Den stora Bankia-kuppen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email
bankia
 
 
Rubrikerna har gått att läsas i samtliga av landets nyhetstidningar: Bankias ledning, styrelse och andra inflytelserika personer har flitigt använt Bankias företagskreditkort. Totalt har det spenderats 16 miljoner euro – utan några upplysningar till skatteverket. Men detta är bara toppen av ett isberg som nu skakar om banken. När Bankia lanserades på börsen 2011 fördes nämligen en miljon investerare bakom ljuset i det som ses som decenniets största kupp.
 
Klockan ringer och stora leenden sprider sig. Det är den 20 juli 2011 och Bankia lanseras på Madridbörsen. Lett av den tidigare så framgångsrika finansministern Rodrigo Rato och med stort stöd av den dåvarande finansministern Elena Salgado förväntas Bankia bli den nya storspelaren i den spanska bankvärlden. Aktieemissionen är 10 miljarder euro och erbjuds i aktier till 3 euro och 75 cent styck. Det är ett bra erbjudande och denna dag handlas det flitigt på börsen. Men bara några månader senare är det stora leendena utsuddade. Bankia-aktien är nästan värdelös.
 
Sparbankerna rasar
De annars så solbränd ansiktena vitnade snabbt när ledare och styrelsemedlemmar i den finansiella sektorn träffades efter sommarens semestrar 2008. Finanskrisen hade börjat och bredde nu ut sig i den grad att bankcheferna låg sömnlösa om nätterna. Speciellt oroligt var det i sparbankerna. Regeringen och EU:s räddningsplan gick kort sagt ut på att fusionera de spanska sparbankerna och därmed föra dem i drift, större, starkare och mer effektiva. Det görs dock inte i en handvändning så flera sparbanker fick ta emot ekonomiska bidrag för att inte gå i konkurs. Hade de gått i konkurs hade det inneburit oöverskådliga konsekvenser för både kunder, aktieägare och hela den spanska finansvärlden. Andra steget i räddningsplanen gick ut på att få över sparbankernas sämsta aktiviteter – primärt konkursdrabbade byggprojekt – till den nystiftade ”Banco Malo” (den dåliga banken). På så sätt togs de västa ”liken” ut ur sparbankerna som återigen kunde se en vettig framtid. Som tredje och sista steg skulle sparbankerna lanseras som banker på börsen för att få det nya och nödvändiga kapitaltillskottet.
 
När räddningsplanen och omstruktureringarna sjösattes stod det snart klart att det var sparbanken Caja Madrid som hade det värst. Sparbanken hade först och främst stora utlåningar till företag inom byggbranschen, som nu inte kunde infrias. Den ekonomiska mirakelmannen bakom den blomstrande spanska ekonomin under José María Aznars tid, 1996-2004, Rodrigo Rato, kallades hem från sitt toppjobb i Världsbanken för att bli ny chef för den krisdrabbade sparbanken. Han lyckades slå ihop Caja Madrid med sex andra sparbanker, vilket resulterade i banken Bankia. Alla litade på att han hade lyckats städa upp i de dåliga aktiviteterna innan Bankia börsnoterades. Det var i alla fall en självsäker och leende Rodrigo Rato som tillsammans med finansministern Elena Salgado mötte upp på börsen den 20 juli 2011, och båda rekommendera de varmt att investera i Bankia.
 
Alltför bra säljare
Förutom lanseringen på börsen hade Bankias försäljnings- och marknadsavdelning arbetat duktigt. Speciellt i Madrid fick börsnoteringen en oerhört stor exponering via olika reklamkampanjer. Oavsett var man gick, vilket dagstidning man läste eller vilken radiostation man lyssnade på påmindes man om Bankias börsnotering – och den otroliga investering det skulle vara att köpa dessa aktier. Samtidigt tränades rådgivarna i de många bankfilialerna till ett mycket trevligt bemötande och väl valda ord. Och telefonlinjerna i bankens telefonmarknadsavdelning glödde som aldrig förr. Bankias nästan tio miljoner kunder skulle kontaktas och informeras. Men målet var tydligt: att sälja. På rekordtid lyckades Bankia sälja aktier för ett värde av en miljon euro till sina kunder. Imponerande. Kanske lite för imponerande, för många visste tydligen inte vad de köpte.
 
Kunderna förlorade allt
”Min man och jag hade varit kunder i Caja Madrid i 30 år. Vi hade besparingar på 220 000 euro, som vi alltid har haft stående på ett högräntekonto. Sedan ringde vår lokala filial och erbjöd oss att sätta in beloppet på en ny sorts konto, som skulle säkra oss en framtida avkastning på sju procent. De sa ingenting om aktier”, berättar Olga Cuesta och fortsätter: ”Vi skulle bara skriva under. Och det gjorde vi. Det är naturligtvis vårt eget fel men jag hade, under 30 år, skrivit under ett flertal dokument från banken utan att läsa det finstilta. Det handlar om förtroende. Jag kunde inte drömma om att de skulle köpa bankens egna aktier på börsen för mina pengar.”
Bara några månader efter aktieemissionen offentliggjordes Bankias bokföring och tillgångar. Det var stora röda siffror överallt. Olga Cuestas aktier och besparingar föll till nästan ingenting.
 
