Higuerónfloden är en fin liten flod som ligger vid foten av den vackra byn Frigiliana, eller rättare sagt: Frigiliana har byggts på Higuerónflodens västra sida, på ett bergsparti högt över floden. Floden kom ju före byn. Floden och byn har följts åt länge genom historien och floden förser byn med vatten och byns årliga romería leder ned till floden och byborna har alltid tyckt om den vackra, vilda dalen. Dessutom finns det en fin kärlekshistoria kopplas till floden och den ska vi höra mer om.
Det är lätt att hitta till Higuerón. Stigen ned till floden börjar nämligen precis i mitten av Frigiliana. När man står och tittar upp på El Ingenio (Frigilianas gamla sockerfabrik och landmärke) är det bara att gå till höger och ned längs en liten gata som ligger mellan en bank och baren Las Virtudes, och så finnns det skyltar som visar ned mot floden. Härifrån kan man också vandra från Frigiliana till Nerja, men det är en annan historia.
Nu ska vi ned till Higuerón och det finns två möjligheter att gå ned: en för mespottor och en för våghalsar. För att komma ut på den spännande stigen som leder ned till botten längs en bergssida ska man gå till vänster om huset Los Tajos, som ligger strax efter att man svängt till vänster ned längs vägen mot botten. Stigen är först ganska bevuxen men om man bara fortsätta förbi en jättestor oleanderbuske kan man tillslut se stigen. Dock är den inte alltid så lätt att se efter det heller, för den leder över stenblock, men det går. Vid en tidpunkt leder stigen förbi en fin grotta, sedan gör den ett par svängar och så når man nere i botten. Men stanna på stigen för den leder fram till en stor, gammal bassäng (alberca). Nu för tiden har det satts upp ett staket runt denna bassäng och det beror nog på att man inte längre tillåter att den används som simbassäng. Innan staketet restes var det vanligt att Frigilianas ungdomar simmade i bassängen, och vem kan klandra dem när det är över 30 grader varmt om sommaren. Men med tanke på att vattnet i bassängen förser Frigiliana med bruksvatten så kan det ju inte tillåtas.
När vi gått förbi bassängen ser vi en skylt för Gran Senda de Málaga (den 650 km långa vandringsleden som leder runt kanten av Málagaprovinsen), som alltså går här. Men denna gång följer vi inte Gran Senda speciellt långt, för den svänger snart upp till höger mot Fuente del Esparto och Marodalen. Dit ska vi inte för vi stannar i botten av Higueróndalen och fortsätter därför bara rakt fram. Floden rinner fram i botten av dalen och det är inte säkert att man kan gå torrskodd hela vägen. På en del platser måste man hoppa fram på stenar och det kan hända att man emellanåt måste vada i själva floden, beroende på hur mycket det har regnat. Så var beredd på att bli lite våt om fossingarna och tänk på att ha på dig skor som tål att bli lite blöta.
Vid ett tillfälle passerar vi romería-platsen. Detta är en picknicplats med bänkar och bord. Frigilianas skyddshelgon San Antonio de Padua firas varje år den 13 juni med att en figur av helgonet bärs ut ur kyrkan och så transporteras figuren på en oxkärra ned till picknicplatsen, som även kallas El Pozo Viejo (den gamla brunnen). När denna festdag infaller är alla festklädda, det skjuts fyrverkerier och när alla kommit fram till picknicplatsen äter man tillsammans. 13 juni firas av de flesta i trakten, dock troligtvis inte av oxarna som ska dra kärran längs den branta cementerade vägen ned till dalens botten – och sedan upp igen. Men för alla andra är det onekligen fest.
Vi fortsätter vår vandring inåt i denna vackra flodbädd och överallt växer det vacker, rosa oleander, som på spanska heter adelfa. Denna växt är vanlig i flodbäddar och är mycket vacker. Dock är den mycket giftig och man bör absolut inte grilla korv över oleanderkvistar eller äta bladen, det har lett till dödsfall. Så håll dig till att beundra busken men rör den inte.
Efter en liten stund ser vi en liten, vit minnessten med ett kors till höger. Kanske har någon dött här, men jag har inte lyckats ta reda på vad som verkligen har hänt här.
Snart blir dalen bredare och nu är det dags för kärlekshistorien. Det var nämligen så att Bautista från Frigiliana var djupt förälskad i Lola, som bodde i Jayena, på andra sidan Almijara-bergskedjan. Fågelvägen är det bara 20 km mellan dessa byar men då det ligger ett högt berg mellan byarna blir resan 98 km om man vill köra från Frigiliana till Jayena.
Tillbaka till Bautista; Bautista var en enkel bonddräng som var ute och arbetade på åkrarna varje dag. Men kär som han var besökte han Lola i Jayena så snart han hade en ledig dag. Efter en avslutad arbetsdag gav han sig således av mot Jayena – till fots. Den gamla Camino Real, som innan motoriseringen gick från Nerja till Granada, gick igenom Frigiliana och därefter via Acebuchal upp till passet Puerto Blanquillo, längs stigen upp till Cuesta de Angustias förbi Venta Panaderos och upp till Puerto de Frigiliana och därifrån ned till Jayena. Det är en tur som på mulryggen skulle ta tre till fyra. Men så lång tid hade inte Bautista. Han tog således en genväg genom Higuerónfloden. Strax efter att vi passerat minnesstenen löper en sidoflod in i Higuerón på vänster sida. Bautista tog denna sidoflod och han klättrade upp längs en brant bergsvägg och vandrade ”cross country” i flera kilometer innan han kom till El Camino Real och därefter forcerade den branta Cuesta de Angustias. Detta gjorde han i nattens mörker. Man får lov att hoppas att han fick sällskap av månskenet. Om inte kanske kärlekens glöd lös för honom. Efter sju timmar nådde han fram till Jayena i gryningen. Han fick då lov att sitta vid matbordet mittemot Lola i en timme. Därefter gick han den långa vägen hem igen.
Bautistas veckobesök hos Lola gav honom tillslut den välförtjänta och önskade belöningen: han fick gifta sig med Lola. Tillsammans flyttade de till Frigiliana och fick sex barn, som i dag är vuxna och själva har barn. Historien om Bautistas ihärdiga vandring över bergen, genom raviner och dalar, upp och ned längs branta bergskanter för att nå sin älskade, lever fortfarande.
Vår vandring i Higueróndalen kan inte bli annat än fantastisk för dalen är vacker och efter Bautistas dalsida blir flodbädden ännu bredare och till vänster ser vi nu ruinerna av två gårdar. Där uppe kan vi också se en kanal som leder vatten från floden till Frigiliana. Det lockar att ta denna kanalväg tillbaka till byn men vi vågar faktiskt inte, för vi har tre stora hundar med oss som säkert inte tycker om att balansera på de smala kanalsidorna. Men vi såg någon som gjorde det och nu är vi avundsjuka, så vi får lov att komma tillbaka någon dag och göra den vandringen också.
Dalen svänger till vänster och på en plats blir den smal, så smal att man bara kan gå i själva floden. Här och var finns det små vattenfall och om man tar sig fram längs flodens smala raviner kommer man upp till ett par höga vattenfall. Men efter 7,3 km tar vi en paus och äter vår matsäck. Naturen här är oerhört vacker och det finns massa att utforska, och stämningen är fridfull.
Efter en lång vilostund återvänder vi till Frigiliana och lustigt nog känns vandringen tillbaka mycket kortare och lättare. Men då går det ju också lite nedåt, trots att vi inte reagerade över att det först gick uppför.
På tillbakavägen går vi på cementvägen (den för mespottor) upp till Frigiliana och här, just där vägen börjar gå uppför, står ett jättestort fikonträd – eller på spanska: en higuerón. Om det är detta träd som har gett namn till floden och dalen låter jag vara osagt, men man vet ju aldrig.
Efter denna vackra utflykt in till hjärtat av Almijarabergen belönar vi oss själva med en glass från glassbaren vid sidan av Bar Virtudes och efter 14 km smakar glassen mycket gott.
