Svensken och Río Tinto

– historien om Liberto Wolters och hans arbete vid den röda floden före britterna

Drygt 30 kilometer nordost om Huelva brer ett av Spaniens mest säregna landskap ut sig. Det är Río Tinto, där marken och floden, efter årtusenden av gruvdrift efter områdets mineralrikedomar, visar färgkartans alla nyanser av rött. Färgerna är så intensiva att platsen nästan känns overklig. Här har människor brutit metaller sedan antiken. Romarna var de första som systematiskt utvecklade gruvorna och byggde vägar för att frakta koppar, järn och silver. När deras imperium föll upphörde gruvdriften nästan helt, och det kom att dröja många hundra år innan något gruvarbete återigen upptogs på allvar.

De flesta som hört talas om Río Tinto känner till framför allt den brittiska eran. Det var när det brittiska bolaget Rio Tinto Company Limited tog över på 1800-talet som gruvdriften verkligen kom i gång på allvar. Britterna drog järnvägar genom landskapet för lättare frakt av mineralerna, de hade maskiner som skötte arbetet och de kunde öppna stora dagbrott. Det industriella avtrycket blev så kraftigt att det fortfarande sätter sin prägel på hela området.

Den här historien handlar dock inte om britterna, och den börjar inte heller med britterna. I stället går vi tillbaka i tiden och hittar ett namn som sällan nämns, men som kom att få en oväntad roll i Río Tintos historia.

Äventyraren från Stockholm

Han hette Liebert Wolters von Sjöhjelm, men i Spanien blev han känd som Don Liberto Wolters Vonsiohielm, då detta var mer lättläst (här kallar vi honom Liberto Wolters). Hans liv rörde sig mellan krig, teknik och affärer, ofta med en känsla av att han jagade möjligheter.

Det är inte känt varför han kom till Spanien i början av 1700-talet. Det man vet med säkerhet är att han deltog i det spanska tronföljdskriget som officer i ett nederländskt regemente, och att han efter det blev kvar i landet. Det är även okänt varför han blev kvar i Spanien, men kanske lockade gamla rikedomar, övergivna gruvor och nya ekonomiska ambitioner.

Ett av Liberto Wolters första större projekt hade ingenting med gruvdrift att göra, i stället var det dykning som gällde. Liberto Wolters lockades nämligen av berättelser om stora mängder silver och värdefulla laster som skulle ligga på havets botten i Vigo-bukten i Galicien, där den spanska silverflotta hade sjunkit efter slaget vid Rande år 1702. År 1719 vände sig Liberto Wolters till kung Felipe V och ansökte om tillstånd att bärga skatterna och han fick även investerare att bidra ekonomiskt. Han konstruerade en egen dykarutrustning med läderdräkt, hjälm och luftslang. Till detta kom en kopparklädd dykarklocka med vilken dykare kunde arbeta under längre tid under vatten. Tre svenska dykare deltog i arbetet.

För sin tid var tekniken imponerande, nästan experimentell. Resultatet blev däremot en stor besvikelse. Det som togs upp ur havet bestod mest av kanoner, ankare och enklare metallföremål, men inga stora skatter.

Nu mötte Liberto Wolters stor kritik. Han anklagades för att överdriva sina framgångar och för att sälja andelar i projekt som inte gav någon verklig avkastning. När hans ekonomi till slut kollapsade lämnade han Galiciens kust och begav sig till Madrid 1722. Där levde han under beskydd av Bayerns ambassadör, som han lärt känna i Vigo. Han var ekonomiskt barskrapad, men han hade idéer.

Drömmen om Río Tinto

Liberto Wolters riktade nu blicken mot Spaniens gamla gruvområden och han fastnade särskilt för Río Tinto i Huelva. Han kände till att romarna en gång brutit metaller i stor skala där, men att området i praktiken legat övergivet under långa perioder. Många såg dessa gruvor som ett tekniskt hopplöst projekt. Liberto Wolters å sin sida såg en möjlighet att återuppta gruvdriften på en av Europas mest mineralrika platser.

Året var 1725 när Liberto Wolters fick kung Felipe V att bevilja ett 30-årigt arrende på flera gruvområden, däribland Río Tinto, Aracena och Guadalcanal, med villkor att allt han uppförde på platserna skulle tillfalla kronan efter avtalets slut.

Han flyttade till den lilla byn Río Tinto (i dag Nerva) och började bygga upp det som i praktiken blev ett av Spaniens första moderna gruvföretag. För att finansiera sitt projekt skapade han ett aktiebolag “Compañía y Asiento de las Minas de Guadalcanal, Cazalla, Aracena, Galaroza y Río Tinto”, och för att locka investerare skrev han ett 25-sidigt manifest i vilket han beskrev gruvorna som extremt rika på guld och silver. Tonen var storslagen och han lyckades locka över 60 personer som köpte andelar i bolaget. Dock mötte han också mycket kritik och kallades för svindlare, för det faktum att han var både utlänning och lutheran gjorde honom mindre populär i många kretsar.

Ett projekt som gled ur händerna

Liberto Wolters lät sig inte stoppas och för att lyckas med sitt projekt köpte han in moderna pumpar från utlandet och tog in svenska gruvarbetare med erfarenhet från Falun och Sala. Problemet var att verkligheten i Río Tinto var betydligt mer motsträvig än planerna. Gruvorna var översvämmade, tekniken räckte inte till och kostnaderna sköt i höjden. Dessutom växter konflikterna inom bolaget. Aktieägarna drog åt olika håll, det hölls det ena styrelsemötet efter det andra och beslut ändrades. Mitt i allt stod Liberto Wolters, som till slut tvingades pantsätta sina egna tillhörigheter för att betala transporter och löner för att hålla verksamheten i gång. Här ska vi komma ihåg att det ju var de efterföljande britterna som byggde järnvägarna i området, så transporterna innan dess var både kostsamma och komplicerade.

Till slut såg Liberto Wolters ingen annan lösning än att be finansrådet om hjälp och genom ett kungligt dekret upplöstes bolaget den 4 juli 1727. Verksamheten delades upp i två nya bolag: ”Compañía Española”, med alla andra delägare och ansvariga, och ”Compañía de Minas de Río Tinto y Aracena, med Liberto Wolters som enda aktör.

Mycket längre än så sträcker sig inte historien om Liberto Wolters. Den 26 juli 1727 avled han i Río Tinto, 62 år gammal. Han begravdes vid Cerro de Salomón, en plats som länge kom att kallas “El Hoyo de Don Liberto”.

Arvet som blev kvar

Efter Liberto Wolters död tog hans systerson Samuel Tiquet över verksamheten. Även han var svensk och under honom började produktionen sakta stabiliseras. Utvinnandet av koppar och järnsulfat kom i gång i mindre skala, och kom att markera en tidig övergång från experimentell drift till mer organiserad gruvverksamhet.

Det svenska inslaget i Río Tintos historia blev kort, men kan ses som en länk mellan två olika epoker: de romerska gruvorna och deras historia samt britternas industriella expansion som kom att förändra verksamheten i Río Tinto helt. När britterna kom 1837 byggde de ut området till ett av världens största gruvkomplex.

I dag pågår fortfarande gruvdrift i Río Tinto, under bolaget Atalaya Mining, om än i mycket liten skala. Mest känt är området för sin röda flod och landskapets nästan overkliga karaktär, som lockar besökare från hela världen.