Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Spanska trupper kallas hem från Afghanistan, medan andra skickas till Mali.
Kriget för freden i Afghanistan har kostat 100 spanska soldater och en tolk livet, utöver det har det dessutom kostat den spanska staten omkring 2,9 miljarder euro.
I mars packade de spanska soldaterna i Afghanistan dock ihop lägret Ricketts i Moquer, som var den sista posteringen, där omkring 250 spanjorer varit utstationerade. Innan det hade lyset släkts och dörrarna stängts till basen Bernard de Gálvez i Ludina, där trupperna uppehållit sig bland talibaner och ogästvänliga grannar, och man hade tillbakakallat stridsenheten COP, vilken är den spanska enhet som har lidit de största förlusterna.
Fram till dess har det funnits 1 606 utstationerade spanska soldater och annan personal i Afghanistan. Lite i taget har uppgifterna på platsen överlämnats till det afghanska försvaret, som de spanska enheterna nu ska fortsätta att träna i kampen mot de extremistiska islamisterna. NATO anser att afghanerna nu själva ska klara av att bekämpa talibanerna och under NATO:s toppmöte 2012 i Lissabon fattades ett beslut om att de internationella styrkorna, ISAF, gradvis ska överlämna ansvaret till afghanerna. ISAF:s insatser har bestämts upphöra den 31 december 2014.
Dock kommer NATO att fortsätta att hjälpa till även efter den 1 januari 2015 med att träna och finansiera de afghanska styrkorna.
Senare under året kommer Spanien även att stänga ned huvudbasen Quala-e-now och fler än 1 000 soldater får komma hem.

Politiska fadäser på slagfälten
Kriget har som bekant varit en reaktion på 9/11, terrorattacken i USA 2001. Den började redan den 7 oktober samma år för att det i förväg så krigshärjade och på många sätt plågade landet inte längre skulle utgöra en grogrund med träningsläger för terroristorganisationer.
Tanken var dock även att afghanerna skulle få hjälp så att de i framtiden inte skulle behöva leva under talibanernas motbjudande regim. Det menade i alla fall många av USA allierade, och bland dessa hittas Spanien. Men även om Spanien har stöttat sina allierade har åsikterna vänt med vinden, beroende på vilket parti som suttit vid makten och det har sänt ut blandade signaler.
Den dåvarande statsministern, José María Aznar (PP), hade innan invasionen av Irak 2003 ett möte med USA:s president, George W. Bush. Den konservativa spanska regeringen valde då att stötta den republikanska presidenten, trots övervägande motstånd bland befolkningen – inklusive flera personer i partiets egna topp. Men Aznar lade fram argument om att Saddam Hussein skulle ha massförstörelsevapen och gömmor med kärnvapen, som de kanske skulle komma att rikta mot kurderna, vilket nu i de flesta kretsar anses ha varit fel.
Spanien tog, liksom många andra länder, emot hot från islamistiska grupper på grund av missionen i Irak, och inför parlamentsvalet 2004 lovade oppositionspartiet, socialistiska PSOE, att man skulle kalla hem trupperna från landet, långt bort från den spända konflikten.
Och hoten införlivades när 10 bomber sprängdes på ett tåg i morgonrusning på väg in i Madrid, 11 M, den 11 mars 2004, då 191 personer dödades och 1 841 människor skadades.
Samma dag lät José María Aznar meddela att det var den baskiska separatiströrelsen ETA som stod bakom attentatet. Han var dock alldeles för snabb med att uttala sig om saken och många menar att han ville tona ned sanningen för att inte tvingas avsluta Spaniens engagemang i Irak, eller för att inte förlora röster i valet som låg inom snar framtid. Kanske var påståendet en gigantisk fadäs. Det får vi aldrig riktigt veta. Men trots att opinionsmätningarna, bara några få dagar innan valet, visade på 42,2 procent av rösterna till fördel för PP och bara 35,5 procent till PSOE, förlorade PP valet och PSOE kom ut som vinnare, tre dagar efter attentatet.
Den nya statsministern, José Luis Zapatero, infriade sitt löfte om att kalla hem de spanska trupperna från Irak och redan ett par månader senare kunde sista spanjoren lämna missionen. Men det ansågs då av många vara en socialistisk fadäs och pinsamt för Spanien internationell sett då många nu menade att man gav efter för de islamistiska terrororganisationer som stod bakom bombningarna i Madrid.
Den socialistiska regeringen, som avgick i slutet av december 2011, hade just fattat ett beslut om att Spaniens delaktighet i den internationella styrkan i Afghanistan skulle upphöra och att trupperna skulle tas hem redan inom loppet av januari 2012.
Oenigheten i Spanien var parallell med den politiska meningsskiljaktigheten i USA, där George W. Bush startade krigen i Afghanistan och i Irak, medan Barack Obama har lovat att avsluta dem båda. Spaniens nuvarande konservativa regering, som återfick regeringsmakten 2011, beslutade att skjuta upp hemkallandet för att låta det ske i samkoordination med NATO.
Det var en enig kongress, inklusive både PP och PSOE, som i januari godkände stödet till de franska trupperna i det västafrikanska Mali.

