Nu börjar jag bli nervös. Den senaste tidens politiska diskussion och det som sker i Madrid är oroande. Det var i mitten av februari som jag en kväll satt och lästa de spanska nyhetstidningarna och föll över nyheten om att PSOE lagt fram ett förslag om att självständiga ska betala 440 euro i avgift om deras redovisade nettoinkomst överstiger 1 500 euro i månaden. Jag måste ifrågasätta vad PSOE är inne på för kurs? Jag trodde att gemensamt för de politiska partierna var bland annat att sträva efter att få bukt med korruptionen liksom även få bukt med svartarbete. Men jag måste ha missförstått det hela. Och jag har nog också missförstått vad politik handlar om, för det tycks handla mer om politikernas personliga självförverkligande än vad som är det bästa för landet. Som jag skrivit tidigare, politikerna tycks ha glömt bort att de arbetar för folket i landet.
Men missförstå mig inte. Jag är inte emot förändringar inom den spanska politiken. Tvärtom. Jag tror att det är hälsosamt för landet att det gamla tvåpartisystemet skakas om. Men just nu ser vi ett parti som verkar sätta käppar i hjulen bara för att och bara för att störa allting som heter framsteg. Se bara på budgetförslaget i Marbella – nej, det vägrar Podemos acceptera. Och i Madrid verkar det som om det enda Podemos är kapabla till är att konstatera att de inte har någonting gemensamt med de andra partierna. Men några riktiga lösningar presenterar de inte. Podemos påminner mig om en grupp fjantmilitanta ungdomar som skränar och ställer till det kring allting som vuxenvärlden säger, och den som hörs mest den vinner. Men så fungerar det inte i politiken, även om också Donald Trump verkar tro det. Och det är ju ytterligare ett bottennapp. Vad har han att göra i amerikansk politik överhuvudtaget? Självförverkligande? Har han tråkigt? Jag tror knappast att han gör det för landets bästa. I stället ser han presidentposten som ytterligare ett steg som han försöker vinna i sin karriär.
Ibland när jag ligger och grubblar mitt kvällsgrubbel medan jag lyssnar på dotras djupa andetag, funderar jag över om dessa politiker är optimister eller pessimister? Kan de lägga huvudet på kudden och verkligen tänka – i dag har jag gjort ett bra jobb för jag har tjänat mitt land väl? Jag slöläste nyligen en artikel kring en undersökning kring optimistiska människor gjord av författaren Mezzapelle. Man kan väl inte bygga någon större vetenskaplig slutsats på undersökningen men i alla fall. Han skriver om att positiva personer är lyckligare och mår bättre. Det man ska lära sig är att vara tacksam, även för de minsta av saker. Man ska ge av sin tid och energi till andra och positiva människor har större tendens att ge tillbaka. Lyssna är viktigt, utan att motbevisa, förklara eller försvara, liksom att det är viktigt att prata väl om andra, och så ska man omge sig med människor fyllda med positiv energi och le. Nej-människor bör man undvika och så ska man utföra någon slags träning varje dag, om än bara en promenad. För att sedan avsluta sin dag och förbereda sig väl inför nästa ska man se till att få en tillräcklig och god nattsömn.
Jag skulle vara tryggare med att veta att den någon dag tillträdande regeringen, även om det just nu känns väldigt långt bort för Spanien att ha en fungerande regering på något plan överhuvudtaget, bestod av realistiska optimister än pessimister. Och inte heller tänds mitt hopp om politiker i allmänhet av att se den sandlådenivån det har hamnat på i Sverige.
Glad påsk!
Sara Laine
Av Sara Laine
