Jag har begett mig till hamnen i Marbella där jag tillsammans med en instruktör från Simply Diving ska bort från turismens stök ett tag – och det är faktiskt möjligt, om man beger sig ut på upptäcktsfärd i havet. Man behöver bara lära sig det först, om man som jag aldrig gjort det tidigare.
Därför är den första delen av dagens utflykt inte speciellt spännande; jag skriver under på att jag inte har fel på öronen och lungorna samt att jag kommer att respektera naturen och inte ta någonting från havet med mig tillbaka upp på land. ”Jag har alltid trott att P:t i PADI stod för ’Professional’. Så är det inte. Det står för ’Pappersarbete’”, skrattar Gui, som är dagens guide under ytan på dagens PADI-nybörjarkurs.
P.A.D.I. – står för Professional Asssociation of Diving Instructors och är världens kändaste och mest erkända dykarorganisation.
Men först en stund i skolbänken
Eftersom jag aldrig dykt tidigare ska vi gå igenom lite instruktioner innan vi kastar oss ut i det roliga. Med ett bildspel visar Gui vad som sker med luften i vår kropp när den utsätts för trycket i vattnet. Han går igenom utrustningen som består av en lufttub med två slangar med munstycken – en till en själv och den andra i fall en dykkamrat får behov av det. Dagens dyk ska gå till 6-7 meters djup, så vi kommer troligtvis inte att dela luft med varandra. Sedan finns det även en tub som fyller och tömmer dykvästen med luft så att man kan flyta upp eller sänka sig ned i vattnet.
”När vi är i vattnet kommunicerar vi med händerna”, säger Gui och frågar om jag känner till några dyktecken. Jag sträcker upp tummen i vädret. Det betyder ’Jag vill upp’ och inte ’Jag är ok’, påpekar Gui. Vill man signalera att man är ok gör man i stället en cirkel med tummen och pekfingret samtidigt som de övriga fingrarna hålls raka.
Nu har jag fått en massa information och är halvt flytande i ”dykarspråket” och behöver bara få på mig våtdräkten och viktbältet innan vi spatserar de 50 metrarna från ”kontoret” i Marbellas hamn till strandkanten. Lufttuben med tillbehören väger drygt 20 kilo och det är tungt, men Gui tröstar mig med att vi blir viktlösa så snart vi kommer i vattnet.
Äntligen i vattnet
Det har varit en kall och blåsig vår så vattnet är bara 16-17 grader när jag är ute och dyker i juni. Våtdräkten, som var varm att gå i uppe på land, gör nu sitt bästa för att hålla kroppstemperaturen på normalnivå när jag står med vatten upp till midjan. Innan vi kan dyka ned under ytan går vi igenom de överenskomna övningarna. Med munstycket i munnen sänker jag ned huvudet i vattnet och sätter mig på knä på havsbotten. Gui signalerar att jag ska ta ur munstycket ur munnen, blåsa ett par bubblor och sedan sätta in munstycket i munnen igen och blåsa hårt i det. Han visar först själv hur man ska göra, varefter jag gör samma sak. Det känns underligt och jag fumlar med det. Det kommer in vatten i masken och tanken om att ta ett andetag under vattnet väcker en gnutta panik i mig. Jag visar tummen upp och sträcker på benen, och så har jag huvudet ovanför vattenytan igen.
Gui dyker upp bredvid mig: ”Jag har precis det du behöver”, säger han och sträcker fram sin egna, extra mask till mig där det på baksidan står: ”Keep calm, blow bubbles”. Han visar mig övningen ännu en gång – tar ur munstycket, lipar åt mig, sätter i minstycket igen och blåser i det. Denna gång går det bättre och jag rensar munstycket från vatten med ett blås när jag fått det på plats mellan tänderna.
På upptäcktsfärd i djupet
Nu är vi nere i vattnet och Gui visar med tecken att jag ska följa efter honom. Jag sparkar lätt med simfötterna och simmar efter Gui som strax tar mig till ett litet korallrev som är övervuxet med polyper och havsanemoner, kring vilka småfisk simmar. Det är mycket vackert. På väg mot nästa rev passerar vi en havsgurka som ligger på havsbotten. Jag ser att Gui sparkar lugnt med simfötterna och håller armarna intill sig, vilket får mig att notera mina egna rörelser, som minst sagt inte är lika kontrollerade. Jag får ordning på tornadoarmarna – när man lär sig att styra på detta sätt är det också lättare att hålla värmen, och glider vidare mot nästa rev. Här är en del fiskar upp till 20 cm. Bakom dykarmasken är ögonen stora som tefat – jag vill se allt, och jag vänder huvudet åt alla håll för att se det som också är under och bredvid mig.
Det är sant att man kommer bort från turismens stök under ytan men stilla är det inte. Luften susar när du andas in och bubblar när du andas ut och det låter faktiskt ganska mycket. Dock sorterar man snabbt bort just det ljudet och det känns snart som om man befinner sig i en helt annan värld där under ytan, långt borta från fritidsbåtar och badgäster, som jag vet befinner sig inom hörselräckhåll om vi var uppe vid ytan.
Vi sicksackar fram längs havsbottnen och jag lägger märke till formationerna i de fiskstim med zebrarandiga småfiskar som jag vanligtvis bara ser tvådimensionellt när jag tittar ned från ovan ytan. Här nere i vattnet ser stimmen annorlunda ut och har djup. Från stimmen stirrar hundratals små ögon ganska oimponerat tillbaka på mig.
Vi har nu kommit närmare land och plötsligt tecknar Gui att vi ska upp. Till min besvikelse berättar han att dykturen nu är slut. Vad? Det har ju bara gått fem minuter!, tycker jag. Men med en titt på luftmätaren ser jag att vi nog varit nere i vattnet i närmare 25 minuter. Gui är nöjd med min reaktion, som han har sett så många gånger förr.
Det är helt klart inte sista gången som jag beger mig ut på upptäcktsfärd under ytan.
