Las Alpujarras – en vandringstur genom de tre kända byarna Pampaneira, Bubión och Capileira

Las Alpujarras är namnet på det bergsområde som ligger på sydsidan av Sierra Nevada massivet. Då det är tal om ett fruktbart område med massor av naturliga vattenreservoarer från de många floderna som forsar ner från bergskedjans topp, har det varit befolkat i åtskilliga tusen år. Det är dock morerna som har gett området namnet Las Alpujarras och man menar att det härstammar från det arabiska ordet ”abuxarra”, som betyder turbulent och obesegrat. Områdets historia har i vilket fall varit turbulent och det med det obesegrade kan nog komma av att morerna kunde bo kvar i området i över 150 år efter Granadas fall 1492. Om de rentav var obesegrade skall jag låta vara osagt, men deras närvaro var tolererad. Men efter att de kvarvarande morerna gjorde uppror 1568, hade de kristna fått nog och morerna sparkades ut ur landet. Man var dock tvungen att behålla två moriska familjer i varje by, eftersom de var de enda som viss-te hur bevattningsanläggningen fungerade. Och utan bevatt-ningsanläggning, inga grödor.
Det blev ju lite halvtomt i byarna efter att morerna avvikit, så man ”importerade” folk från främst Galicien för att få ett befolkningstillskott till byarna. Det är därför byarna Pampaneira och Capileira samt floden Poqueira har galicisk-klingande namn. I dag kan rester av den arabiska kulturen främst spåras i arkitekturen, som
påminner om berberarkitekturen
i Atlasbergen i Marocko, men också i de handvävda mattor
som säljs i stor skala i området.

De tre byarna Pampaneira, Bubión och Capileira är nog de mest kända och också dem som får flest turistbesök. Det beror antagligen på att de ligger otroligt vackert vid Poqueira-flodens branta klyfta och säkert också för att de har en annorlunda arkitektur och atmosfär. Ett annat dragplåster är den rena, klara bergsluften som är uppfriskande att inandas.
Det bästa sättet att uppleva de tre byarna och Poquiera-floden är att ge sig ut på en härlig rundtur till fots, som jag ska beskriva här. Turen är på, i runda slängar, 10 km, men den innebär en del vandring upp och ner, så man skall avsätta ca 7 timmar till turen. Vår tur inne-fattar också 2 intressanta
museibesök, ett kyrkobesök och en lång lunchpaus, så det är inte
vandring hela tiden.

Turen startar i Pampaneira och det är lättast att parkera sin bil på den lilla parkeringsplatsen till höger om huvudvägen, lite efter en krök i byns översta del. Lite nedanför parkeringsplatsen ser man en brun garageport och en skylt med Calle La Peseta. Det är här man kommer in i Pampaneira.
Man går nu rakt fram tills man kommer till Calle Real och tar 2:a vägen på vänster sida strax före en liten vattenkälla med en bänk. Här stöter man, efter några meter, på GR 7 skylten med den röda och vita randen och nu skall man bara följa denna stig mot Bubión. Stig-en är välmarkerad, men var uppmärksam på att när den röda och den vita linjen är satt i kryss X, så betyder det, att det inte är den vägen. När linjerna går parallellt är det den riktiga vägen.
Vägen uppåt mot Bubión är ganska brant, men med vacker utsikt och lyckligtvis är det inte mer än lite drygt en kilometer till det att vi ankommer till Bubión.

I Bubión går vi uppåt mot kyrkan och korsar kyrkogården genom att snedda åt vänster. I ett hörn längre bort på platsen kommer vi till hembygdsmuseet ”Casa Alpujarreña”, vars entré ligger längst upp på en liten trappa. Det kostar 1,80 € att komma in – museet är inrättat i ett gammalt Alpujarras hem. Huset härstammar från 1500-talet, men har byggts om en del gånger. I dag står huset som det såg ut då kommunen övertog det och det är en typisk interiör från mitten av 1900-talet. Det är väldigt roligt att se de gamla sovrummen, salongen och inte minst köket med olika kastruller och pannor.

Det finns också en källare där djuren stod. Huset blev uppvärmt dels från en öppen eldstad i köket och dels av värmen från djuren under. I källaren ses också det kar, där man trampade druvorna barfota så att de kunde bli vin, samt fat till lagring av vinet. Man känner sig förflyttad till svunna tider, när man går runt i den fina bostaden som lär ha tillhört en ganska välbärgad familj. På väggen ovanför ett litet skrivbord hänger en ”salvoconducto” (en passersedel), som under Francotiden har gett bäraren tillåtelse att resa en gång till Frankrike. Ack ja, den gången var det inte så lätt att komma ut ur landet och ett pass var det inte tal om. Vid utgången från muséet får vi varsin liten påse lokalt insamlad kamomill till minne av besöket och vi blir uppmanade till att skriva i gästboken, vilket vi självklart gör. Muséet har öppet från kl. 11-14 och på helger dessutom öppet från 17-19. Det är stängt på tisdagar.

Nu skall vi vidare mot Capileira och vi tar därför Calle Real, som efter ganska få meter övergår i Calle Liso. Vi följer nu Calle Liso i riktning mot Capileira och ser snart Bubions fotbollsplats. Strax före fotbollsplanen delar vägen sig innan Calle Hondillo nr. 15 och här skall man ta stigen till höger. Det går nu lätt raka vägen tills stigen passerar en ”barranco” eller klyfta. Vi skall ner i och upp på klyftan och 50 meter därefter kommer vi till ett stort kastanjeträd. Det är här det blir riktigt kul, för nu skall vi till höger och klättra upp på en liten sluttning och under ett staket.

Man kommer nu upp på en slags åker och följer bara en liten stig upp. Vi skall upp i det översta vänstra hörnet av åkern där det är en slags grind gjord av ett par uttjänta sängkläder. Vi öppnar grinden och tar nu stigen åt vänster i riktning mot Capileira, som nu ligger ganska nära. På det sättet kommer vi i fin stil till Capileira. Om man tycker att det är för häftigt med klyftor, lutningar, staket och sängkläder, kan man naturligtvis bara vandra på huvudleden mellan Bubión och Capileira, men det är ju den vägen mesar tar.
Vi kommer in i Capileira ganska långt ner och följer bara stigen in i byn. Vi ser nu till vår glädje, att det också här finns ett museum och det ska vi strax gå och se. Muséet heter Pedro A. de Alarcón, men det ser stängt ut. Det står dock på dörren att man bara skall banka på, så det gör vi och helt riktigt, det kommer ganska snart en dam och släpper in oss. Här kostar det bara 1 € att få se härligheterna, så återigen är det värt pengarna. Muséet är inrett i två närliggande hus som är byggda i traditionell capileirastil. Husen har en grundareal på omkring 4 x 8 meter vardera och i botten bodde djuren. Ovanpå i värmen (och lukten) från djuren bodde människorna. De två husen har slagits samman och i botten är det utställt olika verktyg från förr. På den tiden det var så att när man
t ex stod och saknade en svarv, så beställde man den inte bara över Internet, nej, man var tvungen att själv producera den i sitt anletes svett. En mängd sådana hemmagjorda verktyg är utställda ihop med några skidor från 1950-talet. Ovanpå finns det rum/kök och sovrum, men det är varken bad eller toalett, så man kan tänka sig hur tvätt och toalett gick till. Rummen är dock mycket fint inredda med gamla saker och muséet har också fått mycket skänkt från den lokala befolkningen. Muséet är öppet från kl. 11-14 varje dag utom måndagar. Ytterligare information på tel. 958 763 051.

Vi blir utsläppta i övre delen av muséet och det betyder att vi nu är i nivå med kyrkan som ligger ca 100 m i nordvästlig riktning. Kyrkan är byggd på den plats där araberna hade sin ”mesquita” (moské) och den äldsta delen härstammar från 1501. Vi tittar in i kyrkan för att se om det skulle ha hänt något nytt på den katolska fronten, men vi ser som förväntat, inget nytt har skett. Vi går så vidare ut igen och vidare upp mot Plaza del Calvario, byns centrala plats, där det mesta av folklivet finns. I dag är det särskilt mycket folk, för det är marknadsdag och en massa varor är till salu från små bodar. Vi korsar platsen med det 100 år gamla lindträdet och går vägen, Calle del Cubo, ända till slutet. Vägen går ner mot ”Apartamentos Vista Veleta” och här tar vi av åt höger. Kort därefter viker vi av åt vänster två gånger och tar en väg som är dels stenbelagd och dels belagd med betong. Den går rätt brant nedåt och vi fortsätter tills vi i en liten sväng ser en skylt över en del av naturparken. Här börjar en stig, som de första 10 meterna går parallellt med vägen och det är denna stig vi skall ta. Man kan känna igen stigen genom att det finns en liten stenbro över ett vattendrag ca 10 meter under. Stigen går ner mot Puente Chiscal och det är denna bro som skall föra oss över på den andra sidan av Poquiera-floden.
Stigen ligger med en mycket vacker utsikt över Poquiera-klyftan, så vi beslutar oss för att äta våra medtagna smörgåsar, sittande på sluttningen med denna vackra syn för ögonen. Efter frukost går det snabbt nerför och snart passerar vi bron över floden.

Nu slingrar sig stigen lite uppför och följer därefter floden söderut. Stigen har ett par förgreningar, men man skall hela tiden välja den nedersta stigen, så att man inte kommer ifrån floden. Stigen har varit den enda utgångsvägen för de få cortijos (lantgårdar), som ligger häruppe på flodens västsida. Ett par av dem ser fortfarande ut att vara bebodda, så vi tassar förbi utan att störa. Vid en cortijo (lantgård) är det en helt fantastisk ”era” eller äng och från denna sidan av floden är utsikten upp mot Capileira, som nu tronar över oss, helt enastående. Och härifrån kan vi också se själva majestäten ligga där i all sin snöklädda prakt: Mulhacén himself.

Det tar ett par timmar att vandra tillbaka på stigen till Pampaneira och vid ett tillfälle delar sig stigen så att man kan ta vägen till vänster ner mot Puente Molino. Men det skall man inte göra, för då kommer man tillbaka till Bubión. Efter att stigen har delat sig, kommer det ett stycke med tvär stigning, så det gäller att ha konditionen i trim inför denna del av turen. Efter stigningen kommer man upp till en slags gräsklädd mark, där det har legat en ganska stor cortijo. Här vid gården har man en helt enastående utsikt över alla tre byarna och över Mulhacén. Här ser man också en skylt med texten: Sendero local ”La Atalaya” och det är så lyckosamt att det är denna stig man skall ta för att komma tillbaka till Pampaneira. Och nu går det nerför. Vid en tidpunkt går stigen under ett enormt klippblock som tornar upp sig över våra huvuden så vi ber en stilla bön om att den håller sig stående medan vi smyger förbi.
Där vi kommer ner är det byggt en ny, fin bro över Poqueira, så vi korsar floden igen och följer grusvägen in till Pampaneira. I utkanten av byn stöter vi på GR 7 markeringarna igen och dem följer vi den sista biten av vägen in till byn. Vi tar upp till Pampaneiras centrala plats, där det alltid är massor av folkliv och i brist på konditorier och kakor får vi nöja oss med en Cola var. I gengäld finns det tillfällen i ens liv då en Cola smakar riktigt gott och en av dem är när man har vandrat mellan Pampaneira, Bubión och Capileira.