Som ensam är det tuffare
I september kom Per Furu återigen till lägenheten som han köpte i Estepona tillsammans med sin fru Monika von Schantz Furu 1997. Lägenheten, som trots att paret under alla år haft sin bofasta punkt i Sverige, blivit parets hjärteplats. Den är hemtrevligt inredd i varma färger med många tavlor, små detaljer och foton från deras liv tillsammans. Parets spanska hem har det vurmats för och det är ett hem fyllt med kärlek. Men när Per kom hit efter senaste vistelsen i Sverige var han ensam när han satte nyckeln i låset till det spanska hemmet. Monika avled på sjukhus i Sverige i juli, bara en månad innan hon skulle fylla 74 år.
”Monika var omtyckt av alla. Det var hennes sätt att vara – öppen, vänlig och generös. Hon var sådan. Naturligtvis kunde hon vara ledsen, men hon var aldrig var dum”, berättar Per.
De träffades på Valborgsmässoafton 1992. Per hade egentligen inga planer på att starta ett nytt förhållande efter separationen från sin tidigare fru. Men så blev det och ganska snart flyttade Monika från Jönköping till Stockholm där Per bodde – de trivdes tillsammans.
”Det fanns alltid en ömsesidig respekt mellan oss. Vi hade både våra egna intressen, Monika var t ex mycket konstnärlig och jag är mer teknisk, men vi fann också våra gemensamma intressen, tillsammans. När jag träffade Monika hade jag tänkt dra ned på resandet, eftersom jag i min tjänst hos Ericsson alltid rest mycket i arbetet, men vi kom att resa till 25 länder tillsammans. En del länder kände jag redan och då var det jag som visade Monika dessa, andra platser upptäckte vi tillsammans”, berättar Per.
Han förklarar resorna med Monika som annorlunda – han delade dem ju med henne. Så fortsätter han: ”Monika var fantastisk på att få andra att må bra och en sak som hon visste betydde mycket för mig var min ’bucket list’ för vad jag ville göra när jag kom att pensionera mig. Hon var den som pushade för många av de saker som jag kommit att pricka av på denna lista, bland annat att g pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela.” Punkt två på Pers lista var att åka Road 66 och denna hjälpte Monika honom att pricka av för bara två år sedan, när hon följde med på den månadslånga resan tvärs igenom USA. ”Jag hade Road 66 som en dröm, inte Monika. Det är en stor uppoffring av någon som inte är fanatiker”, berättar Per.
Per tar ett djupt andetag. Han funderar ett tag. Så fortsätter han: ”Monika hade många styrkor. En var att hon var så social och hade så lätt att umgås med andra, och dessutom mindes hon alla hon träffade – även deras namn.”
Per ställer sig upp och säger att det är dags för kaffe. Han går in i köket och ordnar lite innan han kommer tillbaka till soffan. Han har bakat en riktigt god toscakaka.
”Det var alltid Monika som bakade… nu gör jag det. Det skulle kanske varit mer socker i. Den är inte så söt”, säger han.
Återigen tar Per ett djupt andetag. Han tittar på hunden Nelia som just hoppat upp i soffan bredvid honom. När Monika och Per köpte lägenhet hade de ostörd utsikt över stranden och havet. Nu skyms denna delvis av urbanisationen som vuxit betydligt. Solen skiner dock fortfarande obehindrat in genom fönstret och strålarna landar på ett fotografi bredvid soffan där Per sitter. Det är ett fotografi på Monika när hon fyllde 59, år vilket hon firade med stor fest i Riddarhuset i Stockholm.
Per fortsätter att berätta om Monika som alltid hade planer för dem. Alla möjliga planer. Men hon hade inga planer på att dö. Monika fick problem med hjärtat ca ett år innan hon dog, men paret hade inga tankar på att det kunde bli som det blev. Hon hade en läckande hjärtklaff och i maj förra året blev det visserligen en hel del sjukhusbesök men så påbörjade hon rehabilitering i juni, paret trodde att hon skulle bli bra igen. Så blev hon sämre i juli och då visade det sig att hon var för svag för operation, och det var bara dagar innan det skedde som Per förstod att hon skulle dö.
”Det har varit svårt att komma tillbaka till Spanien efteråt. Det här är en plats där vi alltid varit tillsammans. Lägenheten som är vårt hem i Stockholm köpte jag innan vi träffades, denna här i Spanien är det hem som vi köpt och inrett tillsammans och allt här påminner om henne. Det var här vi trivdes som bäst. Även restauranger och andra platser här påminner om henne. Jag väntar på att den känslan ska gå över, men jag vet inte”, säger Per lågmält. Han fortsätter: ”Många runt mig stöttar mig. Jag får många goda råd, bland annat att göra mig av med allt som påminner om henne. Men jag vet inte. Jag vill inte göra mig av med allt. Hennes kläder har jag dock sorterat och lämnat till välgörenhet.”
Monika finns i Pers tankar varje dag. Han är glad för stödet från omgivningen och han har börjat fotografera de tillställningar han är med på varefter han delar fotona på sociala medier och på parets hemsida (
www.costalita.perfuru.com) – såsom Monika. Han gör så gott han kan för att fortsätta det aktiva liv som paret levde tillsammans, men förklarar: ”Är man ensam är det tuffare.”
Av Sara Laine, sara@norrbom.com
