Historien om 23 F, kungens svåraste dag

Historien om 23 F, kungens svåraste dag

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Statskuppen den 23 februari 1981 var ett av de svartaste ögonblicken i modern spansk historia. Händelserna återges på många olika sätt under de 18 timmar som kuppen varade och fortfarande är de omgivna av hemligheter. Här kommer en tolkning av historien.

Året är 1981. Den unga demokratin har det svårt. ETA mördar i genomsnitt en person var tredje dag. En generalstrejk och stora demonstrationer äger rum. En ekonomisk kris plågar det i förhållandevis fattiga landet. Det regerande center-höger partiet är på väg att splittras och Adolfo Suárez, landets första statsminister efter diktaturen, beslutar sig för att avgå. Förstekandidaten till statsministerposten är nu Leopoldo Calvo Sotelo och talmannen för kongressen kallar samtliga regeringsmedlemmar till en avstämning vid ett plenum klockan 16.30 måndagen den 23 februari.
Klockan 18.23, under avstämningen, tränger soldater och Guardia Civilpoliser plötsligt in i kongressalen.
Överstelöjtnant i Guardia Civil Antonio Tejero övertar podiet med en pistol i handen. Några av kongressmedlemmarna protesterar tills att en skur av kulor skapar lugn. Kuppmakarna försäkrar att det inte ska hända dem något och att allt ska vara över inom 15-20 minuter.

Stridsvagnar på gatorna
De 350 politikerna är gisslan och hela händelseförloppet upptas av kameror i kongressalen och kan höras på radio, som sänder direkt ifrån sammankomsten.
På Madrids gator ses stridsvagnar och andra militära fordon och detsamma händer i Valencia, kuppens andra epicentrum.
Kongressmedlemmarna är rädda, några är övertygade om att de ska bli avrättade. Befolkningen är lika skrämda, de flesta kommer ihåg inbördeskrigen och ingen önskar en upprepning.
Nyheten når kung Juan Carlos i palatset La Zarzuela. Han lovar drottning Sofia att kuppen inte ska sluta som kuppen i Grekland. Tillsammans med kungen är generalsekreteraren för kungahuset, Sabino Fernández Campo. Det rådgörs med civila och militära ledare. Kungen beslutar att han måste försvara konstitutionen och därmed demokratin och monarkin samt sin arbetsplats.

Kuppmakarna
Den högst ansvarige för kuppen är general Alfonso Armada, som säger att de samlade spanska styrkorna är under hans befäl. Medverkande är också general Jaime Milans del Bosch som befinner sig i Valencia och naturligtvis Antonio Tejero, som fortfarande vaktar över de 350 i gisslan i kongressalen, samt en rad andra mustaschprydda fascister.
Hela försvarsmakten bortsett från Madrid, menar Armada, står på kuppmakarnas sida. Han anser att man gör det för Spaniens bästa och påstår dessutom att kungen är införstådd med statskuppen (något han själv nekar till senare att han sagt).

Konspiration och nationell självrannsakelse
Alfonso Armada är en av kungens vänner. Bland annat därför menar vissa, att kungen inte bara är medveten om den utan medverkar till komplotten, som är satt upp som ett bisarrt och modernt teaterstycke för att skapa lugn och ro i landet medan andra menar att kungen sätter sitt liv på spel för att försvara demokratin. Huruvida det är tal om en sammansvärjning eller inte, diskuteras fortfarande, 28 år senare.
I denna debatt och en fortsatt nationell självrannsakelse kommer man inte undan frågan om varför generalerna anser att en kupp är nödvändig och varför de tror att de kan slippa lindrigt undan. En del av svaren kan finnas i det faktum att försvarets ledning försöker inrätta sig i de nya tiderna efter 40 år under Francos regim ha varit i maktens centrum. Så ska de vänja sig vid att vara underställda en demokratiskt vald regering. Framför demokratiska och några gånger kaotiska tillstånd föredrar de att returnera Spanien till diktaturen. En del av befolkningen stödjer dem och även flera dagstidningar skrev innan kuppen blev av att det är på tiden att militären träder in.

En kupp går upp i limningen
Eftersom kungen inte har någon politisk makt och den politiska makten är gisslan i kongressbyggnaden, väljer han att utse en tillfällig statsminister. Valet faller på chefen för statens säkerhetsråd, Francisco Laína, som egentligen borde inkluderas i raden av spanska statsministrar.
Under tiden går det upp för Antonio Tejero att Armada vill utpeka sig själv som ledare för den nya militärjuntan med en rad socialistiska och kommunistiska ministrar. Han känner sig förd bakom ljuset. Armada erbjuder honom ett flygplan ut ur landet, men han har inte varit med i kuppen för att det ska sluta på det sättet.
Kungen och landets nya statsminister planerar att överta kongressen med våld, men är naturligtvis nervösa för kongressmedlemmarnas säkerhet.
Juan Carlos kontaktar en rad ansvariga för de olika militärstyrkorna, häribland general Juste som garanterar honom sin trofasthet.
Han beslutar sig för att tala till folket och därmed också generalerna på TV.
Här uppträder han i uniform som överbefälhavare över de militära styrkorna. Han förklarar för tittarna vad som har hänt och att han inte kan tolerera att det sätts ett stopp för den demokratiska processen. För att det inte skall råda något tvivel, bekräftar han, att han har beordrat att använda alla medel för att försäkra att grundlagen respekteras.
I Valencia drar Jaime Milans del Bosch tillbaka trupperna till barackerna, kort där efter överlämnar Antonio Tejero sig och efter 18 timmars gisseldrama friges kongressmedlemmarna. Man kan se på TV hur några av dem klättrar ut genom byggandens fönster. Den 26 februari utses Leopoldo Calvo Sotelo till statsminister och dagen efter är 1,5 miljoner demonstranter på gatorna i Madrid för att uttrycka sitt stöd för landets demokrati.
Hålen från skottlossningen syns fortfarande i kongressalen.


TV serie om 23F
TVE har producerat en miniserie om statskuppen, kallad 23F, el diá más díficil del Rey. Nästan 6,5 miljoner tittare såg den då den tidigare under året visades på TV och nu också utkommen på DVD. Den består av två avsnitt och kombinerar riktiga upptagningar från dagen med skådespelares tolkningar av huvudpersonernas handlingar. DVD;n bjuder dessutom på fyra dokumentärprogram som belyser episoden från alla tänkbara vinklar.

Efterföljande rättegång
Bara 33 personer blev ställda inför rätta.
Alfonso Armada blev dömd till 30 års fängelse, men blev frigiven 1988. Han lever idag i Galicien.
Jaime Milans del Bosch fick samma straff. Han blev utsläppt 1990 och dog 1997 i Madrid.
Också Antonio Tejero fick 30 år. Han blev frigiven 1996 och bor idag i Málaga där han använder sin tid till att måla.
Flera andra blev tilldömda kortare fängelsestraff, varav den ende civile Juan García Carrés, som fick två år och dog 1986 efter att ha tagit patent på uttrycket 23F.


 

Av Jette Christiansen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco