Spanien kräver fortfarande Gibraltar tillbaka - Och hävdar samtidigt rätten till Ceuta och Melilla

Spaniens utrikesminister, Miguel Ángel Moratinos, har varit på ett officiellt besök i Gibraltar, det första av det slaget på över 300 år. Besöket har åter väckt den så ofta återkommande debatten om hur Spanien kan få tillbaka Gibraltar.

Då utrikesminister Miguel Ángel Moratinos en dag i slutet av juli besökte Gibraltar var det över 300 år sedan en spansk minister senast avlade ett officiellt besök i den brittiska enklaven.
Till att börja med verkade besöket inte vara av någon större betydelse, men Moratinos besök väckte snart upprörda känslor och konservativa kretsar antydde direkt att utrikesministern var en landsförrädare. Och det i tider när en ny spansk nations stolthet blomstrar och då är det en hård beskyllning.
Gibraltar är således ett av de mest ömtåliga ämnena i detta land. Nästan överallt möter man samma stoiska hållning – Gibraltar är vårt.
Det är kanske förståligt då det kan motsvara att Tyskland hade Skagen. Det är en nagel i ögat, men medan saken i hög grad handlar om stolthet rör det sig också om försvar och ekonomi. Den naturliga frågan är ändå: om Spanien skulle få tillbaka Gibraltar skulle Spanien då ge tillbaka de två enklaverna Ceuta och Melilla till Marocko? Absolut inte, menar Spanien.

300 års klagan
Spanien har velat ha tillbaka Gibraltar ända sedan Diego de Salinas och hans trupper 1704 överlämnade sig och Utrecht-traktatet 1713 gav Storbritannien herradömet över klippan.
Man har försökt med ett handfull belägringar, en klagan till FN 1960 som blev lika ohörd som om Danmark hade begärt Jungfruöarna tillbaka, eller klagomål på allt från prinsessan Anne till atomvapenbärande ubåtars besök.
Hitler hade en direkt plan där han ville hjälpa Francos Spanien med att återta Gibraltar, medan britterna var upptagna på annat håll. Alliansen blev för mycket för Franco som drog sig ur i sista sekund.

1969 stängde han i ilska gränsen och ville man till Gibraltar, fick man antingen segla över i skydd av nattens mörker eller flyga via London. Den efterföljande demokratiska regeringen intog en mer diplomatisk ställning som 1980 ledde till Lissabon-avtalet, som bland annat skulle leda till att åter öppna gränsen. Det blev dock fördröjt eftersom Spanien blev förbannad på Storbritannien då de använde klippans militära installationer i anslutning till kriget om Falklandsöarna. Gränsen öppnades slutligen 1982.
Spanien har tidigare använt sitt medlemskap i NATO som ett argument att basen på Gibraltar tillhör alliansen, men det köper inte Storbritannien. Den spanska regeringen nekade under en period att låta flottan delta i samma övningar som de brittiska.
Med tiden har det blivit svårare och svårare för Spanien att argumentera för sin rätt till klippan och om Gibraltarborna själva skulle ha någonting att säga till om saken, vilket de har, byter inte värdlandet namn inom en överskådlig framtid.
Invånarna, ca 30 000, röstade 2002 om vad de själva önskade skulle vara deras och den lilla halvöns framtid. 99 procent röstade ja till att fortsättningsvis vara en del av det brittiska kungariket och med fler autonoma rättigheter. De röstade därmed också nej till ett gemensamt spansk-brittiskt herradöme, som brittiska regeringen hade samtyckt till.

Treparts diskussioner
Ett treparts forum bestående av Spanien, Storbritannien och Gibraltar bildades 2006, och efter det har man mötts i Granada och London för att lösa några av de konflikter som kan uppstå när man har ett stycke territorium i ett annat lands kontinent.
En av konflikterna handlar om vattnet utanför halvön. Storbritannien hävdar att ett område på upp till tre sjömil från klippan är deras, medan Spanien har samma krav på vatten. I maj blev det åter debatt då Europakommissionen på Madrids anmodan förklarade en del av detta område som fredat område under spanskt skydd. Gibraltar överklagade beslutet med motiveringen att avtalet stred emot internationell lag, men det blev avslaget. Peter Caruana, den lokala regeringschefen, har inte förbättrat situationen när han några veckor innan Moratinos besök offentligt påminde de lokala fiskarna om att till trots mot det vad EU beslutat, har den spanska kustbevakningen ingen jurisdiktion på vattnet och därför ingen rätt att antasta båtarna där.

Ut reste Moratinos
Miguel Ángel Moratinos besök var på grund av Caruana, osäkert in i sista stund. Men regeringen beslutade trots allt att se pragmatiskt på saken och sände den 21 juli ministern över landningsbanan, till den brittiska kolonin. Det var för mycket för många spanjorer. Utöver förut nämnda kritik grävde man också upp en gammal händelse med José Luis Zapatero där han under ett besök i Marocko poserade vid en bild, som integrerade de två spanska enklaverna i det nordafrikanska landet.

Ceuta och Melilla, och så var det Persilja
Om Spanien är så uppfyllt med att få Gibraltar tillbaka, skulle man då inte vara inställda på att överlämna Ceuta och Melilla till Marocko? Samma fråga gäller Perejil, Persiljeön, som blev en prick på kartan då en marockansk soldat för några år sedan satte sitt lands flagga på den obebodda ön där några getter betar, vilket ledde till en seriös kris i förhållandet mellan Spanien och Marocko. Som nämnt är svaret från spansk sida ett klart nej.

Skillnaden är, menar Spanien, att Ceuta är en del av de erövringar Portugal företog 1415 och som Spanien ärvde från grannlandet efter en union 1580.
Melilla, 500 kilometer från det spanska fastlandet, kom under spansk flagg i slutet av 1500-talet då det katolska kungaparet, samtidigt som Columbus seglade västerut, gav befogenheter till att utvidga kungariket söderut. Från dessa stora erövringar finns de två enklaverna kvar som idag inte anses som kolonier, utan som integrerade delar av Spanien. Det från en tid då Marocko inte existerade som ett egentligt land.
Marocko har ändå svårt för att se skillnaden och gör officiellt anspråk på de två enklaverna, som är lika stora naglar i ögat på marockanerna som Gibraltar är för spanjorerna. Spanien har aldrig ingått förhandlingar med Marocko i ämnet. Diskussionen mellan den spanska utrikesministern, Peter Caruana och Storbritanniens utrikesminister, David Miliband, rörde sig inte heller om vem territoriet bör tillhöra, utan mer om praktiska saker som kontroll över ekonomiska aktiviteter, miljö och koordinerad bekämpning av organiserad brottslighet.
Man diskuterade också tvåspråkig undervisning i skolorna. Spaniens hopp är att få en större förståelse för det spanska språket och den spanska staten som helhet. Med tiden skulle det göra befolkningen mer tillmötesgående över tanken om spansk suveränitet.
"Det ska inte finnas något tvivel om att Spanien fortfarande kräver Gibraltar tillbaka", upprepade Miguel Ángel Moratinos likväl under sitt besök, och som Caruana under Moratinos tal till pressen på The Rock Hotel översatte för Miliband " Gibraltar is Spain".

Läs mer om Gibraltar och Utrecht-traktatet her.