När ens käraste dör

Saknaden försvinner aldrig men Birgit har lärt sig att fortsätta, ensam.

 

Birgit och Paul levde ett mycket socialt liv på en släktgård. Huset var alltid fullt, inte bara med parets tre döttrar utan även med vänner och bekanta, ungdomar, fosterbarn och vid flera tillfällen invandrare. Huset, liksom det sociala livet, krävde mycket tid, men berikade livet för Birgit och Paul.

 

Med åren började Birgit och Paul tala om att en dag ”trappa ned” och bara vara med varandra. När pensionen närmade sig blev tanken allt mer lockande. Julen 2008 berättade de för barnen att de var sista julen på Småkulla Gård. Birgit och Paul skulle förverkliga sin dröm – att bo vinterhalvåret i Fuengirola och sommarhalvåret på en camping i Sverige. Några dagar senare var Birgit inne i en bokhandel där hon såg en citattavla som hon tyckte representerade parets nya väg i livet. Hon köpte den, gjorde ett fint paket och gav den till Paul. Citatet löd: ”Nu ska vi åldras tillsammans”.

 

”Vi var så glada. Vi hade lämnat gården och kom till Fuengirola, där vi tidigare spenderat några månade varje vinter. Äntligen började ett nytt äventyr. Vi skulle återigen njuta av Spaniens varma vintrar”, minns Birgit. Det blev ett år och tre veckor. Sedan ramlade Paul – han skulle bara slänga soporna. Paret åkte ambulans till sjukhuset där det konstaterades att Paul hade brutit flera ryggkotor. Dock bedömdes skadorna vara av sådan grad att Birgit skulle klara av att vårda Paul i hemmet tills han blev frisk.

 

”I fem månader hjälpte jag honom, fick testa mig fram och lära mig vara inte bara fru utan även sköterska”, säger Birgit. All trodde att Paul skulle klara sig och livet fortsatte. Vänner besökte paret och hjälpte till, de till och med anordnade en fest hos dem så att Paul kunde vara med, där han låg i sin sängs som flyttats ut i vardagsrummet.

 

Fem månader efter olyckan kunde Birgit och Paul, tillsammans med en sjuksköterska, äntligen resa tillbaka till Sverige, där han opererades på Sahlgrenska. Men Paul blev sämre och dagen före mors dag somnade Paul in. Det blev första gången som familjen firade mors dag tillsammans utan Paul. Av döttrarna fick Birgit ett foto på sig själv och Paul, där de kramades. Och så tände de ett ljus.

 

Under tre veckor efter Pauls död bodde Birgit hos en av döttrarna. Därefter åkte hon till husvagnen på campingen. Det var första gången hon var i husvagnen ensam den sommaren – hemmet som de lämnat tillsammans. Där ville hon inte bo. I stället hyrde hon en stuga vari hon bodde fyra månader, lät tiden gå. Dagarna, varenda sekund, fylldes av saknad, sorg och chock över att Paul inte längre fanns hos henne.

 

Jag tror på en Gud som är helig och varm,  som ger kämparglöd och identitet. En helande Gud som gör trasigt till helt,  som stärker min medvetenhet. Jag tror på en Gud som gråter med mig,  som gråter så allting blir gråt. En tröstande Gud som kan trösta likt den,  som väntar tills gråten gått åt. Jag tror på en Gud som bor inom mig,  och som bor i allt utanför. En skrattande Gud som vill skratta med mig,  som lever med mig när jag dör.   (Psalm 766 ur Psalmboken, såsom Gud är för Birgit.)

Efter Pauls död har Birgit inte bara upplevt att världen runtomkring henne förändrats utan även hon själv. Handlingar i all välmening kan smärta, som när hon en dag fick en bok med titeln Den efterlämnade. Bara titeln kändes svår. Och hon frågade sig själv om man blir en annan sorts människa efteråt? En annan gång fick hon tips om att umgås med andra ensamma människor. Men det var inte vad Birgit önskade. Hon ville vårda sin egen sorg och saknad, samt umgås med alla sorters människor, vilket hon alltid gjort.

 

”Tankarna vandrar kring sorg samt smärta och jag frågar mig själv varför jag upplever saker som jag gör och varför människor säger vissa saker. Jag vet att de menar väl när de säger att Paul nu finns i Guds himmel, för så tror jag att det är, men jag vill ha honom här hos mig – som vi hade tänkt oss att leva. Det sägs att tiden läker alla sår – men jag vill inte det, inte ännu!”, säger Birgit.