Från Kabul till Timbuktu
De två städerna, som låter tagna ur varsitt äventyr, är i verkligheten fattiga städer i två av världens fattigaste länder, och från att ha soldater och fokus på insatserna i Afghanistan, där endast ett fåtal finns kvar, skickar nu det spanska försvaret andra till Mali.
I januari flögs ett transportplan, ett Hercules 130, dit för att hjälpa till i den franskledda operationen mot de radikala islamisterna som härjar i den nordliga delen av landet och i området omkring den historiska staden Timbuktu.
Enligt rykten krävdes det dock flera anmodanden innan den spanska försvarsministern, Pedro Morenés (PP), erbjöd sin franska kollega, Jean-Yves Le Drian, att ställa ett plan till förfogande. Detta nekar Spanien till, som själv har egna och stora intressen i att stoppa en extrem islamistisk diktatur på andra sidan av Medelhavet.
Den spanska regeringen har dessutom låtit Frankrike och de andra länderna använda det spanska luftrummet och flygplatser under operationen, vilket inte behöver vara en liten sak.

Konflikt i Mali efter insatsen i Libyen
Men oavsett vad så har Spanien och flera andra länder nu landat i Mali, landet som blev en självständig stat 1960 och som ligger inklämt mellan bl.a. Senegal och Mauretanien, Algeriet och Nigeria. 90 procent av landets befolkning är muslimer som länge levt under den världsliga regeringsformen och Mali har under flera år varit en exemplarisk demokrati.
Men den arabiska våren i Libyen och Muhammed Gaddafis slut 2011 har förändrat bilden.
Separatistgruppen Tuareg, i norra Mali, har kämpat som legosoldater för Gaddafi, och de flyttade nu hem igen, beväpnade till tänderna med allt från maskingevär till luftmissiler som varit lätta och billiga att köpa i den anarkin som följt i Libyen. Tuareg slog sig samman med jihadister från Al-Qaida, som kontrollerade en del av öknen mellan Atlanten och Chad och några veckor senare sågs de tillsammans erövra tre av Malis nordliga regioner.
Sharialagen infördes, motståndare blev piskade, stenade eller lemlästade, och historiska monument ödelades i bästa talibanstil. Flera hundratusen invånare flydde söderut. Presidenten Amadou Toumani Touré avsattes av missnöjda medborgare, sammanslutningen av afrikanska stater, ECOWAS, lade sig i och tillsatte Dioncounda Traoré som ledare av en tillfällig regering i huvudstaden, Bamako. Dock flydda han till Paris efter att ha undkommit ett angrepp och det stod klart att Malis regering inte klarade av att kontrollera landet.

Traoré bad om hjälp
Frankrikes då nyvalda president, François Hollande, slöt vid årsskiftet en historisk överenskommelse om att hjälpa denne och andra tidigare kolonier, som slagits tillbaka till medeltiden, med att städa upp i korruptionen och att stoppa våldsamma samt odemokratiska maktövertagande i utbyte mot råvaror.
Redan förra året drog sig Frankrike ut ur Afghanistan.
Aktionen i Mali har godkänts av FN där USA:s ambassadör dock kallat det ”un plan de merde”. Hollande bad andra länder om hjälp till sin smutsliga plan, och här trädde Spanien återigen in på den internationella scenen.
Principiellt är det trupper från ECOWAS, som, vägledda av en grupp franska officerare, kämpar mot jihadisterna eller terrorister, vilket ser ut att lyckas då de nu bara kontrollerar två små områden.
En EU-ledd mission med cirka 500 män ska under de kommande 15 månaderna träna Malis egna, svaga försvar och omkring 50 spanska soldater är nu på väg till Mali för att bidra i denna del av fredskampen, i dessa annars försvarslösa afrikanska länder. Och detta ser den spanska regeringen som en fara för fler terrorattentat och större illegal invandring till Spanien.
Effekten och priset på operationen i Mali är okända faktorer, som i det långa loppet fortfarande är med den snart avslutade missionen i Afghanistan. Försvarsminister Pedro Morenés menar att insatsen inte har varit förgäves:
”Jag trodde inte att missionen i Afghanistan har varit ett fiasko. Kanske har det inte varit en ren succé, men situationen är bättre nu än för 12 år sedan.”

De utländska styrkorna i Afghanistan
Över 100 000 utländska soldater och 325 000 afghanska soldater och politiker står för tillfället tillsammans för den skröpliga säkerheten i Afghanistan. De är en del av den internationella säkerhetsstyrkan, ISAF (International Security Assistance Force), som etablerades 2001 med bemyndigande från FN:s säkerhetsråd. Sedan 2003 har den letts av NATO.

50 länder deltar och bland dessa finns följande med cirka antal soldater eller annan personal (siffror aktuella mars 2013):

• USA 68 000
• Storbritannien 9 500
• Tyskland 4 400
• Italien 3 067
• Polen 1 739
• Rumänien 1 595
• Georgien 1 561
• Spanien 1 606
• Australien 1 096
• Turkiet 1 093
• Danmark 567
• Sverige 413
• Norge 97

(Källa: www.isaf.nato.int)

Spaniens delaktighet i internationella aktioner
Spanska trupper har under de senaste årtiondena deltagit i internationella missioner och fredsbevarande aktioner i en mängd länder, några av dessa är:

Afghanistan: Här har Spanien varit med sedan 2003, och medan majoriteten av personalen är på väg hem kommer en del att stanna kvar till 2014.

Bosnien Hercegovina: Sedan 1992 har Spanien deltagit i de europeiska styrkorna EUFOR:s fredsbevarande mission, som består av omkring 1 300 personer.

Djibouti: Den spanska flottan med bas i Djibouti har sedan 2009 medverkat i Atalantamissionen som bekämpar pirater från bl.a. Somalia. 300 män och kvinnor finns för närvarande utstationerade här. För stunden har EU gett mandat till operationen fram till december 2014.

Irak:
Spanien anslöt sig 2003, men 2004 resulterade ett regeringsskifte i att trupperna återkallades. Den 13 mars vann PSOE valet och redan den 27 maj hade Spaniens deltagande upphört.

Libanon:
1 050 spanjorer deltar i FN:s internationella styrka kallad UNIFIL i den södra delen av landet. Man förväntar sig att halvera antalet innan årets slut.

Mali: Omkring 50 soldater ska delta i den EU-ledda träningen av det afrikanska landets egen försvarsstyrka.

Nu befinner sig spanska soldater i Mali, där man också försvarar historiska monument. Här ses moskén Djenné, världens största lerbyggnad.

Av Jette Christiansen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco