Katalonien har förr varit ett självständigt land. Så låter argumenten från dem som önskar se ett självständigt Katalonien. Men har regionen verkligen varit självständig? Och om den har det, i vilken omfattning?
Vi söker korta svar på de stora frågorna i den relevanta och turbulenta historien från 700- och fram till 1800-talet.
Goter, morer och Spanska Mark
Dagens Katalonien är en del av det gotiska riket kallat Septimanien, befolkat av occitansk- och romersktalande befolkningsgrupper som lever enligt gotiska traditioner, liksom att det finns basker och judar.
Redan åtta år efter att ha korsat Gibraltarsund, alltså 719, når morerna området där de ledande grevarna svär trohet till den muslimska regimen. Morerna fortsätter över Pyrenéerna där de möter motstånd från frankerna. År 732 stoppas de vid Poitiers där frankerna börjar tränga tillbaka dem söderut. Under åren 798 till 802 erövras området söder om Pyrenéerna som morerna hade besatt i 80 år. Här grundas området kallat Spanska Mark som är en militär buffertzon mot muslimernas Al-Andaluz i söder. Detta område sträcker sig nu från Pyrenéerna till floden Ebro samt från Medelhavet till omkring Navarra.
March eller Marches är förövrigt det frankiska uttrycket för ett område nära en gräns och därför kallar vi även detta område för en ”Mark”. På spanska säger man Marca Hispánica. Från denna tid härstammar namnet Catalaunia, och det är sannolikt en förvrängning av Gotholania.
Grevar och bröllop
På den Spanska Mark uppstår på 800-talet en grevedynasti med ca 15 grevedömen. Det främsta av dessa är Barcelona där greven är ”markens” frankiske guvernör. Grevarna är utvalda av frankerna men denna sed slutar med greve Wilfred den Hårige (Wifredo el Velloso). Han arbetar på att ena katalanerna i ett rike men möter motstånd i detta från både frankerna i norr och morerna i söder. År 897 dödas han av en morisk lönnmördare. Det säg att ränderna i den katalanska flaggan är Wilfred den Håriges blod, som strukits på med fyra fingrar.
Efter Wilfred den Hårige går grevetitlarna i arv från far till son, vilket stärker Kataloniens självständighet, trots att området inte har en gemensam administrativ infrastruktur, dock utvecklas det en egen kultur och självkännedom. Denna utveckling varar fram till år 1137 när greven av Barcelona, Ramón Berenguer IV, gifter sig med Aragoniens kungadotter, Petronila, som är den enda arvingen till den aragoniska tronen. Därmed blir Barcelonas greve även kung av Aragonien och de båda områdena förenas.
Aragonien-Katalonien regerar den halva världen
Bröllopet är början på en storhetstid. Riket blir en viktig sjöfartsnation som snart expanderar och sträcker sig från Valencia i söder till Langedoc (stora delar av södra Frankrike) i norr, och inkluderar även Mallorca, Sicilien, Sardinien, Napoli, Korsika och under en period till och med Aten.
Den katalanska kulturen sprids och institutioner som det lagstiftande organet Les Corts Catalanes bildas. Monarker kommer och går och den sista i detta kapitel av Kataloniens historia är Martin I av Aragonien. När han dör år 1410 finns ingen tronföljare och det blir slutet på den katalanska dominansen i Aragonien.
Nu får påven välja en tronföljare och valet faller på Ferdinand av Antequera, som kommer att ta namnet Ferdinand I av Aragonien, och han blir den första av flera kastilianer att regera i Katalonien. Perioden som nu följer är anarkistisk.
Isabella och Ferdinand samt farväl till katalanskt land och Frankrike
Isabella, som naturligtvis är drottning över Kastilien och León, gifter sig år 1469 med sin kusin Ferdinand, som är kung av Navarra och Aragonien, dit Katalonien ju hör. Dessa två kommer att få titeln De Katolska Monarkerna då de år 1492 börjar förena dagens Spanien, och i och med förenandet minskas Kataloniens roll och autonomi.
Det trettioåriga kriget från 1618 innebär även stridigheter mellan Spanien och Frankrike över habsburgarnas tillgångar, vilket katalanska separatister utnyttjar år 1640 till att förklara självständighet. Frankrikes kung Ludvig XIII stöttar katalanerna medan det spanska centralstyret år 1641 skickar inte färre än 26 000 soldater till området. Den katalanska hären, som inte kallas bondehär, vinner det första slaget, som står vid
Monjuïc.
Dock blir glädjen korvaring då Spanien snart når framgång och Frankrike drar sig tillbaka från Spanien i samband med det Westfaliska fredsavtalet år 1648. I och med det får kung Filip IV övertaget över katalanerna, som ger upp efter ett års belägring av Barcelona. Det efterföljande avtalet, Pyreneiska freden, ingås 1659 och i och med detta ger Spanien det annars katalanska Roussillon till Frankrike. Detta är den del av Frankrike som fortfarande kallas Nordkatalonien.
Alla kräver den spanska tronen
Det Spanska tronföljdskriget mellan år 1701-1714 för Katalonien ännu längre bort ifrån storhet och självständighet. Att habsburgarnas sista kung, Carlos II, är barnlös leder till att alla möjliga länder börjar lägga sig i för att få just deras släkt på den spanska tronen. Som tronföljare väljer Carlos II tillslut Frankrikes Philippe d’Anjou av huset Bourbon och år 1700 blir denne Felipe V. Nu blir andra länder nervösa för att det sitter ytterligare en bourboner på en europeisk tron varför de år 1703 pekar ut Österrikes förslag, ärkehertig Karl, till kung av Katalonien, Aragonien och Kastilien, vilket får stöd av Katalonien. Det utbryter stridigheter som Felipe V vinner men då Katalonien inte ger upp belägras området, inklusive Barcelona år 1714 till dess att katalanerna kapitulerar, och med detta försvinner alla former av självbestämmande.
Sedan kommer en temporär period med självständighet med fransmännen, nu personifierad i Napoleon. Napoleon invaderar nämligen och förklarar han Katalonien som självständig republik år 1810, om än under franskt protektorat. Men bara två år senare lägger Frankrike området under sig helt. Det håller dock bara tills Napoleon lider sitt berömda nederlag, varmed Katalonien återigen är en del av Spanien.
Av Jette Christiansen
