gul vägg, svänger man av från asfalten och går ner utmed en mur på en grusväg. När muren slutar svänger man till höger, och så går man nu på en fin, bred grusväg. Rakt fram, i fjärran, kan man se en ravin öppna sig, och det är dit man ska. Längst ner till vänster ser man botten av dalen, och den når långsamt upp till samma nivå som stigen.

Vid en tidpunkt slutar vår stig och nu måste vi gå ner i en liten ravin längs någon slags trappa, för att därefter direkt ta oss upp för en liten backe på den andra sidan av den smala ravinen. När vi är uppe börjar svårigheterna på allvar, för nu måste vi gå ut på en smal betongkant som avgränsar vattenkanalen. Till att börja med är den mycket smalt och i alla fall jag känner tvivel att gå här, men man kan stötta sig mot väggen på andra sidan. Tycker man att det är för vilt, kan man utan problem gå ner i vattenkanalen direkt och gå där i stället. Där är det säkert att gå, och man kommer i alla fall att bli våt om fötterna förr eller senare.

Sedan kommer vi fram till en smal korridor som vi måste klämma oss igenom. Här är det inte bra att ha för stort omfång, för då fastnar man!

Inom kort slutar vattenkanalen och vi kommer till en slags sluss, där flodens vatten förs in i kanalen. Därefter sker vandringen i botten av själva floden, och runt omkring oss är det för det mesta branta bergssidor. Då och då stöter vi på strandsatta damer som ser ut att ha gett upp hoppet och sitter och väntar på att övriga familjemedlemmar eller deras grupp kommer tillbaka.

Själv går jag med två yngre personer som hjälper mig upp på de svåraste ställena, och utan dem skulle det inte gå. Detta är inte en utflykt som man går själv.

På ett ställe är det ett mycket högt klipparti med forsande vatten, och jag har ingen aning om hur jag ska lyckas ta mig upp, och jag är nästan på väg att kasta in handduken, men jag får hjälp upp, och väl uppe är det mer eller mindre bara 15–20 minuter upp till vattenfallet. Det är här som leden slutar, eftersom vattenfallet är omöjligt att forcera. Här rusar nämligen vattenmassorna obehindrat 5–6 meter lodrätt ner. Och nu är man ärligt talat glad för att man kan vända om. En del yngre människor passar på att ta iskalla duschar under vattenfallet, och stämningen är i allmänhet mycket munter.

Det finns ingenstans att sitta ner vid vattenfallet, men lite längre ner hittar vi en bra plats, och där äter vi vår matsäck, för nu är vi verkligen hungriga. Underhållningsvärdet här är högt, för här går det hela tiden förbi människor och det är roligt att observera dem.

Och så återstår bara att gå tillbaka, nerför floden. Nu går det lite fortare eftersom vi går medströms, men det är ändå inte lätt. Vid ett tillfälle halkar jag och slår i huvudet i en hal sten, men jag klarar mig tack och lov utan några större men – en bula är allt det blir. Frågan är om en 73-åring verkligen ska göra den här vandringen, men jag är något av en åldersförnekare, så jag gjorde det. En av männen som vi har haft sällskap med kom fram till mig när vi nådde vattenfallet, klappade mig på axeln och sa: ”campeona” (hjältinna), så det var jag stolt över.

Nu ska det sägas: jag frånsäger mig allt ansvar för skador och olyckor som kan uppstå under utflykten. Denna utflykt gör man, som allt annat, på egen risk, och det är inte en ofarlig vandring. Ge dig aldrig ut på denna vandring när det regnar. Ja, ja…