La Tamborrada de San Sebastián: Den baskiska trumfestivalen

 

Dånet av trummor börjar på Plaza de Constitución, samtidigt som stadens flagga hissas på torget. Tamborradan (trumkompaniet) som har äran att inleda festivalen med Marcha de San Sebastián, stadens egen marsch, är kockföreningen kallad Gaztelubide. Därefter vandrar uppåt 125 tamborradas, med så många som 14 000 trumslagare, genom stadens gator och torg, ofta ackompanjerade av brassorkestrar. Paraddeltagarna är indelade i två grupper. Den första gruppen, klädd i färgstarka paraduniformer, är trumslagarna, som spelar på tamborradas, dvs. trummor, och den andra gruppen spelar på trätunnor, ofta kockklädda, och så ses även fanbärare, soldater och andra festklädda.

 

Vari La Tamborrada i San Sebastián har sina rötter har suddats ut av tidens gång men det finns olika sägner kring detta. En del hävdar att paradernas upphov finns att finna redan i slutet av 1590-talet då pesten härjade i staden. Under den tiden ska stadsborna ha gått i processioner längs stadens gator med en relik, som någon gång under historiens gång har försvunnit, av Sankt Sebastian, som ju var skyddshelgonet mot sjukdomen. Men även om det på den tiden fördes processioner genom staden, vilket kan förklara att det på 1800-talet hölls karnevaler – med utklädda människor, på stadens gator och torg för att hylla stadens beskyddare, är det fortfarande en gåta vari trummandet har rötter.

 

En annan version, som skulle kunna förklara trummandet, är den som berättar om att festivalen har sina rötter, också i 1800-talet, då Napoleons franska soldater marscherade, ofta trummandes, genom staden. Denna sägen menar att La Tamborradan började vid en av stadens då bara två brunnar, dit kvinnorna gick varje morgon för att hämta vatten i träkärl, som såg ut som små tunnor. Kvinnorna och de andra invånarna i staden ska helt enkelt ha blivit så trötta på de franska soldaterna att de började förlöjliga dem. Stadsborna tog alltså vad de hade att tillgå, vilket i många fall resulterade i att de trummade på sina vattentunnor med slevar eller knivar.

 

Den sista versionen skulle också förklara varför dagens trumslagare också är klädda som de är – kvinnorna i traditionell dräkt, en del av männen som kockar och andra som fanbärare samt soldater. De sistnämna med uniformer som utan tvekan för tankarna till Napoleon.

 

Dagens trumfestival, oavsett vad den bottnar i, fortsätter till midnatt den 20 januari, då den avslutas med en hejdundrande final där den började ett helt dygn tidigare, på Plaza de la Constitución. Och det sista spelade stycket är också det samma som denna festivitas började med, nämligen Marcha de San Sebastián, framfört av hantverkarnas trumkompani, som är den äldsta sammanslutningen i staden och som också organiserade den första trumfestivitas som liknar dagens redan år 1870. Samtidigt som sista sången spelas firas stadens flagga ned och tillslut, kan stadens invånare få ro till en välbehövlig tyst natts sömn.

 

Även om La Tamborrada i San Sebastián är den största i sitt slag i landet hålls liknande festivitas i andra ständer; bland annat i: Azpeitia samma dag som i San Sebastián, dvs. 20 januari), Eibar i juni och i vissa städer i Aragonien och Kastilien-La Mancha vid påsk.

 

Fest även för barnen
Självklart har barnen sin självklara plats även under denna fest, som i de mesta i Spanien. Under förmiddagen den 20 januari deltar ca 5 000 barn sin egen parad, som börjar i parken Jardines de Alderdi Eder, varifrån de sedan spatserar i takt längs huvudgatorna i den baskiska staden.

 

Marcha de San Sebastián
Sångernas texter är allt som oftast på baskiska, som den viktigaste Marcha de San Sebastián (San Sebastiáns marsch) och fritt översatt lyder de första raderna såhär:
Vi är här! Vi också! Alltid muntra, alltid glada! Sebastián höjs till himlen. Den enda San Sebastián i världen. Detta är helgonet och staden. Vi ser vår San Sebastián!