La Sueca hälsar välkommen till - En Sueco november!

Att glädjas över det enkla är någonting som jag tror att många av oss glömmer bort när vi lämnar barndomsåren. Och många lever för mycket med tankar på vad man har gjort eller inte gjort samt grubbel över morgondagen och hur man ska uppnå lycka i framtiden, istället för att ta vara på den verklighet som vi lever just idag.

När årets första riktiga regnoväder drar in från havet, sådär så att det verkligen regnar ordentligt en hel dag, upplever jag barnslig glädje för första gången på riktigt länge. Utrustad med gummistövlar, varma kläder och varsitt paraply ger vi oss ut på promenad, min dotter och jag. Först försiktigt, undvikandes alla pölar, lyssnande på dropparna som faller på paraplyernas spända, skyddande tyg – underligt att vi kan stå och gå när det faller vatten från himlen utan att vi blir blöta, varken om fötterna eller huvudknoppen! ”Mami, mami, lluvia!” Jag tror inte att hon kommer ihåg regn. Det regnar ju inte så mycket här på kusten. Vatten kommer ur kranen och finns i badkaret, poolen och havet! Nu vet jag inte om det är så hon tänker men blicken är i alla fall funderande och emellanåt sträcker hon ut handen för att liksom känna på dropparna som faller ned från paraplykanten. Lite efter lite blir hon djärvare och lite efter lite blir även jag det – när gick jag ut i regn frivilligt senast, och dessutom i gummistövlar?!

”Titta, titta, mask?”, frågar hon och pekar förvirrat först på daggmasken som kryper på vägen och pekar sedan mot rabatten. ”Jo, du förstår, när marken blir blöt kryper maskarna upp ur jorden och går på promenad precis som du och jag, och kanske ska den där hälsa på hos sin kompis”, försöker jag. Total tystnad, följd av en skeptiskt frågande blick. ”Okej, de kommer upp ur jorden för att det är för mycket vatten i den och som du vet kan bara fiskar andas i vatten, så de kommer helt enkelt upp för att andas luft”, försöker jag nu. Återigen tystnad och en tveksam blick. Jag försöker med någonting helt annat: ”Vet du vad! Den har kommit upp ur jorden för att den har tittat på Peppa Pig och sett Peppa Pig och hennes bror Georg hoppa i vattenpölar sådär ’splish, splash, splosh’! Vattenpöl! Splish, splash, splosh! Och så är försiktigheten om att inte bli blöt som bortblåst och de små fötterna börjar hoppa. ”Mamma!” och en upprymd blick samtidigt som ett pekfinger pekar mot vattenpölen. Och där är vi. Vi ställer ifrån oss paraplyerna, håller varandra i händerna och hoppar i regnet tillsammans, för första gången. Och det är definitivt inte den sista. Att få uppleva och upptäcka världen en gång till genom ett barns ögon är helt klart värt varje vaknatt och maktkamp som vi tragglar oss igenom. Att helt bekymmerslöst hoppa, stänka och bli blöt från topp till tå samtidigt som skrattet bubblar upp och inte går att stoppa – tänk vad bra man kan må när man släpper hämningar, måsten, planer och liknande och lever just här och nu, samt ger sig själv en chans till att skratta på riktigt och unnar sig att vara glad samt vågar vara busig.

Mysig november

Sara Laine