Världssensation – ett fynd med jättestora kristaller har satt Pulpí (Almería) på världskartan

En del av kristallerna är över 2 meter långa och deras klarhet och glans är helt unik. Dessa kristaller bildar en äventyrlig värld, som man nu kan se. Vi har varit i Pulpí för att se på detta, och på väg tillbaka fick vi en kalldusch i staden Urrácal, men det återkommer jag till.

Geoden hittades av några mineraloger 1999. De arbetade med att forska i den gamla gruvan La Mina Rica, i det vulkaniska landskapet mellan Pulpí och San Juan de Terreros, i yttersta hörnet av Almeríaprovinsen. Geoden som de hittade är den största som hittats i Europa, och den näst största i världen. Det var ett imponerande fynd och det beslutades att geoden skulle visas för allmänheten. Trots beslutet tog det 18 år av byråkrati innan arbetet med att färdigställa platsen för besök påbörjades, och det dröjde till oktober 2019 innan gruvan öppnades. 

Vi fick möjlighet att besöka den 31 oktober 2019, så vi hade tur att vara bland de första att de denna fantastiska plats.

Det är 315 km från Málaga till Pulpí, så utflykten kräver en övernattning. Vi köpte biljetter online (det ska man göra) på: www.geodapulpi.es och inträdet kostar 22 euro per vuxen (se webbplatsen för priser för barn, pensionärer och grupper) och för det fås en nästan två timmars rundtur av en duktig guide, så det är ett rimligt pris. Gruvan där geoden finns hittar man på väg A 350, och den ligger faktiskt närmare staden San Juan de los Terreros än Pulpí. Man ska vara på plats senast 20 minuter före bokad tid, så vi var där kl. 15.30 och fick våra biljetter, som vi hängde om halsen. Varje grupp består av tolv personer och den guidade turen ges på spanska, med undantag för om man själv har en grupp på tolv personer och man vid bokning anger att man önskar engelsk guide, men det förutsättning att engelsktalande guide finns tillgänglig. Vår guide, Maria, kom kl. 15.45 och så vandrade vi tillsammans ned mot grottans ingång. Man får inte komma in med högklackade skor, så tänk på att ha gymnastikskorna på. 

Besöket består av en promenad på totalt 5 km, varav 4 km går i gruvgångar, och upp och ned är det 166 trappsteg plus vandring ned till gruvingången, men det är inte en svår tur.

För att skydda kristallerna har Almerías universitet tagit fram ett speciellt system som begränsar antalet besökare, reglerar temperatur (det var 20 grader), fuktighet och CO2-nivå. Ja, man tar väl hand om denna geod.

Grottan ligger i ett lavalandskap och man kan fortfarande se ruiner av kontorsbyggnader och gruvtorn, som byggdes när gruvan var aktiv. Det som utvanns i gruvan var främst järn och bly, och det var en rik gruva, vars drift pågick i ca 100 år, från 1840 till inbördeskrigets början 1937. Sedan skulle det alltså ta 62 år innan gruvan återupptäcktes och 82 år innan den återöppnades.

Nere vid gruvingången får vi låna hjälmar och så får vi information om att fotografering är förbjuden inne i gruvan. Det är bara tre platser där det är tillåtet att fotograferas, och dessa pekas ut av guiden. Trist. Men vi går in. Gruvgångarna är fint upplysta och det har verkligen gjorts en insats för att man inte ska gå runt i halvdunkel. Vi stannar till på många platser och guiden informerar om mineraler, kristaller och det hårda livet i gruvan.

På en plats finns det sträck inristade i bergsväggen och vi får veta att det var gruvarbetarnas sätt att hålla reda på mängden malm som de högg ut. Om de inte uppnådde rätt mängd fick de nämligen inte betalt. Vilket sätt att utnyttja arbetskraft – rent slaveri! Vi ryser lite när vi går runt och tittar på de få lämningarna efter de stackars gruvarbetarna.

På en plats står vi tätt intill varandra och så släcks lamporna. Guiden visar tre-fyra självlysande mineraler… några lila, andra orangea och en del gula. Det är en mycket speciell syn.

Plötsligt står vi vid en lång spiraltrappa som leder ned till den stora geoden. Trappan är fin och solid och jag räknar till ca 80 steg. Där nere står vi i ett stort rum med högt till tak. Här finns en mindre geod, som vi får fotografera. Den ligger blottad så att man kan se den från gruvgången. Nu ska vi vidare längs fler metalltrappor till den femte nivån, där den stora geoden finns. Vi får bara gå ned två och två, och där nere sitter guiden och leder oss: här ska vi ta av oss hjälmen och krypa en och en in i ett trångt rum. När vi är inne tänder guiden ljuset och wow, nu befinner vi oss mitt inne i den stora geoden. Det är en fantastisk syn, det är verkligen en kristallvärld full av magi och ”encanto” – förtrollning. Var och en av oss får bara en snabb titt innan vi måste krypa ut igen, men utanför den trånga ingången fotograferas vi två och två, och det är det. 

Sedan är det dags att gå upp för alla trappor och ut mot gruvgångarna. Och tillslut är vi återigen ute i det fria, härligt. 

Besöket är en fin upplevelse – ja, det är helt enastående och någonting utöver det vanliga.

I biljettpriset ingår även ett besök i borgen i San Juan de los Terreros, och vi kan se borgen på en höjd nere vid kusten. Men den stänger kl. 18 så det hinner vi inte med. Men för dem som bokar sitt besök till geoden tidigare under dagen kan hinna med det och det sägs att det är en fin plats med bra utsikt.

Nu håller det på att bli mörkt och det är dags för oss att hitta vårt hotell. Vi har valt att bo på det fyrstjärniga golfhotellet Valle del Este, som ligger strax söder om staden Vera, ca 25 km bort. Se: www.valledeleste.es Här får man verkligen valuta för pengarna: ett fint dubbelrum med balkong och utsikt kostar 70 euro inklusive frukost. Kvällstid finns det en buffé med härlig variation för 15 euro. Frukosten är bra, så vi är mycket tillfreds med vår övernattning.

Och nu ska vi besöka byn Urrácal, som ligger ca 45 km från hotellet i västlig riktning. Vi har nämligen läst om den berömda ravinen El Estrecho de Urrácal. Den är riktigt fin. Man kan se foton på Google genom att googla ”Estrecho de Urrácal. Jag har hittat en vandring på Wikiloc som leder genom ravinen. Vandringen är 2,9 km, så det är ju en lätt match. 

Vi hittar vandringens början utan problem och går ned i ravinen från norrsidan. Här ser den vild och utmanande ut, med en massa gamla rör, murar, klippor och annat. Inbjudande är den inte. Efter bara 100 m vänder Erik och Tue om, för det är svårt att få fotfäste. Hanne och jag fortsätter lite längre, men så kommer vi till en plats där det är ett fall på 3 m, och det går ju inte, så även vi vänder om, och jag tänker att vi får prova från andra hållet.

Således kör vi till andra sidan enligt Wikiloc-spåret, som går längs en väg ovanför ravinen. På denna sida leder en grusväg ned i ravinen, så jag är mycket hoppfull. Men de två herrarna vi har med oss väljer att stå över. Och ja, det ser inte lovande ut. Hanne och jag går en bit, men nere i ravinen ger även Hanne upp – man måste hoppa över en bäck och det finns ingen stig. Så här får jag lov att fortsätta själv. Erik står uppe på kanten och dirigerar mig med höga rop och ser bekymrad ut. Men jag fortsätter över en olivlund med en stig som snart tar slut och nu står jag nere i ravinen. Fint! Men lite längre fram är det stopp. Ett jättestort klippblock ligger i vägen och jag tvingas ge upp. Trist. Jag tvingas konstatera att just nu måste man, om man ska se ravinens mitt (som är den fina delen) halas ned från en helikopter. Ett våldsamt regn har gjort det omöjligt att ta sig till mitten av ravinen. Man skulle kunna uppmana kommunen att göra en stig, men om inte det görs så är ravinen utom räckhåll, med mindre att man använder sig av neoprendräkt och rep. 

Men Urrácal har även en annan sevärdhet, nämligen El Mirador de la Cerrá. Hit kör man av precis vid byskylten, precis där vi har parkerat för att attackera den södra änden av ravinen. I ljuset av ravinfiaskot uppmanar jag nu till att vi ska köra upp och se utsikten från denna mirador. Vi kör därför upp längs en grusväg. Men efter ett par km upp visar en skylt att det fortfarande är 5 km kvar. Det är för mycket för Erik som nu protesterar och det förstår jag: vägen är eländig. Vi vänder om och lägger ytterligare en kalldusch till vår Urrácal-utflykt.

Nu är vi hungriga och hoppas att denna lilla by med omkring 350 invånare (lite roligt att byn har en egen flagga som hänger framför kommunhuset) kan erbjuda någonting att äta. Vi har fått veta att El bar de Antonio serverar mat, så vi styr stegen mot centrum. Vi går igenom byn och passerar en gamla ”lavadero” (tvättställe) från 1947. Den är fin.

Uppe på torget ligger både kyrkan, kommunhuset och bar La Plaza, som är identisk med El bar de Antonio. Utifrån ser det rätt skräpigt ut och vi är ganska osäkra på detta när vi går in. Men se, en vänlig dam möter oss och erbjuder oss bord utanför. Vi får veta vad de har i matväg och så beställer vi. Utöver det som vi har beställt kommer damen med flera maträtter som hon tycker att vi ska prova, och allting är verkligen gott. Vi äter tills vi rämnar. När vi ber om att få betala kommer Antonio själv ut och säger att det blir 39 euro. 

Det fanns varken meny eller nota. Men vad ska man med sådana nymodigheter till när maten är supergod och dessutom till riktigt fyndpris? Så Urrácal hade trots allt ett äss i rockärmen till oss.

Nu kör vi hemåt och korsar så bergskedjan Sierra de los Filabres, mellan Olula del Río och Tabernas. Det har varit en fin utflykt och nu ska vi bara köra längs motorvägen A7 hela vägen hem.