En liknande historia får vi från Mari Cruz Gil Cerezo per telefon från Madrid. Hon är 61 år och har sedan hon flyttade till Madrid som 19-åring varit kund i Caja Madrid. ”Sedan 2004 har jag haft mina blygsamma sparpengar på ett högräntekonto i Caja Madrid, medan min mamma hade några aktier. När hon dog gick aktierna i arv. I juli 2011 sålde jag dem, eller rättare sagt, jag trodde att jag sålde dem, för jag skrev i förtroende under på att mina besparingar skulle investeras i aktier tillsammans med aktierna efter min avlidna mamma. Banken körde med mig som de ville”, berättar Mari Cruz Gil Cerezo, som i juli 2011 hade aktier till ett värde av 29 000 euro. Två månader senare offentliggjordes resultaten och värdet föll till cirka en hundradel.
Engelska Nigel Robertson från San Pedro (Marbella) hade hört ordet aktier från sin bankrådgivare men garanterades en fast hög ränta på sju procent. Och att det var riskfritt. ”När resultaten offentliggjordes kunde jag plötsligt inte sälja mina aktier som annars hade ett värde av 139 600 euro. De hade plötsligt försvunnit, eller rättare sagt; var ingenting värda. Och jag saknade kapital. Lite tragikomiskt kunde, och ville, banken ge mig ett lån på 40 000 euro. Med ränta såklart”, berättar den engelska Bankia-kunden, som sedan dess haft problem med både ekonomin och hälsan. Hans fall behandlas fortfarande medan de två förstnämnda kunderna fick sina oönskade investeringar räddade av Jesús María Ruis de Arriaga – advokat och en av artikelns huvudpersoner.
 
Ger banken stryk
Jesús María Ruis de Arriagas advokatfirma, Arriaga Asociados, leder upp till 5 000 av de ca 8 000 fall som idag har lagts mot Bankia. Han påstår att han vinner 90 procent av fallen och att det bara kostar en kommission om fallet vinner.
”Vi har en köpelag som skyddar konsumenten. Vid aktieköp ska köparen fylla i och skriva under ett dokument vari köparen bland annat medger att man känner till riskerna som finns i samband med handel på börsen. Detta dokument var i de flesta fall redan ifyllt av Bankia. Det kan lätt bevisas och därmed är handlingen ogiltig”, förklarar den spanska advokaten.
Han förklarar vidare att fallen sällan ställs inför en domare då Bankia själva väljer att inte försvara sig när de ser ärendet, för det kostar även resurser. I stället betalar de helt enkelt tillbaka investeringen.
”Det är färre än en procent som har valt att stämma banken. Många tror väl att det är dyrt, besvärligt och näst intill omöjligt att vinna ett fall mot en storbank, men så är det inte”, säger Arriaga, medan han kommer med en helt annan teori kring de få stämningarna. ”Många drabbade vet helt enkelt inte att vi finns. Våra annonser har ofta avvisats från dagstidningarna. Antingen får vi höra att vi inte kan annonsera eller att vi ska ändra budskapet och inte nämna Bankia med ord. Från en dagstidning har vi fått veta att Bankia hotar med att stoppa all deras annonsering om det skrivs eller annonseras med någonting som går emot deras intressen. Till det tillkommer att staten är en stor aktieägare i Bankia tack vare de stora kapital som de skjutit in. Det är bara gissningar men det skulle inte förvåna mig om det har ställts politisk press på de stora medierna om att låta bli Bankia-saken”, säger advokaten i en intervju med den spanska tv-kanalen La Sexta, som är känd för att inte vara rädd för att gå emot myndigheterna.
Och det är svårt att hålla munnen stängd på den så annars artiga advokaten. För honom har Bankia-fallet inneburit tusentals nya kunder och en snabbt ökande omsättning. Men Arriaga står fast vid att för honom är det viktiga att skydda de människor som har blivit lurade.
”Bankia-saken är århundradets största kupp. Banken var tekniskt sett bankrutt när banken börsnoterades. Det visste både de själva, den spanska centralbanken och regeringen. Bankia saknade 10 miljarder euro för att överleva. Vid den tidspunkten hade inte regeringen de pengarna varför det gjordes en emission på 10 miljarder. Bankia kände deras kunder, deras insättningar och visste precis vilka kunder som skulle vara lättast att sälja aktier till – utan att nämna ordet aktie. Av den anledningen är också många som drabbats äldre människor. Det är helt klart inte någon slump”, avslutar advokaten.
 
Bankia har inte uttalat sig om saken en enda gång. Den nuvarande finansministern, Luís de Guindos, har i ett kort pressmeddelande beklagat om en del investerare känt sig lurade. Hans föregångare, Elena Salgade, som var med på börsen den 20 juli 2011, avsattes vid det senaste valet och är helt ute ur den spanska politiken och rampljuset. Rodrigo Rato pressades till att avgå efter den kontroversiella börslanseringen, men han är inte helt och hållet ute ur strålkastarljuset, för sedan inte så länge sedan kom det återigen dåliga nyheter om hans tid i banken.
 
De svarta kreditkorten
Bankias kreditkort är gröna. Men när man som styrelsemedlem får ett firmakreditkort och fritt kan spendera 4 000 euro i månaden utan att behöva dokumentera det, och utan att det behöver anges på självdeklarationen, är det som att tjäna svarta pengar. 89 chefer och styrelsemedlemmar har fått sådana kort mellan åren 1999 och 2012. Om det då handlar om mycket pengar eller inte kan diskuteras. Det kan däremot inte motsägas att det är olagligt och omoraliskt. En börsnoterad bank med en styrelse som får svarta fickpengar? Och en bank som förlorar 10 miljarder av investerarnas pengar samtidigt som ledningen flitigt använder deras firmakort? Det är inte bra. Rodrigo Rato har, tillsammans med sin föregångare i Caja Madrid, Miguel Blesa, fått betala skyhöga garantier för att slippa sitta i häktet under den tid som fallet pågår.
På börsen i Madrid stiger och faller kurserna. Detsamma kan sägas om Rodrigo Ratos karriär. Som finansminister under Aznar tog han sig upp till toppen. Där kunde han kyssa himlen och dansa med änglarna. Idag tyder allt på att han har dansat sin sista dans.
Av Henrik Andersen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco