Den långa kubanska vintern

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Spanien och Kuba står mycket nära varandra, men det är inte en helt problemfri relation. Rädslan i Spanien är först och främst att Kubas regim ska gå i samma fotspår som Argentinas regering och expropriera spanska verksamheter på ön. Samtidigt demonstrerar före detta kubanska systemkritiker vid utrikesministerier i Madrid, en före detta medlem av den kubanska regimen erkänner att ön gömmer ETA-terrorister, USA:s sanktioner mot Castrobrödernas diktatur fortsätter, EU har upphävt Unionens, medan USA hotar med sanktioner mot de europeiska företag som gör investeringar i Kuba. Spanien fortsätter handeln och investeringarna, men saknar återbetalning av lån på 1,7 miljarder euro.
Så i det stora hela finns det många trassliga affärer i farvattnen mellan Spanien och Kuba, där Fidel och Raúl Castro fortsätter den obegripliga revolutionen och där en vår i form av en kontrarevolution låter sig vänta.

Från Columbus till Castro
Sedan den kanske spanska, måhända italienska, sjöfararen Christofer Columbus i nådens år 1492 för första gången satt sina, vid denna tidspunkt säkert utslitna, stövlar på det som skulle komma att bli Kuba, har Spaniens band till ön varit oupplösliga.
Den första platsen för landstigning i denna nya värld kallade det katolska kungaparets utsände för La Española, den ö som idag är delad mellan Den Dominikanska Republiken och Haiti. Inte långt därefter steg han i land på en annan ö, den som idag utgörs av Kubas huvudö, vilken han kallade Juana. De infödda, som varit där sedan ca 6 000 år innan vår tideräkning, kallade den för Colbo. Kanske är det därifrån namnet Kuba kommer.
Oavsett namn var Columbus landstigning början på ett alldeles speciellt förhållande, som avbrutet av olika krig och maktskiften, samt humörsvängningar härs och tvärs, trots allt varat i över 500 år.

Olja och hotell
Under de senare åren, speciellt efter att EU upphävde sanktionerna mot Kuba 2008, har spanska företag investerat i landet, liksom att den spanska staten har hjälpt regimen med både lån och politiskt stöd.
Bland de största spanska verksamma bolagen i landet finns banker och energibolag, bland dessa oljegiganten Repsol, vilket var det som den argentinska presidenten Cristina Fernández de Kirchners nyligen beordrade nationaliserat i sitt land. Repsol har bl.a. länge borrat efter olja i kubanska vatten, där det enligt USA:s geologiska institut (USGS) ska finnas omkring 9,3 miljarder tunnor olja. Dock har det spanska bolaget just beslutat sig för att ge upp borrandet på grund av brist på resultat, men det betyder inte att Repsol ger upp sina övriga aktiviteter.
I övrigt är det främst spanska hotellkedjor som är aktiva på Kuba, var man hoppas på att en turistboom tar fart på allvar efter bröderna Castros avgång. En avgång som trots allt lär komma en dag och varefter USA förväntas öppna slussarna.

Kuba har idag skulder till den spanska staten som uppgår till omkring 1,7 miljarder euro. Detta är i sig inte nödvändigtvis ett hinder för expropriering, då även Argentina har skulder till Spanien, motsvarande en inte helt oansenlig summa. Dock är Kuba i högre grad beroende av utländska investeringar, efter att strömmen av sovjetiska rubel stoppades, och landet har endast en ringa export av socker, kaffe och tobak samt nästan inga möjligheter till nya lån pga. bristande återbetalningar av existerande lån. Mot nationalisering talar även pressen från EU, som hotar med nya sanktioner.

Sanktioner förr och nu
Spanien rättade sig dock inte efter EU:s påkallade sanktioner mot Kuba 2003, utan fortsatte samarbetet och investeringarna.
Det året stöttade den dåvarande konservativa statsministern, José María Aznar, sakntionerna, men den följande, socialistiska statsministern, José Luis Zapatero, ställde sig fem år senare positiv till att upphäva restriktionerna i hopp om att uppmuntra till förändringar och bättre förhållanden för de dryga 11 miljoner människorna på Kuba.
USA har upprepade gånger hotat med bojkott av europeiska verksamheter som investerar i landet, men än så länge har inga hot införlivats.

Fidel och ETA
Med på den kubansk-spanska scenen hör även den kubanska regimens inställning till den baskiska terrororganisationen ETA. Enligt en kubansk källa – en före detta spion boende Spanien, har Fidel Castro sett ETA som en organisation som kämpar för baskisk självständighet, skriver El País, och hans egomaniska och förvridna tankegång lär ha gjort dem till frihetskämpar. Tydligen såg han sig själv som en förhandlare mellan ETA och den spanska staten, vilket naturligtvis aldrig lett vidare.
Den äldre Castrobrodern har genom åren accepterat att omkring 30 förmodade ETA-terrorister funnit en fristad på ön, 15 av dem antas fortfarande befinna sig där. Till att börja med emottog de statliga bidrag, men även det är idag blott en saga och nu lever de mer eller mindre som vanliga kubaner.
En av dem, Txutxo Abrisketa, som har varit en av ETA:s talesmän, driver ett import- exportföretag som specialiserar sig på matvaror och skor. För att driva verksamheten lär han ha mottagit ekonomiska bidrag från den baskiska lokalregeringen med bl.a. Juan José Ibarretxe, från nationalistpartiet PNV.
ETA:s närvaro på Kuba har naturligtvis stuckigt i ögonen på den spanska centralregeringen. Den har dessutom bidragit till att USA skrivit in ön på sin lista över länder som stöttar terrorism. Utöver Kuba finns även Syrien, Iran och Sudan med på listan över terroriststater.
Spanien i sin tur verkar helt handlingsförlamat då landet saknar utväxlingsavtal med Castroregimen.
Sedan Raúl övertog presidentämbetet lär ytterligare ETA-medlemmar landstigit Kuba.

Kubanska dissidenter strandade i den spanska krisen
I det familjära förhållandet hägrar även problemet med kubanska systemkritiker i Spanien. I ett försök till medmänsklighet, eller kanske till att få en roll på den internationella scenen, ingick dåvarande statsminister José Luis Zapatero ett avtal med Castroregimen 2010 som gick ut på att låta fängslade politiska motståndare resa till Spanien. Under 2010 och 2011 kom 115 stycken av dem tillsammans med 647 familjemedlemmar in i landet.
I sakens goda anda skulle de få någon form av bidrag, till att börja med under en 1,5-års period. Den tiden har löpt ut, krisen härjar och regeringsmakten har förflyttats från PSOE till PP, som inte har några tankar på att betala för kubanernas uppehåll i landet.
80 kritiker till systemet på Kuba, samt deras familjer, befinner sig fortfarande i Spanien. Många av dem arbetslösa och flera hemlösa. Under försommaren har de demonstrerat utanför utrikesministeriet i den spanska huvudstaden – än så länge för döva öron. Deras krav är inte nödvändigtvis att erhålla bidrag, men att i alla fall få lov att resa till andra europeiskt länder, där det måhända är lättare för dem att finna arbete.
Men vem vill ha dem? Inte Kuba.

Det är inte konstigt om de frågar sig själva vad det finns för positivt med att leva i frihet, om man inte har någonting att leva utav. De har inte själva bett om att resa till Spanien, utan skickades bara iväg. På Kuba hade familjerna i alla fall ett hem, resonerar de.
Kubanerna demonstrerade veckor tills det att polisen tvingade bort dem – bland annat anhölls fyra av dem.

Katalysator för demokrati
Mörkläggningen av Kuba har varat i över 60 år. USA:s sanktioner, som ofta får skulden för den låga levnadsstandarden, är uppenbart ingen katalysator för demokrati. EU-ländernas rätt till fri handel med landet hjälper inte heller. Kuba sitter fast i sitt fack, där journalister fängslas, systemkritiker exporteras och emigranter eller flyktingar blir uppätna av hajar under seglatser till USA, eller helt enkelt skjutna innan de lyckas ta sig därifrån. Det enda som verkar kunna hjälpa är en kontrarevolution, en kubansk vår. Den så kallade arabiska våren växte som bekant upp genom de sociala medierna på Internet, men till dessa har kubanerna begränsad tillgång. Dessutom kostar en timmes surfande på Internet en halv månadslön och flera bloggare har blivit förföljda och fängslade. Trots det är en handfull av dem på väg att så ett frö till någonting, som kanske kan börja spira. Dock lägger även myndigheter och anhängare av regimen sig i när staten både kan ge och ta allt. Självaste Castrobröderna och en av världens sista kommunistiska diktaturer har kommit med i cyberrymdens tidsålder, trots att de leder landet efter näst intill nordkoreanska ideal.

 

Galiciern och kanariern Castro
Fidel Alejandro Castro Ruz föddes den 13 augusti 1926. Hans far kom från Galicien medan modern var född på Kuba av föräldrar från Kanarieöarna.
Han blev Kubas statsminister den 16 februari 1959, efter revolutionen ledd av 26 juli-rörelsen som avsatte den USA-stödde presidenten Fulgencio Batista. 1976 blev Fidel Castro president och samtidigt lades statsministerposten ned.
2006 blev Castro allvarligt sjuk och han överlämnade presidentämbetet till sin bror, Raúl Castro, som fortfarande sitter på makten.

Nya frågetecken på Kuba
Den 22 juli i år avled Oswaldo Payá, kubansk regimkritiker, oppositionsledare samt grundare av kristdemokratiska MCL (Movimiento Cristiano Liberación). Det var när Payá tillsammans med sin kollega Harold Cepero, Aron Modig, förbundsordförande för de svenska kristdemokraternas ungdomsförbund och Carlos Manuel Céspedes, vice ordförande för spanska Partido Populars ungdomsorganisation, färdades i en bil i provinsen Granma, ca 800 km utanför Havanna, som bilen körde in i ett träd och både Payá och Cepero avled, varken Modig eller Céspedes fick livshotande skador. Genast när nyheten nådde etern uppstod spekulationer kring olyckan. Den officiella versionen lyder att föraren, Céspedes, körde på en bula i vägen, tappade kontrollen och körde in i ett träd, en version som i efterhand styrkts av Céspedes själv.
Detta tror dock inte Payás efterlevande på. De hävdar att Payá utsatts för otaliga mordförsök och att hans motståndare nu lyckats med sitt uppdrag. Payás dotter, Rosa María Payá, har hävdat att faderns medresenärer, strax efter olyckan, vittnat om att ett annat fordon kolliderade med bilen som Payá färdades i, vilket fick den att köra in i trädet.
Internationella organ, bl.a. den spanska regeringen, har av de kubanska myndigheterna begärt en fullständig och transparent utredning av olyckan. Dock har det i skrivandets stund ej framkommit vidare uppgifter kring det skedda och frågan är om frågorna kring den någonsin kommer få svar.

Oswaldo Payá var en av Kubas mest framträdande aktivister och kämpade sedan 1980-talet för ett demokratiskt Kuba.

Av Jette Christiansen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco