Antonio - mange års trogen tjänst på Svenska Skolan, nu är det dags för egen tid och resa

Om du någon gång har varit inne på Svenska skolan i Fuengirola under de senaste 25 åren har du troligtvis träffat Antonio Capote. Han har varit lika självklar på skolan som självaste läroböckerna.
Det var för ca 25 år sedan, när Antonio och hans svenska fru hade en svensk restaurang i Fuengirola, som de blev tillfrågade om de kunde sköta matbespisningen, med svensk mat, på Svenska skolan. Efter många lyckosamma år med restaurangen, lockade det dem båda, och med lite möda och lite besvär, i ett kök med mycket lite utrustning, lyckades de mätta ca 110 hungriga skolbarn.
När så vaktmästartjänsten på skolan blev ledig fick Antonio frågan om han ville axla även den, och det gjorde han. Till en början vid sidan om skolbespisningen, men senare ägnade sig på heltid åt vaktmästeriet och skötte allt mellan himmel och jord, och det arbetade han med fram tills han gick i pension kring julen 2010.

Jag frågar Antonio hur det har varit att arbeta som vaktmästare under alla dessa år, vaktmästaren som alltid finns där och som fixar allt, och han svarar: ”Att ha jobbat på skolan har bara varit positivt. Självklart har det ibland känts som ett otacksamt jobb, när allt jag försökt göra är att hålla skolan i bästa skick, men så ritar någon elev på väggen eller har sönder någonting. Men så är det, det finns alltid några få elever som motarbetar mer än samarbetar”. Han berättar också att det för honom alltid har varit viktigt att skolbyggnaden har varit hel, ren och funktionell, och att det många gånger har krävt besök hos kommunhuset, men att det varit värt det, för barnen ska ju ha en bra skola att komma till.
Mycket arbete blev det också när skolan stod inför att byta lokaler, och det var faktiskt Antonio som tipsade om den byggnad som skolan ligger i idag, i Los Boliches. Om den nya byggnaden säger han med ett leende: ”Nu, med de ombyggnationer som har gjorts, t ex den nya aulan, så kan jag inte tänka mig en bättre byggnad för skolan. Här har barnen fina klassrum och både lekplats och stor bakgård för utomhusaktiviteter, och det är viktigt”.
När jag frågar honom hur det har varit att som spanjor arbeta i en svensk organisation, och om någonting varit svårt svarar han: ”Jag har ju en svensk fru, och har också tidigare själv bott i Sverige (det var under Francotiden, så jag fick faktiskt, med hjälp av en vän, politiskt asyl i Sverige) så för mig har det bara varit bra. Jag kom in på rätt sätt, hade ett fritt jobb och fick mycket ansvar”, och han fortsätter: ”Jag fick en gång ett gott råd: att man ska undvika att skapa konflikter och istället hjälpa människor omkring sig, då kommer de en dag att hjälpa en själv.” Han skrattar till och säger: ”Jag brukar säga ’Har man rent mjöl i påsen och vilja, så kan man vara vän med alla’, det är min stil”.

Antonio lämnar ett stort tomrum efter sig på skolan, han har hållit ordning på mycket, från trasiga stolar till högljudda barn och många är det som kommer sakna hans fantastiska paella som han lagat vid festligheter. Själv säger han: ” Jag funderade på om jag skulle fortsätta jobba, men nu är det min tur att ta det lugnt och kanske resa. Men jag går ju förbi skolan varje dag då jag bor alldeles bredvid, och jag kan ju inte låta bli att titta in och se hur det går”.