 

Utanför fönstret fortsätter vardagen. Ett tåg hörs köra förbi. Birgit tittar upp från sina händer som blicken vilat på en stund och säger: ”Sorg är ett arbete, med olika faser, man tar ett steg i taget. Och den tar tid innan den går över, det förstår jag nu, men saknaden finns alltid kvar.” Hon minns en söndag när hon inte orkade gå till kyrkan, för att hon inte orkade träffa någon. Då öppnade hon en diktbok och läste någonting som kommit att leda henne framåt: ”Du kan inte bestämma hur du ska dö och inte heller när du ska dör. Men du kan försöka bestämma hur du ska leva, just nu.”

 

Birgit har lärt sig leva ett nytt liv, som ensam, ett liv efter Paul. I det ingår att klara av en del praktiska saker som Paul brukade ordna. Finna lösningar när någonting går sönder eller inte fungerar. Saker som tagits för givet har blivit annorlunda. Nu sätter hon sig till bords ensam, vaknar och planerar dagen ensam, somnar ensam, utan varken en kram eller Pauls andetag intill sig.

 

Birgit funderar: ”Vi bygger upp vårt liv, försöker att leva bra, äta bra, arbeta så att vi kan leva som vi vill, kanske äktenskap och barn, i gemenskap – en slags byggnadsställning. Men med tiden försvinner bit för bit. Det som blir kvar är en person vars identitet också förändras. Vad blir då kvar? Jag är priviligerad, jag har barn och barnbarn, men det enda som jag vet är konstant i livet är Gud och min tro – min bärande kraft, som jag fann i min tidiga ungdom. Ingenting kan skilja mig från Guds kärlek, och den delade jag med Paul.”

 

Birgit tänkte inte återvända till Fuengirola men en dag ringde de från Turistkyrkan och frågade när hon skulle komma tillbaka – det var ju Birgit och Pauls planer. Tillsammans med en av döttrarna reste hon tillslut ned. I dag kallar barnbarnen henne häftig då hon med resväskorna i handen reser till Spanien varje vinter och återvänder till campingen varje sommar. För Birgit har det blivit en självklarhet att fortsätta de gemensamma drömmarna. Hon bävar inte för någonting, för hon vet att ingenting kan vara svårare än att ha förlorat Paul, förutom om hon skulle förlora någon av barnen eller barnbarnen. Med gråten i halsen säger hon stilla: ”Jag har förlorat hälften av mig själv, känns det som.”

 

Birgit vet att hon vill leva, trots att det ofta känns ensamt. I svåra stunder stickar hon eller tar en promenad, bjuder hem vänner, försöker att bestämma vad hon kan göra just nu. Hon känner att hon gärna vill tala om Paul med vänner som känt honom. Hon blir glad när någon nämner en händelse när Paul också var med men hon vill inte börja samtalet själv, vill inte pracka på. Hon är rädd för att andra kanske blir trötta på att lyssna.

 

De sista timmarna med Paul var likt deras liv tillsammans, fyllda med kärlek. Han låg i dialys. Plötsligt kände Birgit att Paul försvann och när han öppnade ögonen igen sa han: ”Nu räcker det.” Birgit smekte hans hår och bad honom kämpa när Paul tittade upp och sa hans sista ord: ”Jag fick den bästa.”

 

Ett foto på Paul, där han står och vispar grädde i husvagnen, står på bordet. Det är taget kort innan deras sista gemensamma resa till Spanien, bara dagar innan olyckan. ”Jag tänker att jag måste lära mig att leva det liv jag nu har”, säger Birgitta, samtidigt som hon drar med handen över fotoramen, som är en av de personliga tillhörigheter som följer med henne när hon hyr lägenhet i Fuengirola. Barnen brukar säga att Paul skulle vara glad för att veta att hon fortsätter deras drömmar. Till andra vill hon säga: ”Ta vara på varandra och det du har just nu, och gläd dig medan du kan.”

Hos Birgit ringer inte telefonen varje dag längre, som när Paul alltid ringde innan han kom hem. Dagarna kommer och går, även efter Pauls död, efter 50 års äktenskap.

 

Birgit har fortfarande många vänner, som hon träffar till gudstjänster, utflykter, middagar och fikar hos varandra. Hon minns ett ordspråk som hon vårdar ömt: ”Att byta ett ord eller två, gör det lätt att gå. Alla människors möten, borde vara så.”

 
J